Nä, hon är inte min favorit heller.
Men vad elaka folk är på Twitter. Den som gnäller skulle ju åtminstone kunna ladda med lite konstruktiva argument, i stället för personliga påhopp om exempelvis hennes vikt. Så sjukt irriterande och onödigt. Och sexistiskt.
För hur ofta hör vi klagomål om att en man är för tjock för ett programledarjobb?
Det är märkligt, det där med barnfrågan. Eller så här: så länge man inte har barn är det väldigt få som frågar om man planerar att skaffa barn. Dröjer man dessutom länge med att ”skaffa barn” är det förstås många som undrar i sitt stilla sinne. Men som absolut inte frågar. Det är helt ok, jag gör det själv inte, av respekt för om det skulle vara ett känsligt ämne.
Men sen, när man har fått ett barn, då är det som att öppna upp ett vattenfall. ”Och när kommer tvåan då??” får jag höra titt som tätt. Och det är lite märkligt just med tanke med hur taktfulla de flesta är innan (före?) ettan kommer. För vem säger att det skulle vara enkelt att skaffa fler bara för att man har lyckats en gång.
Det kanske gick på sjätte provrörsförsöket, liksom.
Eller är det så att vi förstärker hela hyschhyschandet med att inte kunna få barn genom att vara så livrädda för att beröra ämnet i första läget? Vi kanske borde fråga och snacka mycket mer om det, i stället för att vara så taktfulla.
Fast jag skulle inte våga fråga ändå. Även om jag tyckte att det var befriande när någon (enstaka) frågade mig om jag inte ville ha barn. Jag håller nog låg profil även i fortsättningen.
Och fortsätter svara på frågan om när tvåan kommer.
Den här bloggen läser jag ibland, när jag är in the mood. Den skrivs av ett par som verkar tokkära och ser jättevackra ut. Dom är som knappt på riktigt. De har lämnat tråklivet hemma och dragit iväg på seglats, jorden runt, hit och dit.
Så läser jag, och imponeras över deras driv. Att de vågade. Att de har råd. Så drömmer jag mig bort. Och så blir jag avundsjuk, och bitter. För att de vågade, för att de har råd. Och inte jag.
Är inte det kanske det värsta man kan vara? Avundsjuk och bitter, ingen vill vara det.
Så jag läser inte den där bloggen särskilt ofta.
… så var Valborgsvistelsen i Umeå över. Tack för den här gången.
Barnet har åkt till farmor med sin pappa och mamman är redan full av längt.
Akki – hål i väggen bredvid t-baneuppgången vid Folkungagatan. De som jobbar där är inte alls några japaner utan ser ut som gangsters, med tatueringar i ansiktet och rakade skallar. Men sushi, det kan dom. Och vacker garnering kan dom.
Nem Nem Quan – vietnamesisk pärla på Åsögatan, runt hörnet från där vi bor. Hit hittar mest bara locals, alla dagar mycket folk och riktigt, riktigt gott käk (vårrullar to die for)
Urban Deli – vid Nytorget, här hänger alla. Maten grymt god, liksom surdegsbrödet, man delar bord och får alltid plats och gott bemötande, även när man kommer med barnvagn.
Det här skulle inte alls bara handla om mat, hade jag tänkt. Men mitt undermedvetna verkar försöka vilja säga mig något. Här kommer en bubblare i alla fall:
Skogskyrkogården – ligger ju inte alls på Söder utan söder om Söder. Fantastiskt ställe hur som helst, på världsarvslistan och allt. Här finns ro för själen.
Är det månntro vårsolens frånvaro som gör mig så trött och orkeslös? Under söndagen lade jag mig i sängen och vilade inte mindre än två gånger. Inte något jag annars ägnar mig åt. Inte utan laptop och iPhone i alla fall.
Annars ägnar jag mig åt att hussurfa. Vi är dock inte på gång, inte nu och kanske inte sen heller. Men det är ju kul att kolla.
Här cyklade vi förbi härom sommaren. Skulle gott kunna bo just precis där.
Jobbigt att jag i dag förtjust utbrast till en tjej på jobbet: ”Åh, du är gravid!” och hon svarade ”Nä, jag har bara gått upp i vikt”.
Svårt att snacka bort den, liksom.
Den 22 juli 2011 är ett datum som har grävt sig in i minnet hos de flesta, ett datum då man minns vad man gjorde. Själv befann jag mig ungefär mitt i ingenstans, knappt utan 3G och definitivt utan bredband, men i sällskap med ett gäng andra. Ändå blev det en statusuppdatering på Facebook som fick mig att förstå att något hänt. Så slog vi på tv:n. Och där blev vi sittandes.
Efter det blev jag mörkrädd. Tror det var den där bilden, där han sitter i en bil, med smala galenögon som glöder.
Rättegången ska pågå i tio veckor. Det är viktigt, såklart, att han får sitt straff och att han får det i en rättegång värdig en rättsstat. Och ändå känns det så otroligt futtigt. Ingen får tillbaka sin förlorade dotter, sin saknade son, sina bröder och systrar, mammor och pappor. Alla får lära sig leva med sorgen, och orättvisan, att drabbas.
För den där jävla, jävla dårens skull.
Min promenad till jobbet tar en halvtimme, jag går cykelvägen genom Tanto. Lyssnar på radio, den senaste veckan på Luuks & Lokkos podcast. Men är det bra eller inte? Jag kan inte bestämma mig.
Å ena sidan är de pretentiösa på ett sätt jag har svårt att stå med. Å andra sidan är de skönt nördiga på ett sätt jag älskar. Grottar ner sig i detaljer om låtar/grupper/sångare man aldrig har hört talas om, går på djupet om estniska jultraditioner.
Som sagt, jag har inte bestämt mig, ska ge dem ytterligare några chanser.
Hörde jag aprilväder?
