Klyftan mellan allmänheten och journalister har ökat, enligt en ny undersökning. Foto: PAWEL FLATO/SCANPIX
Lördag 23 juni klockan 14.15
Det ideologiska avståndet mellan journalister och allmänhet har ökat i Sverige.
Samtidigt ökar också journalistföraktet.
Någonstans hör allting ihop.
Kent Asp är professor i journalistik. Han har skrivit en intressant artikel på DN Debatt om den ökade åsiktsklyftan mellan journalister och allmänheten. Hans slutsatser bygger på en rad undersökningar.
Asp konstaterar att orsaken till att klyftan har ökat inte beror på att journalisterna gått till vänster, utan på att både väljare och folkvalda har gått till höger.
Asp skriver att journalister inte stod lika långt till vänster som i dag när den första undersökningen gjordes 1989. Efter en vänstersväng 1994 har dock vänstervridningen av journalistkåren avstannat, det handlar endast om marginella förändringar sedan dess.
Efter sin vänstersväng valåret 1994 har medborgarna, enligt Asp, placerat sig allt längre till höger. Ledamöterna i riksdagen har också dragits mot högerkanten.
Asp menar att det inte var speciellt stor skillnad mellan riksdagsledamöter och journalister i slutet av 1980-talet. Då stod de folkvalda närmare journalistkåren än väljarna åsiktsmässigt. I dag står väljare och valda närmare varandra, samtidigt som avståndet mellan journalister och folkvalda nu är större än mellan journalister och allmänhet.
Journalistkåren beskrivs som vattenmelonen, det vill säga grön utanpå och röd inuti. Undersökningar som är gjorda visar att 41 procent av journalistkåren sympatiserar med miljöpartiet
Under senare år har det också kommit rapporter om att föraktet för journalister har ökat.
Med tanke på Kent Asps undersökningar är det inte konstigt.
Ökade åsiktsklyftor ökar förstås risken för ökat förakt.
Jag märker ofta det ökade föraktet i tonen i mejl vi får till redaktionen och i kommentatorsfält på folkbladet.nu. Det tas för givet att vi alla som arbetar på en socialdemokratisk tidning är röda, att vi är socialister, kommunister och det uttrycks i hårda ordalag som ofta dryper av just förakt.
Det spelar ingen roll hur ofta jag påtalar att vår redaktion är politiskt obunden och att det endast är på ledarplats som Folkbladet för fram socialdemokratiska värderingar. Många har redan sin åsikt klar.
När det gäller åsiktsklyftan och föraktet har medierna en stor utmaning.
Den utmaningen är inte av politisk karaktär, utan har med mediernas inställning att göra.
I grunden handlar det om ödmjukhet. Ödmjukhet inför läsarna och förståelse för varför åsiktsklyftorna har ökat.
Det handlar också om trovärdighet. Vi medier måste arbeta med vår trovärdighet så att allmänheten känner att det går att lita på vår nyhetsförmedling.
Om vi lyckas med detta blir inte klyftorna lika stora.
Ödmjukheten och trovärdigheten bygger broar.
Mycket klokt! Frågan är hur man gör för att vinna tillbaka ett förtroende när misstron är så stark. Ett ökande problem är att delar av publiken överger medierna och går till andra nyhetsförmedlare, som parajournalister och åsiktsinbundna bloggar till exempel. Ack, jag hoppas vi lyckas återvinna förtroendet – bland annat genom att ännu tydligare låta opartiskheten genomsyra vinkelval och ämnesval.
Man får det förakt man förtjänar Daniel.
Tidningar och annan ”Gammel-media” levererar i bästa fall omskrivna halvsanningar om inte rent fabricerade lögner.
Allt för ett ”greater good”, man undanhåller detaljer eller mörkar dom medvetet för att inte ”underblåsa andra krafter”
Samtidigt som man inte alls har några problem med att vinkla en Ship-to-Gaza artikel hur mycket som helst åt vänster.
Sedan slår man sig för bröstet och påstår att man är partipolitiskt obundna utom på ledarsidan, bah…
Man omskriver antidemokratiska aktioner som ”motdemonstrationer” när det egentligen är ett kraftigt angrepp på demokratin och mötesfriheten, bara för att det är vänsterfolk som stör någon annans tillståndsbeviljade möten.
Det skrivs spaltmeter om polisbrutalitet när ett trasbylte från vänstern släpas ut från en NATO övning i lappland, men inte ett ord om samma polisbrutalitet när fotbollssupportrar misshandlas och bussas bort från arenorna.
Nä du Daniel, jag stödjer varken vänsterpack, högerpack eller NATO övningar på svensk mark, inte heller anser jag att polisen alltid är ofelbar, men jag har inga problem med att förhålla mig neutral till grupperna, något som din hord av skribenter inte klarar.
Som det är nu får man läsa både gammelmedia och alternativmedia och sila lika mycket dynga från båda håll.
Det är illa när alternativmedia ger en korrektare bild än traditionella media som man förväntas betala för.
I forna Sovjet hade man en journalistkår som matade ”folket” med vad som var bäst för ”folket” att få veta, bestämt av människor som visste bättre än ”folket”.
”Folk-bladet” är snubblande nära ibland…