Orden på guldvåg

När jag sitter med en patient vill jag kunna ge den personen all tid jag har möjlighet att ge, i många fall handlar det, förutom om min medicinska bedömning, även om att försöka stötta upp i en situation som är väldigt jobbig för patienten. Jag träffar många med stressrelaterad sjuklighet och där anser jag det vara viktigt att det finns ordentligt med tid så att vi får resonera kring saken. I en tid av stora krav på adminstrativa delar av yrket så är det inte alltid lätt att få tiden att räcka. Allt värre blir det när Försäkringskassans ageranden börjat se ut som de gör. Ofta när jag skriver intyg upplever jag att granskningen det kommer att gå igenom i många fall är orimlig.

Jag måste inför formuleringen av intygen samla all kraft och koncentration jag just då kan uppbåda, för att helt enkelt skriva rätt. En stackars kasusändelse (det finns inte så många i svenskan) eller fel pronomen eller vilken liten detalj som helst kan nämligen göra att patienten riskerar bli utan sjukpenning. Det är alltså så att intyget granskas mer på det sätt min samiskalärarinna granskar mina texter, än som det alltså borde granskas – med blick på helheten och innebörden. Jag upplever att det letas kryphål och fel i det jag skriver. I stället för att vara en samarbetspartner, har Försäkringskassan nu blivit en myndighet som granskar med fokus på alldeles fel saker! Det är ju numera uppenbart att ju fler ansökningar om sjukpenning de avslår, desto bättre har de skött sitt jobb.

Det är en ständigt återkommande diskussion att Försäkringskassan vill ha observationer, fynd osv. beskrivna i sina intyg. Kan någon tala om för mig vilka fynd som är objektiva när det gäller psykiatriskt dåligt mående? Vilket blodprov kan jag ta, vilken röntgen, vilken objektiv mätmetod kan jag använda mig av? Jag är hänvisad till sjukdomshistorien och därmed sätts mitt intyg genast i ett tvivelaktighetens ljus från Försäkringskassans sida. För det finns inga objektiva bevis på sjukligheten. (Jag vill hävda att har en helt objektiva bevis på en psykiatrisk sjuklighet så måste den personen omedelbart slutenvårdas för då rör det sig om katatoni eller liknande tillstånd.)

Okej, jag raljerar, men ni förstår vad jag menar – det går helt enkelt att hävda simulans i de flesta fall när det är psykiatriskt. Jag tror på mina patienter. Berättar någon att de sover 2 timmar per natt så tror jag på det. Men jag kan inte bevisa det, för jag sover inte med personen. Och därmed blir mina ord i sjukintyget mindre värda, än t.ex. en hänvisning till en röntgenbild.

Vi har en ohållbar situation i Sverige nu när det gäller sjukförsäkringen. Då har jag inte ens berört det andra som Försäkringskassan håller på med – nekandet av assistansersättningar på löpande band. Men jag hör så lite från läkarhåll. Hur kan ni vara tysta, kollegor? Tycker ni att det här är rätt? Tycker ni det är okej att en myndighet går in och saboterar rehabiliteringarna? Tycker ni det okej att någon som inte har medicinsk kompetens (eller någon med medicinsk kompetens som inte träffat personen ifråga) ifrågasätter er gång på gång?

Jag tycker inte det här är okej.

De ohjälpbara.

Jag har ett oerhört spännande jobb. Jag har sett och hört saker som få kommer att få höra eller se samma mängd av. Förstås är det ju något jag måste hålla för mig själv förutom helt generellt, men låt oss bara konstatera att jag sedan 2002, då jag på mitt 21:a levnadsår tog första myrsteget in i läkarvärlden, har lärt mig mycket. Jag är så tacksam för alla historier som delats med mig. Fascinationen av människan och framför allt dess hjärna, upphör nog aldrig. Och jag har så mycket kvar att förstå. Och det är så mycket som jag aldrig kommer att förstå hur det fungerar. 

Så, för 15 år sedan, vad var det jag hade väntat mig? Standardsvaret: Jag är intresserad av hur människor fungerar och vill hjälpa människor. Japp. Pengar, nope. Ära och status, nope. Helt enkelt – om jag har förmågan att hjälpa människor, varför inte? Och det har jag säkert gjort genom åren, hjälpt någon, alltså. På olika sätt. Jag menar nu inte att jag skulle vara bättre än någon annan i det avseendet, jag är varken smartast eller stresståligast men jo, kanske jag gjort något gott.

Genom åren blir det förstås tydligt att en inte kan hjälpa alla. Inte fullt ut. En läkare kan lindra och trösta så gott hen kan, men allt går inte att bota. Det säger sig självt, livet har ju 100% dödlighet förr eller senare. Det här är förresten intressant, för här kommer vi in lite på det här med ”mjuka” värden. ”Hur tröstad upplever du dig på en skala?” – nej, det är nog inte den vanligaste måttstocken. Det ska tyvärr vara konkret resultat för att räknas fullt ut. I alla fall, efter den parentesen går det tämligen lätt att dela in människorna i två grupper – de hyfsat hjälpbara och de icke hjälpbara (men tröst försöker vi ju med till dem med). Ganska begripligt, va? För att göra det ännu tydligare kan vi ju säga att de jag menar är hjälpbara är de, där jag kan gå ifrån mötet och känna att det jag skriver under journalrubriken ”Åtgärd” är något som ger mig något slags inre tillfredsställelse, en känsla av att ha gjort allt jag kan, och fått konkret resultat. Visst känns det som en ganska naturlig indelning?

Tills för en tid sedan. Jag började tvingas se hur gruppen icke hjälpbara började öka. Och nej, det är ingen epidemi av en ny obotlig sjukdom. Det jag talar om är Försäkringskassans nya agerande. Från att ha varit en ganska resonabel samarbetspartner har denna myndighet förvandlats till inget annat än något hotfullt. Ja, sjukskrivning är ett mycket kraftigt redskap, men tyvärr något jag behöver i min verktygslåda när jag träffar exempelvis utmattade människor. Jag har inget dunderläkemedel som botar energilöshet (om den beror på ren utmattning), jag vet inte av något som höjer fokus mirakulöst hos människan som bränt ut sig. Terapi och tid, brukar jag säga. Avsevärd tid kan det handla om. Och där vill jag hjälpa, skriver långa haranger om hur människan har det och kämpar – ibland bara för att finna att handläggaren tar fasta på en detalj – kanske en mindre förbättring trots att det mesta fortfarande inte funkar, eller rycker mina ord ur sammanhanget utan att se helheten. Hela min 5,5 år långa utbildning och nu nära 10 år långa yrkeserfarenhet, främst inom psykiatrin, är diskvalificerad av en person som inte ens haft kontakt med ”den försäkrade”! Ja, det är ibland maktmissbruk. 

Varför detta beteende då? Regeringen har beslutat att få ned sjuktalenVi lever alltså i ett land där regeringen i den här frågan totalt saknar verklighetsförankring. (Alliansregeringen ställde till det från början, måste jag tillägga.) Att tro att folk blir friskare för att en får ned sjuktalen är inte bättre än att måla över en fuktskadad bräda (ja, jag är renoveringsfixerad). I brädans fall finns fukten kvar, får konsekvenser, färgen flagnar och jobbet måste göras om, till en större kostnad och arbetsinsats. Men det såg snyggt ut ett tag. Samma sak med många av våra drabbade, med den skillnaden att de är människor, inte brädor eller siffror. Människor. Människor med liv, sammanhang. Är det så svårt för regeringen att mentalisera? (Dvs sätta sig in i en annans situation, kort sagt.)

Tydligen. Nu i oktober försökte Vänsterpartiets Ulla Andersson lyfta till statsministern just detta med att ingen blir friskare av att vara fattig. Ett klipp finns bl.a. på Vänsterpartiets Facebooksida. Ett mumlande icke-svar var vad hon fick av honom. Undvikande.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt uttryckte sig väldigt väl under en debatt nyligen. Han funderade nämligen på om statsministern visste skillnad på höger och vänster. I det här fallet är jag tveksam och ganska besviken. Och för er som nu tror att en högerröst hjälper vill jag bara påminna om att det var alliansen som förstörde sjukförsäkringen från början och hos dem finns nog verkligen inget intresse för att hjälpa den svaga människan.

Och mitt i den här instabiliteten tänker jag fortsätta att försöka hjälpa de ohjälpbara.

 

 

 

 

Inget annat än hyckleri.

Inget annat än hyckleri.

Bilden visar en skärmdump från Försäkringskassans hemsida. Provokationsnivån är enorm.

Det här är en text jag skrev ganska vredesdrabbad, men jag hade i alla fall funderat under en hel bilresa från Lycksele till Luleå innan jag skrev den, försökt diskutera med högre uppsatta på den berörda myndigheten utan att komma någonstans alls, och publicerade den sedan offentligt på Facebook när jag under Vänsterdagarna i Malmö hörde hur Jonas Sjöstedt uppmärksammade problematiken och ställde krav på regeringen i sjukförsäkringsfrågan. Jag kände mig i det ögonblicket så enormt nöjd över att vara vänsterpartist.

————————————-

Jag blev läkare för att jag tyckte att jag skulle kunna hjälpa människor att bli friska igen. Dumt val eller inte, det är en annan diskussionsfråga. Just nu känns det många gånger onödigt omöjligt att göra det jag hade tänkt mig, och jag ska berätta varför.

Jag jobbar mycket med stressrelaterad psykisk ohälsa, alltså utmattningsproblematik. I sådana lägen försöker en lotsa patienten till en läkande balans mellan vila och aktivitet. Inte sällan är påverkan på tankeförmågan och koncentrationen stor. Tänk dig att du plötsligt inte vet hur du startar diskmaskinen du haft i 10 år, eller blir osäker på vilken sida av vägen en ska köra på. Tänk dig att inte klara att läsa det här stycket – från att ha klarat tjocka böcker!

Tänk dig dessutom att varje mänsklig kontakt utanför familjen ger dig samma känsla och kroppsliga reaktion som om du skulle möta en arg björn! Tänk dig att kroppen som förr svarat direkt när du vill använda den, plötsligt beter sig som i ultrarapid och väger som en elefant.

I det här läget är allt meningslöst och du har tappat hoppet. Du kommer till vården och träffar läkare och psykologer. De säger ”Ge inte upp! Vi vet vad det här är! Vi fixar det tillsammans, vi ska hjälpa dig!” och då börjar du din mödosamma resa tillbaka. Du lotsas i lämplig takt tillbaka till ditt arbete och peppas till att återta ditt liv i vårdens trygga händ… NÄ MEN STOPP! BRYT! Här kommer Försäkringskassan in och drar in din ersättning! Halvt rehabiliterad och nästan fungerade på jobbet så har de tittat på dina datum och konstaterat att det tagit för lång tid och nu blir du arbetssökande på deltid. Eller så har de utifrån orden i mitt intyg (skolfrökenslikt granskat varje minsta ändelse) bedömt att du kan sköta ett annat jobb än det du redan kan i en högre omfattning.

Vad än jag i detta läge skriver kan de hänvisa uppåt. Till lagen. En lag som togs under alliansen men som de som myndighet alltså nu börjar tillämpa. Plötsligt. Utan vidare har de alltmer börjat gå in och faktiskt helt enkelt sabotera behandlingarna (och ofta sina ”försäkrades” tillvaro).

Vad händer då i praktiken?
Tror ni stressnivån minskar? NEJ. Tror ni rehabiliteringen går bättre? Mycket sällan.
Sjuktalen sjunker, men till vilket pris?
Vad det här gör med vår arbetsmiljö som läkare är också angeläget. Den här situationen håller inte.

Som ett slutligt konstaterande: När jag kutar in i samma vägg får jag nog direkt se mig om efter annan sysselsättning. Socialstyrelsen konstaterar : Kognitiva symtom kan kvarstå i över ett år.
Vilket jobb kan en sköta om hjärnan inte funkar? Vilket nytt jobb kan en lära in med de nedsättningarna?
Inte så många som Försäkringskassan verkar ha fått för sig.

Jag är gravt bekymrad.

——————————

Problematiken fortsätter. Jag klarar bara inte av att formulera mer kring det just nu. Det kommer när texten fått mogna.