Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Jag lade på min privata Facebooksida upp en liten film på min 4,5-årige son som satt och knappade på en dator, och menade att det var ungefär så Försäkringskassan ibland verkar tro att våra intyg produceras. Jag vill inte lägga den filmen här i bloggen, men ni kan ju tänka er ungefär hur ett sådant intyg skulle se ut.

Sanningen om hur intyget kommer till, i mitt fall : 11 terminers universitetsstudier, 21 månaders allmäntjänstgöring, 14 månader inom primärvården, 2 år inom psykiatrisk öppenvård, 3 månader på BUP, 3 månader på Internmedicin, 2,5 månader beroendepsyk, 7 månader psykiatrisk slutenvård, äldreteam 1 månad, geriatrik 1 månad, 1 månad äldrepsykiatri, 3 månader neurologi, ytterligare ett år öppenvårdspsykiatri, därefter ett par år deltid på FHV. Under denna tid flertalet kurser framför allt i hur människan fungerar psykiskt. Under olika perioder dygnslånga pass som samjour och som psykjour. Utifrån denna kunskap baserar jag min bedömning på ett eller flera djupgående samtal med patienten samt vid behov somatisk undersökning.
Och Försäkringskassan förringar min bedömning och klipper och klistrar i intygen som när ungen på filmen pysslar.
Nu är det nog.

Jag har själv sett hur ”experterna” uttalar sig kring mitt skrivna ord. Det är uppenbart att de har luckor i de specifika kunskaperna. De vet inte vad olika  läkemedel har indikation för. Rent seriöst – JA, jag har sett kommentarer från folk som kallar sig läkare som hävdar att behandling för ”det och det” saknas när patienten står på precis den behandlingen och det även skrivs i intyget. Det utelämnas delar av mina statusfynd, och sedan hänvisar de till att ”statusfynden är blygsamma” – men tacka fan för det, ni har ju plockat bort hälften!

Jag vet att det här är på gränsen till vad jag borde säga. Kanske jag inte borde ta upp de här skevheterna, kanske jag är illojal mot andra läkare och mot samhället, kanske jag borde tiga och gå på Försäkringskassans linje ”för det är ju så jobbigt med folk som vill vara sjukskrivna” (citat flera tidigare läkarkollegor). Men jag är så rent ut sagt kräkless på det här som försiggår.

Orkar en inte räkna ihop det jag skrev först, så : heltid plus jourer som läkare 2007-2015 med avbrott för mammaledigt i bara 7,5 månad, efter 2015 deltid i olika grad fram till nu. Och jag är ändå en av de hyfsat unga läkarna, det finns folk med flerdubbel erfarenhet. Ändå är våra bedömningar inte värda ett vitten. Det går faktiskt inte beskriva den känsla som vetskapen om hur mina bedömningar förkastas inger.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Tarmens tabu

Jag vill idag fundera kring ett ämne, som trots att vi människor idag anser oss öppensinnade, är lite tabubelagt. Tarmen.

Min mamma drabbades i höst av coloncancer. Den tredje vanligaste cancerformen om en ser till ett kön i taget (vanligast hos kvinnor är bröstcancer, hos män prostatacancer och sedan kommer hudcancer och därefter colon). Hon är opererad och vid gott mod men det har inte varit lätt att prata om utåt – att få cancer är ett stigma i sig men dessutom i tjocktarmen – usch, smutsigt! Inte så mycket mellan oss (vi har pratat skit hela livet) men i samhället.

Så jag, som sedan många år inte är medlem i svenska kyrkan och i stället vill ge pengar till välgörenhet började kolla efter någon “coloncancerfond”, kanske också mamma skulle ha nytta av en förening eller så – men jag hittar ingenting! Specifika föreningar och fonder finns för många vanliga och mer ovanliga cancersorter men det närmsta jag hittar är någon sammanklumpad “Mag- och tarmförening” och generella cancerföreningar och -fonder. I Sverige verkar det inte heller finnas ett band motsvarande “Rosa bandet” för coloncancer, vad jag har kunnat hitta.

Är det för att det är lite smutsigt och tabu med tjocktarmar, fortfarande? Jag menar förstås att det är bra att andra former av cancer synliggörs, verkligen, men är det inte dags att börja prata om tarmen utan att vika undan blicken?

Det är ett faktum att en del tycker det är pinsamt att köpa toapapper.

Sonen kom hem från förskolan och sa att en inte fick säga “prutt”, för det var “toaprat”. Jag vet inte om det kommer från pedagoger eller andra barn. Men visst kan vi ändå ha lite mer tillåtelse för toaprat? Så kanske fler och fler upptäcker tarmsjukdomar (av alla slag) i tid.

Att klämma igenom brösten eller pungen börjar idag vara självklart. Männen skriker efter PSA-screening (utan att riktigt veta vad de ger sig in på). Varför inte även bli medveten om magen?