Kränkt i kvadrat.

 

Det har väl inte undgått någon, detta med att bli kränkt. Det var knappt så att detta var på tal under den tid jag växte upp, idag måste det vara en av våra vanligaste känslor? Självklart är det många gånger, ja, de flesta gånger bra. En ska inte som barn utstå ifrågasättande av sin tillhörighet eller livsstil i skolan, en ska inte som kvinna förminskas utifrån sitt kön, vissa ord ska bara inte användas, och så vidare. Men visst har det uppstått en baksida?

Vad jag menar är att varje reaktion får en motreaktion, vartefter det uppstår något slags rundgång. Det har i mångt och mycket blivit så att jag, som haft en rätt tydlig moralisk kompass och vetat vad jag själv tycker, börjar tvivla på att jag har ens någon vettig åsikt. Vid min höga ålder!? 😉

En kan ha en spontan reaktion mot något i samhället, och uttrycka detta, varpå någon kommer med ett annat perspektiv och är ”kränkt” över att jag reagerat som jag gjort — på det sätt jag trodde var rätt och riktigt. Och egentligen ville jag bara, enligt vad jag trodde, förhindra kränkning av någon annan person. Eller av mig själv. En förskola i Motala beslutade att sluta med luciafirandet för att inte alla föräldrar har råd att prioritera inköp av luciakläder – men då startar hela traditionsivrande Sverige (som inte har ett dugg med Motala att göra) och är så kränkta över att barnen (någon annans barn) inte ”får” fira Lucia. Kränkt, kränkt, dubbelkränkt.

Och är en på riktigt kränkt, så blir en ofta dessutom förlöjligad. Detta från folk som själva har svårt att identifiera en kränkning förrän den kränker dem själva.

Det är svårt att leva i en värld där en ska visa hänsyn till allt och alla. Det är rentav omöjligt. Jag vill inte delta i Black Week-jippot, av många skäl. Men då har jag kränkt någon person med dålig ekonomi, eftersom hen inte har möjlighet att handla en annan gång än då priserna är så låga? Jag vill inte äta kött annat än vilt och drar ned på mejeriprodukterna, av massa anledningar – men då kränker jag närmaste bonde, vill jag inte hålla landskapen öppna och bonden med jobb, då? (Det är väl klart att jag vill!) Jag vill handla på second hand – men då har jag kränkt någon stackare som bättre än mig förtjänade de låga priserna. Förstår ni vart jag vill komma – i vilken fråga jag än tar ställning, så är det någon som tar illa upp! Garanterat har jag också nu, bara genom att peka på detta fenomen, trampat på en eller åtta ömma tår. Men en kan väl inte ta allas parti samtidigt?

Ilskan och ”anger shaming”.

DSC_0309

Jag har tänkt en hel del kring affekter. Kanske snarast runt en speciell affekt – ilskan. Att vara arg. ”Anger shaming” – förstår ni vad jag menar? Att bli skuldbelagd för att en visar negativa känslor. Vad är det egentligen som har gjort att en del av våra – alla naturliga – affekter inte är önskvärda?

Ilskan har varit min förbannelse och min välsignelse. Den har säkerligen många gånger räddat mig, andra gånger sänkt skeppet för mig. Den får igång mig att göra konstruktiva saker. Men den är inte riktigt rumsren.

Det är klart, en person som bokstavligen flyger i andras strupe så fort ett litet hinder kan skönjas, är inte lätt att ha att göra med och då är det ett problem. Men i vårt samhälle idag har det blivit en skam att ens visa sig arg, även då det är befogat. Direkt när någon är arg så pratas det om att hen ”måste ju må dåligt eftersom den är arg”. Som förälder får en direkt höra om ens barn visar ilska i förskolan – men inte om hen går runt och fånskrattar hela dagarna. Nu överdriver jag väl, men jag tycker det är mer obehagligt med personer som skrattar åt allt, än en som visar att den kan bli arg.

Så varifrån kommer denna anger shaming som vi ser? Jag har jobbat med folk från medelhavstrakterna, och efter något mindre vulkanutbrott fått höra av dem att jag är helt ”normal” med medelhavsögon sett. Men här i kalla norr går det inte an att visa negativ affekt, då är en psykiskt instabil? Självklart kan en inte utan anledning skälla ut person efter person och gå till personangrepp, men nu pratar jag t.ex. om att börja muttra högt i en sakfråga, angående en orättvisa, och inte att gå till direkt personangrepp på personen mitt emot dig ”bara för att ni tycker olika”.

Anledningen att jag funderar är att jag såg någon person lite tankeväckande skriva om sin egen ilska i sociala medier, och kommentarerna därunder var, även de, intressanta. En del blev skuldbelagda för sin ilska, andra trodde att arga personer måste bli utmattade, trådstartaren själv hade nog upptäckt dopaminpåslaget som rätt riktad ilska kan ge. Ja, det kan starta upp belöningssystemet, det är ju faktiskt rent evolutionärt – det som skyddar och bevarar arten/familjen ger dopaminpåslag.

Vad har vi för skillnader då någon som identifierar sig som man, respektive någon som identifierar sig som kvinna visar sig arg? Hur skiljer sig omgivningens upplevelse då? En rasande man kan ofta uppfattas som dominant, potent och handlingskraftig, en arg kvinna som drabbad av PMS eller psykisk sjukdom?

Med dessa funderingar vill jag inte säga att något är rätt eller fel – jag vill väcka en tanke. Det är bara intressant.

Demokratin ligger i dina händer

DSC_1051

Idag kom något med posten som påminner mig om något som egentligen är så självklart att det inte ens borde behöva påminnas om. Röstkorten. Beviset på att varenda medborgare är lika mycket värd. (Ja, självklart är också barnen värda lika mycket!)

EN röst per person – oavsett om du är man, kvinna, annan könstillhörighet,18 eller 98 år, har mer eller mindre pigment i din hy, har bott i Sverige hela ditt liv eller en kortare tid, fattig eller rik, högutbildad eller lågutbildad, same eller ickesame…  Din åsikt räknas lika mycket som någon annans.

Men det är en farlig makt du fått i din hand. Vi lever i en tid där människors lika värde inte längre är en sådan självklarhet som en kunde tro. En del liv är inte lika mycket värda som andra, i vissas ögon. Det är nästan 100 år sedan kvinnornas åsikter blev likvärdiga männens (ja, i alla fall formellt sett). Vilket framsteg det måste ha varit! Men vart är det vi är på väg nu? Kan det vara så att vi går mot ett val där det finns en risk att ett parti, genom demokratiska former, tar makt för att sedan inskränka vår demokrati? Jag tror att det kan vara så illa.

Jag vill ha ett Sverige där vi kan stå upp och säga att vi bor i landet där varje människoliv har ett lika stort värde. Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån (både bildligt och bokstavligt talat). Det ska inte spela roll vilka tillhörigheter du har. Du ska ha samma grundläggande rättigheter som alla andra. Du ska kunna vara trygg.

Som läkare har jag sett insidan på flertalet människor. Jag har sett röntgenbilder på ännu fler. Och vet ni vad? Vi ser (bortsett från en viss variation beroende på biologiskt kön) allihop rätt lika ut på insidan, ändå.

Du har rätt till din åsikt. Det är det fina med demokratin. Men jag ber dig tänka efter ordentligt när du står med röstkortet i handen, vill du verkligen riskera den friheten du fått, att få lämna fram din åsikt?

Vad har vi kvar när berget är tomt?

DSC_0534

Bilden ovan är tagen i sommar vid ett av Sveriges stora vattenmagasin. (Ja, jag ser ut som om jag kommer från fjället och det är precis det jag gör så ni får ha överseende. Inget är så bra mot mygg som en stor hilka! Egentligen är det bakgrunden ni ska titta på. Sarekfjällen tittar fram bakom mig.)

Det var här de som bestämde på den tiden for fram och tvångsförflyttade människor, dämde över marker, förstörde färdvägar för både folk och fä. Vissa ersättningar gjordes förstås till en del på den tiden berörda men jag kan inte föreställa mig att det var tillräckligt. Och framför allt är ersättningarna förgängliga medan den här förändringen är permanent. Titta noga bakom mig på bilden. Miljöpåverkan kan inte vara försumbar.

Ja, vattenkraft är ganska bra. Det är bättre än fossila bränslen, och jag tycker inte om de risker som kärnkraften innebär. Egentligen vill jag idag inte diskutera huruvida vattenkraften är något att satsa på eller ej – jag vill dra en parallell till vad som händer idag på flertalet platser i min geografiska närhet.

Gruvorna. Nu efter filmen om Gállok känner väl alla till turerna kring det, och det finns exempel i fler fjäll än ”mina”. Och här tycker jag det dessutom är lättare att ta ställning, än i vattenkraftsfrågan. Storbolag, gärna från andra länder än Sverige, kommer, prospekterar utan respekt för natur och folk, och i värsta fall börjar de bryta mineral.

Splittringen är ett faktum. Många bosatta i dessa kommuner ser det enbart som arbetstillfällen för ortsborna. I det här perspektivet ser dessa många inte vad som händer med miljön – inklusive renbeteslandet – i gruvornas omedelbara närhet. Vissa bolag lämnar efter sig en röra av tungmetaller och kemikalier, upp till oss att ta hand om. Mineralavgiften är löjligt låg, det är som om storbolagen vore här och hämtade blåbär! Och vet ni – många som jobbar i detta skattar inte ens i kommunerna som gör dessa uppoffringar! Vad finns kvar när berget är tomt?

För att återgå till bilden ovan. Jag vet från säker källa hur stor industri det var när den dammen byggdes. Ett helt samhälle med liv och rörelse byggdes upp. Idag – borta, övergivet, inte ens vägen upp till dammen är underhållen. På samma sätt – gruvivrarna tror att det här är räddningen för samhällena i glesbygd – ”samhällsservicen kommer att blomstra”. Måhända. Men hur länge? För vad gör vi när berget är tomt?

Det är dags att vi börjar tänka efter. I det här sammanhanget spelar det faktiskt ingen roll vilken bakgrund jag har, ”gruvivrarna” har ju annars en tendens att på sitt eget sätt försöka definiera sina motparter. Jag vet själv vad jag är. Men det här är ändå större än så. Det är inte bara den som blir direkt berörd av dessa ingrepp som måste reagera. Är det verkligen så här vi vill behandla vår värld?

 

FK på repeat

Det har nu gått en tid sedan jag sist skrev någonting i frågan om sjukförsäkringen. Helt enkelt har jag hoppats att det skulle lugna ned sig på något sätt, att vi läkare återigen skulle tas på allvar, att våra patienter skulle tas på allvar av den här myndigheten som så allsmäktigt bestämmer över… ja, över liv och död, i vissa fall. Men jag kan meddela att det faktiskt inte har lugnat ned sig.

Jag får fortfarande veta hur patienter, gärna precis när de börjar sin rehabilitering med ett fåtal timmars arbete per dag, plötsligt bedöms friska och ska kunna ta vilket arbete som helst på arbetsmarknaden. Och då spelar det ingen roll om du bor i Lyckseles skogar, kan du bara stå på benen och imaginärt jobba som spärrvakt i Stockholm, då är du arbetsför. Då har du ingen rätt till ersättning och måste ställas till arbetsmarknadens förfogande.

Det finns ingen förståelse för sjukdomsförlopp. Antingen sjuk eller frisk, ingen gråzon? Där kommer förstås Försäkringskassan med sina slagfärdiga och klämkäcka uttalanden ”Vi bedömer inte hur sjuk du är, vi bedömer vilken funktionsförmåga du har!” Oavsett, så handlar det ändå inte om att patienten är sjuk en dag och frisk nästa (eller alltså inte har någon funktion alls en dag och full funktion nästa). Många av de patienter jag träffar lider av utmattningssyndrom, vilket alltså har ett långsamt förlopp vid tillfrisknandet. Många gånger är de kognitiva symtomen (förmåga att tänka, planera, koncentrera sig, minnas osv.) stora och det här innebär att det ofta är svårare att lära in ett nytt jobb än att återkomma i det personen redan har. Det kan också vara så att personens trygghet finns på den gamla arbetsplatsen. Men här kommer Försäkringskassan och tycker att personen ska tas ur sitt sammanhang, och sedan lära in ett nytt jobb. För många är detta svårt och stressande och höjer inte funktionsförmågan. Men det tar de inte hänsyn till. (Och jag vet att för andra går det bra att byta jobb, vi pratar om individer!)

Regelverket måste ändras, och det måste ske snabbt. Människor går under när Försäkringskassan höjer bilan. Det spelar ingen roll om generaldirektören får agera syndabock och förlorar jobbet, det handlar inte om det. Det måste komma direktiv uppifrån, och hur mycket Annika Strandhäll än spärrar upp de där ögonen och pratar om hur hon ”inte är nöjd” så måste det förändras innan det blir värre än det redan hunnit bli! Och jag kan lova er, väljer ni att rösta till höger eller extremhöger så kommer det inte att bli bättre. Vi med hjärtat till vänster står för att vi vill ha en fungerande sjukförsäkring.

Jag anpassar där jag kan, mer kan jag inte.

DSC_0115

Precis som jag tänker med maten, försöker jag tänka med andra klimatfrågor. Hållbarhet. Inte något svartvitt tänk där en börjar bli för rigid (jag är inte vegetarian, jag bara föredrar vegetarisk mat de flesta dagarna). Det ska inte förbjudas att flyga, och det ska vara rimligt dyrt att köra sin egen bil. Om en måste. Allt handlar om vad det är en vanligtvis gör.

Just nu sitter jag på nattåget ned till Stockholm. Det är en resa i jobbet, jag ska vara med på en kortare konferens, så i morgon natt ligger jag också på tåget. Jag har en sovkupé med egen toalett och dusch, till ett billigare pris än det hade varit att flyga. Så nu hade jag ett val – och valde det alternativ som vägde tyngst. Det är ju upp till en själv hur mycket miljöargumentet väger i frågan om att välja transportmedel, för egen del kan jag nog göra en liten uppoffring av bekvämligheten för miljöns skull.

Jag tror inte på att avveckla flyget, det skulle inte vara funktionellt. Vi som bor i inlandet är beroende av att ha ett fungerande flyg, kanske framför allt för att få ha ett växande näringsliv. (Nej, jag hatar inte småföretagare för att jag är vänster, faktum är att näringslivet faktiskt är nödvändigt för att samhället ska fungera – ingen av oss idag tycker nog att allt ska förstatligas…)

Vi kan inte heller sluta köra bil i inlandet. Jag tror inte att kollektivtrafiken kan leva upp till den individuella frihet vi idag behöver. Däremot tror jag vi oftare kan välja att samåka, om nu inte kollektivtrafiken kan utvecklas så att den är acceptabel för de flesta.

Däremot tror jag på att balansen måste förskjutas. Det handlar som sagt om det val en vanligtvis gör. Tar jag för vana att cykla till jobbet kanske det är mer OK att jag tar bilen när gubben har beredskap och jag måste kunna hämta på förskolan. Tar jag för vana att samåka på jobbresorna i inlandet kanske det är mer OK om jag någon gång måste ta en bil för mig själv, av någon anledning. Tar jag för vana att ta tåget när det är praktiskt möjligt, kanske det är mer OK att jag flyger den gång tillvaron inte tillåter annat. Årliga chartersemestrar kanske kan bytas ut till något annat något år i alla fall?

Vi har bara en Máttaráhkká* och som vi plågar henne nu kan vi inte fortsätta.

 

*samiska för ”moder jord” eller ”urmodern”.

 

Nog ska jag skriva mer.

Jag har haft en paus från bloggen. Av mer eller mindre väldefinierade anledningar tappade jag tron på min förmåga att skriva. All inspiration var borta.

Det finns återigen tankar och idéer på teman, men de behöver bara forma till sig. Och definitivt tänker jag inte skriva något längre än detta i telefonen (ogillar autocorrect förfärligt men ids inte försöka stänga av det).

Försäkringskassan fortsätter som tidigare, jag är fortfarande lulesame i exil, vi behöver en mer jämlik värld osv.  Nog finns det teman, alltid.

Vet Lyckseleborna om det här?

Det är så att under det senaste året har Lycksele kommun sett över sin politiska organisation för att sedan kunna genomföra en organisationsförändring. Alla folkvalda partier har fått vara involverade i arbetet, och eftersom jag är engagerad i ett av dem, så har jag blivit insatt i vad som händer. Jag är dock inte kommunpolitiker och har inte varit med i det direkta arbetet för omorganisation, men jag tror att om jag inte rört mig i dessa kretsar, hade jag inte märkt något av det förrän det var färdigt. Har ni märkt något av det?

Så här ser jag det för närvarande:

De två största partierna, d.v.s.(S) och (M), är för en större organisationsförändring. Den förändring de föreslår innebär i korthet att antalet förtroendeuppdrag minskar med totalt sett 50 uppdrag. 50 uppdrag! Ett av de argument som de två stora partierna haft för denna förändring är att de vill öka demokratin. Jag själv har svårt att se hur en minskning av antalet förtroendeuppdrag kan öka demokratin. De små partier som ingår i fullmäktige idag (ingen vet förstås hur det blir efter höstens val) kommer att komma helt i bakvattnet vad gäller de politiska besluten. De två största partierna är klara egenvinnare på att genomföra den här organisationsförändringen och det verkar inte bättre än att de avser att driva igenom sin vilja. Störst går först?

Det som händer är att makten koncentreras till ett färre antal personer, som får större uppdrag. Då de flesta nämnderna tas bort och beslut koncentreras till KF behöver de personer som sitter i KF (och KS) sätta sig in i alla typer av frågor, inte bara sina hjärtefrågor. Idag kan den som brinner för skolan sitta i utbildningsnämnden och den som är insatt i äldreomsorgen ha uppdrag i socialnämnden. Den möjligheten försvinner om de ledande partierna får som de vill.  De uppdrag som kommer att finnas kommer att vara av en sådan omfattning att många personer kommer att exkluderas från att ens engagera sig i politiken. Rent allmänt kommer det att bli svårt för studerande, heltidsarbetande, småbarnsföräldrar osv. att kunna ta ett sådant uppdrag. Vad blir kvar? Jo, ett gäng elitpolitiker som hela dagarna tar beslut i frågor som de är mer eller kanske mest mindre intresserade av.

Idag går det nog ganska bra att vara deltidspolitiker/fritidspolitiker. Frånvaron från arbetet i samband med politiska uppdrag är för de flesta hanterlig och de kan kombinera politiken med ett familjeliv, eller med studier. Med det förslag som idag har majoritet i KF kommer den här möjligheten att försvinna. Vem vill lämna sitt jobb på heltid eller större deltid för ett politiskt uppdrag under fyra års tid? Vem vill avbryta sina studier för att engagera sig politiskt? Vem prioriterar politik över sina barn? Genom en sådan här organisationsförändring kommer de beslutande politikerna bli alltmer likformiga och mångfalden går förlorad. Vill inte ni som röstar ändå kunna välja på personer av olika kön, ålder, utbildning och fas i livet? Kanske de som liknar er själva mest? Ett annat argument för organisationsförändringen har varit att det önskas en ”vitalisering av fullmäktige”. Men hur kan den här förändringen som snarare gör politikerna mer homogena, vara en vitalisering?

Det kommer att bli väldigt svårt med nyrekrytering till politiken, åtminstone för de små partierna. Vem vill hoppa in från i princip noll till ett uppdrag en knappt kan gapa över? Och gå från helt oinsatt till insatt i alla delar av kommunens verksamhet?

Detta har gjorts i andra kommuner, på olika sätt, och det finns verkliga skräckexempel.
Det handlar egentligen inte om vilken partipolitik en vill driva, utan om att detta faktiskt hotar att krympa demokratin i Lycksele kommun. Demokrati är ju inte att få som en vill – men det är att ge förutsättningar för en mångfald av infallsvinklar och åsikter – oavsett vad som därefter beslutas. Jag tycker inte att det här förslaget gynnar demokratin.

 

Strandhälls valårsshow

Strandhäll presenterade alltså i DN Debatt 24/1 regeringens huvudpunkter vad gäller sjukförsäkringen. Hon viker ut sig kring hur HON inte är nöjd med de berättelser hon fått kring hur Försäkringskassan behandlat människor under det senaste året. Och ändå visar hon helt och fullt i sin presentation av de viktigaste punkterna att hon inte har förstått ett jota! (Eller att hon väljer att inte förstå, välj själva.) Visst finns det punkter som hon nämner som låter bra, men de är ju så självklara!

I sin punkt ”En välfungerande sjukförsäkring som ger stöd och leder till jobb” nämner hon i förbigående att rehabiliteringar avslutats för att en tidsgräns nåtts, och presenterar så stolt på slutet att regeringen tillsätter en utredning för framför allt två saker: Se över tillämpningen av begreppet ’normalt förekommande arbete’ och särskilda skäl vid bedömningen av arbetsförmåga. Hon tangerar ju verkligen det viktiga här, men antingen väljer hon att inte se det, eller så fattar hon helt enkelt inte. Fortfarande så tvingas människor av de här reglerna att vid 6 månaders sjukskrivning byta jobb! Fortfarande avbryts framgångsrika rehabiliteringar bara för att de tagit för lång tid, låt oss som typexempel nämna personen med utmattningssyndrom som inte nått 100% arbete när ett år gått (för personen kan ju ha haft tur och bedömts ha särskilda skäl för att fortsätta få sjukpenning mellan 6-12 månader.) Det ska inte vara några särskilda skäl här! Det är precis som om det vore ovanligt att inte komma tillbaka till 100% arbete efter 6 månader, men faktum är att det inte är så! Vid en utmattning som slagit till ordentligt kan det dröja åtskilliga månader innan personen ens börjar kunna närma sig en arbetsplats. Jag har fortfarande ingen mirakelkur att ge.

I sin ingress påstår Strandhäll ”Regelverket i sjukförsäkringen går ibland i otakt med förändringar i samhället och människors behov och det skapar oro”.
Vad menar hon med det här? När i tiden ska det regelverk som idag tillämpas ha varit i takt med samhället och människornas behov? Jag upplever att det här är ett sätt att bortförklara och vilseleda från problemets själva kärna: Det regelverk som finns idag skulle aldrig någonsin ha fått tas i bruk! Direktiven om att sänka sjuktalen kan hon bara inte gå och gömma undan!

En annan sak som Strandhäll trycker på är att individen ska ”förstå och kunna ta till sig beslutet”. Visst, en tycker att en ordentlig och begriplig motivering hör till ett avslag. Det är ju så självklart! Men på vilket sätt blir patienterna/”försäkringstagarna” rikare, friskare eller mindre stressade av en pedagogisk förklaring? Och det här ser jag också bara som en fint från Strandhäll, för att slippa förändra reglerna eller direktivet om sänkta sjuktal.

Faktum är att jag tror som en del andra. Strandhälls utspel angående sjukförsäkringen är inte bara lamt och tandlöst, och matar ut självklarheter, det är också en uppenbar show inför valet i höst. Och hon missar grovt själva problemet. Hela regelverket måste ses över och anpassas till verkligheten. I verkligheten går det inte att bestämma en siffra för hur sjuka eller friska en befolkning ska vara, och sedan ignorera det faktum att talet inte stämmer! Det går inte heller säga att personer ska vara 100% arbetsföra efter 180 dagar, oavsett sjukdom.

Strandhäll beter sig som husägaren, som står och putsar husfasaden inför försäljning men väljer att ignorera de enorma rötskadorna som finns under den.

 

Oljudets tid

I morgon är det nyårsafton, en av två högtider då det anses som helt okej att på godtyckliga tider smälla av fyrverkerier. Jag har inga illusioner om ett totalförbud, men tycker det är ganska självklart att det här ofoget bör begränsas. Om det nu alltså är nödvändigt att utöva detta tvivelaktiga nöje. För varför?

Ge mig ett enda skäl som väger tyngre än alla skotträdda tama och vilda djur, miljöaspekten, hur det skrämmer upp människor som inte förstår (barn, dementa, funktionsnedatta), hur det startar upp posttraumatiska reaktioner hos personer med traumatiska minnen av explosioner, det enorma slöseriet på pengar som det faktiskt är?

Människan uppfattar ljud i en rätt begränsad omfattning jämfört med djuren. Både i frekvens och styrka. Jag vill inte föreställa mig hur vansinnesavfyrandet kring tolvslaget låter i öronen hos  någon av våra fyrbenta eller bevingade vänner. ”Lär era hundar tåla fyrverkerier” brukar vara argumentet från fyrverkeri-ivrarnas sida. Ja, ja, oavsett om en kan lära sina hundar och katter att tåla ett ljud som vi inte ens kan föreställa oss, eller om en måste ge dem Nozinan, så har vi en fauna ute i skogen som vi kanske glömmer bort. Små och stora djur, fåglar. Jag har faktiskt svårt att respektera en människa som inte är snäll med djur.

Och varför ska diverse kemiska ämnen spridas i vår natur ”bara för att det är häftigt och vackert”? Och skräpet ramlar faktiskt ned någonstans. Där blir det liggande. Hur länge tog det nu för plast att brytas ned av naturen? De flesta går inte och slänger skräp hur som helst (hoppas jag) men inte blinkar de innan de fyrar av en, eller fem, eller tio raketer. ”För att det är roligt när det smäller.”

Vuxna människor skriker över spindlar. Stora, vuxna karlar är rädda för en liten åttbening. Och det är okej. Men tåla smällar och blixtrande ljud ska en alltså utan undantag? Småbarn som ännu inte utvecklat ett sinne för att förstå vad det är som låter så högt, och dementa som tappat det sinne de en gång haft för att förstå detta. PTSD. Människor som varit med om krigshändelser som vi bara sett på TV (förhoppningsvis också på nyheterna, inte bara för vårt eget höga nöjes skull i diverse krigsromantiserande filmer) får alltså ett enormt, automatiskt påslag av ljuden och ljusen som vi medvetet skjuter iväg. Och nej, de kan inte ”behärska” sig. ”Men det är ju så roligt för barnen.”

Så till sist pengaaspekten. Det är faktiskt inte billigt med fyrverkerier. Det rör sig åtminstone om några hundralappar, eller kanske mer för normalkonsumenten. Helt plötsligt har människor råd! Det är ju fantastiskt! 2-3 hundralappar kan ju bara rädda livet på några svältande barn men att ge pengar till ”tiggeri” från väletablerade organisationer, det går ju bara inte! ”För fyrverkerier hör ju firandet till, en ska ha sådana på nyår och Valborgs!”

Nu har jag inte ens nämnt det faktum att människor skadar sig på fyrverkerier. Antingen är det fulla, medelålders karlar som tror de är pyrotekniker, eller unga människor/barn som inte förstår kraften av det de leker med. Hur mycket kostar de direkta fyrverkeriskadorna sjukvården? De indirekta, som PTSD som jag nämner ovan? Brandskador?

Varsågoda, kom nu med era motargument! Vad är det som gör att det ska vara okej att privatpersoner ska kunna avfyra sprängladdningar hur som helst under den här tidsperioden?

(Och kom ihåg, om ni väljer kinesiska lyktor, luftballonger eller vad en nu vill kalla det – tänk även där på brandrisken och måste ni skicka upp dem så välj sådana som inte dräper kossorna när de äter upp resterna av dem som hamnat i deras käk.)