10 punkter som jag önskar att Försäkringskassan förstod när det gäller psykisk ohälsa.

Ju längre jag jobbar med det här, stressrelaterade symtom (oftast fulminant utmattning) och deras rehabilitering, desto mer börjar det gå upp för mig att Försäkringskassan saknar en del information om hur saker och ting förhåller sig i den verkliga världen. Så håll till godo!

1. Psykisk ohälsa syns inte om den inte är mycket grav.
”Objektiva fynd” betyder fynd som är lika för alla betraktare utifrån. Det kan vara ett blodvärde, en röntgenbild, fynd vid en operation. Objektiva fynd vid psykisk ohälsa, d.v.s. symtom som inte kan ”spelas”, finns knappt. En kataton patient (som helt enkelt blivit oförmögen att röra sig och är helt genomstel) kunde väl möjligen vara ett objektivt fynd. Patientens svar på frågan ”Hur mår du?” och dess följdfrågor, utgör mycket av min bedömning av ohälsan. Jag ser om patienten rör sig långsamt, ser trött ut, gråter, har svårt att uttrycka sig. Tyvärr kan detta ofta avfärdas från FK som icke objektivt. Betyder detta att psykisk ohälsa som inte innefattar katatoni inte existerar i FK:s terminologi?

2. Jag som läkare träffar patienten i max 60 minuter i en optimal miljö.
En patient med utmattningssyndrom har låga energinivåer. Hen blir fort trött och behöver återhämtning. Ofta kommer detta efter ansträngningen, och inte under den. Patienten har ofta svårt att koncentrera sig och är lättdistraherad av ljud och andra stimuli. Patienten möts i sin vardag ofta av människor som inte tar hänsyn till hens tillstånd utan håller högt tempo på hög kognitiv nivå. Patienten har ofta jobb där hen tar ansvar över andra.
Hos mig är det oftast tyst. Jag kan dra ned mitt tempo, mina energinivåer, hålla en nivå anpassad till patienten. Jag tar ansvaret. Jag ställer frågorna. Det är ÄNDÅ jättejobbigt för patienten. De är ofta helt slut när de går ut från mig, trots att jag anpassar mig. Om jag skulle provocera patientens symtom genom att hålla orimligt högt tempo, använda onödigt avancerat språk osv. så skulle det helt enkelt inte bli hållbart. Jag skulle få patienten att må sämre. Så gör en bara inte. Visst var det bota, lindra, trösta vi skulle?

3. Det finns inga jobb som inte är krävande.
Så är det. Till alla vanliga jobb ska du upp en viss tid, göra dig i ordning, ta dig iväg, finnas i ett socialt sammanhang, utföra någon form av uppgift som är lönsam för någon annan. För en person som knappt orkar dammsuga sitt vardagsrum eller skicka ett SMS så är detta oerhört krävande! Försäkringskassans idéer om påtvingat byte av arbete är många gånger en riktig skräckupplevelse för patienterna. De flesta finner trygghet i sitt gamla jobb och har hela tiden haft målbilden att återkomma till just det jobbet. Hur kan Försäkringskassan bedöma att patienten skulle fungera bättre i ett annat jobb? Är det inte upp till mig och arbetsgivaren i dialog med patienten?

4. Samma människa är på jobbet och hemma.
Vad jag menar är att Försäkringskassan ofta säger att de ju inte kan ta hänsyn till sociala förhållanden. Hur ska det i praktiken gå till? Vilken människa är så funtad att hen helt kan koppla bort arbetet då hen är hemma och helt kan koppla bort hemmet när hen är på jobbet? Om all energi går åt till något jobbigt i hemmet så kommer det att påverka jobbet. Det är samma energidepå. Face it.

5. Allt går inte att beskriva i skrift.
Ja, det är läkarens uppgift att skriva intyg som är begripliga. Vi är också stressade. Vi vet vilka krav det är på att skriva intyg med rätt innehåll och ibland blir det inte så väl formulerat just för att vi inte hinner få ihop tankarna. Vad är det som gör att det är så svårt för Försäkringskassan att då lyfta luren och ringa och fråga mig vad jag menar?

6. Att patienten ger mig ett leende betyder inte att hen är redo att arbeta.
Allt oftare märker jag hur Försäkringskassan fäster all vikt vid fynd som visar att patienten mår bättre. Det noteras noga i bedömningarna att patienten inte är genuint deprimerad, att patienten är delvis avledbar, eller annat. Det är som om arbetsförmågan vore full bara för att patienten kan skratta till över något? Och som nämnt ovan, inte all psykisk ohälsa kommer fram under vårt samtal, jag kan förstå den fast det inte går sätta ord på den. Patienten beskriver sitt dåliga mående men håller sig samman. Kan Försäkringskassan inte förstå att patienten in i det längsta vill bevara sin värdighet även i samtal med mig?

7. Det finns ingen magisk gräns vid 180 eller 365 dagar.
Jag vet ingen sjukdom som går efter tidtabell, förutom möjligen tredagarsfeber. Och när vi pratar om utmattningssyndrom så handlar det ALLTID om ett successivt förlopp. Patientens arbetsförmåga förändras inte över en natt. Och utmattningssyndromet ger blanka katten i om det funnits i just 180 dagar eller 365 dagar. Socialstyrelsen erkänner att utmattningssyndromets kognitiva delar kan vara påtagliga i mer än ett år. Det erkänner inte Försäkringskassan.

8. Utmattningssyndromet följer med patienten oavsett sysselsättning.
Visst kan en utmattning vara arbetsrelaterad. Och ja, att återrehabiliteras i en skadlig miljö kan stjälpa mer än hjälpa. Men oftast så har vi som står rehabiliteringen närmast förstått det i ett tidigt skede. När utmattningen finns där, så finns den där. Den försvinner inte över en natt bara för att patienten byter sysselsättning. Den successiva rehabiliteringen kommer ändå att behövas för att det ska bli hållbart.

9. Skammen är enorm.
Patienten önskar inget annat än att fungera igen. Och det blir inte bättre att bli ständigt ifrågasatt och misstrodd, och i värsta fall av med sin ekonomiska trygghet. Det är försvinnande få människor som inte vill kunna försörja sig själva. Stoltheten är stor. Skammen enorm.

10. Utmattningssyndrom och andra psykiatriska diagnoser ställs med hjälp av kriterier baserade på patientens svar på mina frågor.
Ofta får vi höra från Försäkringskassan att diagnosen är baserad på sjukdomshistoria. Ja? Ska jag ställa en psykiatrisk kriteriediagnos utan anamnes? Hur ska jag annars bedöma om personen är utmattad / har annan psykisk ohälsa? Som ovan nämnt så träffar jag patienten en kort stund under optimala förhållanden. Jag måste bilda mig en uppfattning om hur hen fungerar i andra sammanhang. Då får jag lov att fråga om det, eftersom det inte finns någon som skulle betala några dygns läkarlön för att jag ska kunna följa patienten i hens dagliga liv och bara observera.

Fotnot: Eventuella exempel ovan är fingerade.