Ranelid och självgodheten

Björn Ranelid och Sara Li skrällde i Melodifestivalen i lördags. Folkets kärlek eller folkets ironi? Det är frågan. Foto: SCANPIX

Söndag 19 februari klockan 23.55
Det jag beundrar mest hos Björn Ranelid är hans enorma självförtroende.
Det jag avskyr mest med honom är hans enorma självgodhet.
Han tror helt och hållet att han röstades till final på grund av svenska folkets kärlek.
Själv är jag övertygad om att vi fick se prov på svenska folkets ironi.
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har läst en bok av Björn Ranelid.
Jag har tänkt göra det flera gånger, men jag har aldrig kommit till skott. Anledningen är att jag aldrig fått någon bra känsla för Ranelid. Hans självgodhet och attityd har jag upplevt som att han saknar självdistans.
Jag tvivlar emellertid inte på att han är en alldeles utmärkt författare.
Texten som framfördes i Melodifestivalen i lördags var däremot definitivt inte bra.
Surret om ”mannens säd” är dessutom gammalt.
Via journalistkollegan Chris D Magnusson fick jag en länk till Youtube där Ranelid pratar om detta redan i DN:s julkalender 2007. Du kan se klippet här nedan.
Hur regelverket i Melodifestivalen ser ut har jag ingen aning om.
Är det bara musiken som måste vara ny? Måste inte även texten vara ny?
Nåväl. Att återanvända en så gammal text känns oavsett regelverket knappast nyskapande.
Åter till Ranelids självgodhet.
Han läste en mossig text. Sångerskan Sara Li svarade för allt grovjobb och det musikaliska.
Ändå tog Ranelid åt sig äran. Han ägnade inte Sara Li mycket kraft i lördags, trots att han inte är någonting utan henne.
Efter triumfen i lördags sade han till Nyheter24 att segern är ett bevis på svenska folkets kärlek.
– Folk har inte förstått hur älskad jag är, sade han.
Jo. Nog är Ranelid älskad. Som författare.
Men i lördags var han fel man på fel plats och jag har mycket svårt att tro att svenska folket har så usel musiksmak.
I själva verket handlade det om ett bevis på det svenska folkets känsla för ironi.
På Flashback gick tråden ”Nu röstar vi Ranelid till Azerbadjan” varm.
Hemma i stugorna satt folk och röstade på Ranelid som en ironisk gest till hela Melodifestivalen.
Jag antar att många skrattade gott när kuppen gick hem.
Huvudkonkurrenten Mattias Andréassons min när Björn Ranelid förkunnades som segrare sade det mesta.
Han trodde inte det var sant.
Det tror jag själv ännu inte i dag.
Men Björn Ranelid är viss om att allt är en frukt av att han är så djupt älskad.
Som sagt. Jag beundrar honom för hans enorma självförtroende.
Det är så starkt att han inte bryr sig om att han är den ”driftkucku” som Jan Guillou kallade honom i Aftonbladet.
Om du missade Björn Ranelid i Melodifestivalen kan du se programmet här.

youtube::drN-qVFyPKY::

6 kommentarer

  1. Det är lite synd om Ranelid. Det är så många som gör sig lustiga över honom. Jag är ingen anhängare av honom, men jag tycker illa om allt det hånfulla och mobbande av honom som nu sker- Jag vill inte delta i det. Han har sin begåvning. Kanske blir allt fel pga hans narcissism, men han är fortfarande en människa. Glöm inte det Daniel.

  2. Märkligt detta, oavsett vad som händer så blir det fel !
    Man kan tycka att mediamakarna skulle hänga med i utvecklingen men Ranelids ”vinst” visar enbart på att tittarröstande program är helt ute. Let’s dance och idol är typexempel på likvärdiga ”framröstningar”, en ploj, en lek, ett bevis på att det går enkelt att manipulera resultat och har ingenting med sanningen att göra.
    Troligtvis det enda riktiga är att lägga ner skiten !

  3. Anneli.

    Du har en väldigt viktiga poänger i att mobbning aldrig är okej och att man ska komma ihåg att det finns en människa bakom.

    Jag tycker t ex att det är illa av dem som ständigt drar upp hans utseende som ett argument för att inte gilla honom. (fenomenet är i och för sig intressant och sorgligt att kvinnliga artister, politiker, författare etc får finna sig i att deras utseende rescenseras offentligt och att det då inte blir någon diskussion)

    MEN jag tycker att Daniel i det här fallet ger ett väldigt konkret exempel.

    Nämligen Ranelids dissande av Sara Li. Faktiskt med ett beteende som liknar mobbning. Han har, med tanke på all publicitet och den person han är, haft enorma möjligheter att lyfta fram henne. I stället ställer han henne i hörnet och tar all glans själv. ”Kvinnan är det första könet” — glömde han det så fort?

    Med tanke på hans ”Folk har inte förstått hur älskad jag är” vågar jag inte tänka på hans ”analyser” om han..förlåt duon… inte gått vidare.

  4. Det är galet att vi människor/svenskar inte kan se saker som positivt och glädjas med människor.Inse vilka som har talang för vad och njuta av det.Människor behöver vara mer som Ranelid som hittat sitt sätt och sin styrka och njuter av att leverera det/den.Kärleken till att ge av sig själv av det som är jag- att våga vara unik och sig själv.”Va dig själv för alla andra är upptagna”Oscar Wilde.Det är detta som gör att våra barn dör en smula och gör sig osynliga för att passa in….Daniel som journalist borde du kunna skriva om viktigare och mer intressanta saker än detta!/KRAM

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *