Några orsaker att älska Södermalm

Akki – hål i väggen bredvid t-baneuppgången vid Folkungagatan. De som jobbar där är inte alls några japaner utan ser ut som gangsters, med tatueringar i ansiktet och rakade skallar. Men sushi, det kan dom. Och vacker garnering kan dom.

Nem Nem Quan – vietnamesisk pärla på Åsögatan, runt hörnet från där vi bor. Hit hittar mest bara locals, alla dagar mycket folk och riktigt, riktigt gott käk (vårrullar to die for)

Urban Deli – vid Nytorget, här hänger alla. Maten grymt god, liksom surdegsbrödet, man delar bord och får alltid plats och gott bemötande, även när man kommer med barnvagn.

Det här skulle inte alls bara handla om mat, hade jag tänkt. Men mitt undermedvetna verkar försöka vilja säga mig något. Här kommer en bubblare i alla fall:

Skogskyrkogården – ligger ju inte alls på Söder utan söder om Söder. Fantastiskt ställe hur som helst, på världsarvslistan och allt. Här finns ro för själen.

 

Lack of inspiration

Är det månntro vårsolens frånvaro som gör mig så trött och orkeslös? Under söndagen lade jag mig i sängen och vilade inte mindre än två gånger. Inte något jag annars ägnar mig åt. Inte utan laptop och iPhone i alla fall.

Annars ägnar jag mig åt att hussurfa. Vi är dock inte på gång, inte nu och kanske inte sen heller. Men det är ju kul att kolla.

Här cyklade vi förbi härom sommaren. Skulle gott kunna bo just precis där.

Tid för rättvisa, om den fanns

Den 22 juli 2011 är ett datum som har grävt sig in i minnet hos de flesta, ett datum då man minns vad man gjorde. Själv befann jag mig ungefär mitt i ingenstans, knappt utan 3G och definitivt utan bredband, men i sällskap med ett gäng andra. Ändå blev det en statusuppdatering på Facebook som fick mig att förstå att något hänt. Så slog vi på tv:n. Och där blev vi sittandes.

Efter det blev jag mörkrädd. Tror det var den där bilden, där han sitter i en bil, med smala galenögon som glöder.

Rättegången ska pågå i tio veckor. Det är viktigt, såklart, att han får sitt straff och att han får det i en rättegång värdig en rättsstat. Och ändå känns det så otroligt futtigt. Ingen får tillbaka sin förlorade dotter, sin saknade son, sina bröder och systrar, mammor och pappor. Alla får lära sig leva med sorgen, och orättvisan, att drabbas.

För den där jävla, jävla dårens skull.

Luuk & Lokko – bra eller inte?

Min promenad till jobbet tar en halvtimme, jag går cykelvägen genom Tanto. Lyssnar på radio, den senaste veckan på Luuks & Lokkos podcast. Men är det bra eller inte? Jag kan inte bestämma mig.

Å ena sidan är de pretentiösa på ett sätt jag har svårt att stå med. Å andra sidan är de skönt nördiga på ett sätt jag älskar. Grottar ner sig i detaljer om låtar/grupper/sångare man aldrig har hört talas om, går på djupet om estniska jultraditioner.

Som sagt, jag har inte bestämt mig, ska ge dem ytterligare några chanser.

Här kan du lyssna

Och så en liten språkskola

Häromdagen fick jag feedback på ett säljblad. Jag är van att mina texter läses och skärskådas, det hör liksom till jobbet. Input från de som ska använda materialet är högst angeläget. Sällan möter jag dock invändningar mot själva språket, utan oftast handlar det om innehållsmässiga ändringar.

Men nu minsann, har jag fått lära mig. Man får aldrig, ALDRIG får börja en mening med MEN eller OCH. Det är FELAKTIG SVENSKA, är vad det är. Hur kan man ha FLERA meningar som börjar med MEN och OCH??!!! Måste ändras!!!

Aj då. Skämmes, rent ut sagt. Och här som jag har hållit på i alla år. Felaktigt och allting. Och vad taskigt att de aldrig sade något på Journalisthögskolan, eller på Berghs.

Nåväl, sent ska syndaren vakna.

Drottningen av Norrland

Jag har flyttat från Umeå några gånger. En gång till LA. Jag var 19 och bara så less på stan. Ville gå på coola rockklubbar, åka inlines längst Venice Beach Boardwalk och uppleva det stora äventyret. Nästa gång var jag 24 och flyttade till Paris. Mina drömmars stad. Duvor som kuttrade under takåsarna, fransmän som uppvaktade. Och sen; Sundsvall. Jag var 25 och inte så sugen men vad gör man när man kommer in på journalisthögskolan just där. Ja, och sen var det en sväng i Minneapolis innan jag hann fylla 30 och slutligen packade flyttlådorna med adress huvudstaden.

Och här är jag, elva år senare. Mitt på Södermalm. Med bostadsrätt, dagisplats och fast jobb. Med sambo och familjemiddagar, städdagar och parkeringsgarage. Den första tiden efter flytten, där för elva år sen, var jag kluven. Vad var egentligen hemma, var det Umeå eller var det Stockholm? Var jag än åkte så åkte jag hem. Det gick månader, och det gick år. Och efter en sådär två-tre år var det uppenbart för mig att Stockholm, det är min stad. Det är där jag bor, har mitt jobb, min kille, min lägenhet, de flesta av mina vänner, mina stammisställen, favoritmuseer och älsklingsbutiker. Hemma, helt enkelt.

Men det hände något. Vi kom tillbaka från en fantastisk tvåårsvistelse i San Francisco och plötsligt låg Stockholm på minus. Jag var inte lika kär längre. Det hjälper inte att Stockholm  fortfarande är glimrande på många sätt; storslaget och vackert, trendigt och därframme.

Ju större desto bättre, var alltid ett motto förr. Älskade, älskade stora städer. Alskade att få vara anonym. Så fort killen på sushistället började hälsa igenkännande bytte jag sushiställe.

Men jag har förändrats. Blivit stor. Blivit mamma, blivit präktig. Gör min egen barnmat, lägger mig tidigt, till och med bakar. Och nu vill jag känna folk när jag går på stan. Jag vill stöta ihop med gamla klasskompisar, hälsa på mammas och pappas bekanta. Vill gå i skogen och plocka svamp, ha med mig med kaffetermos och korvmacka. Åka längdskidor i snövit omgivning.

Och Umeå är ju bra. Riktigt bra! En av Europas mest snabbväxande städer, en stad där det händer saker, det byggs (jo, visst är hela centrum en stor grusgrop för närvarande. Men det blir väl bra, sen?), det finns jobb, kultur, det finns driv och engagemang. I Umeå får underjordiska rörelser plats att växa, i Umeå gör man uppror mot det man inte gillar. I Umeå räddas en musikinstitution kvar tack vare invånarnas protester. Visst är väl Umeå drottningen av Norrland.

Så jag är en stolt lokalpatriot i exil. Och så lär det förbli – om jag ens andas något om att flytta tillbaka får min kille mer eller mindre panikångest. Han tokvägrar.

Så vi bor kvar, och dottern får bli artsy fartsy södertjej i stället för Iksufriskus i överdragsbrallor. Inte så tokigt det heller. Och under tiden är jag en prima ambassadör för drottningen av Norrland.