Tiden som rinner – det är själva livet

Jo, det var sant. När jag var liten påstod de vuxna att tiden går allt snabbare med åren. Först nu förstår jag vad de menar. Tiden som rinner är själva livet. Det gäller att greppa det och se alla vackra detaljer mitt i ruschen. FOTO: HASSE HOLMBERG/SCANPIX

Fredag 12 oktober klockan 22.45
De vuxna betraktade mig från ovanperspektiv. De log med kaffebruna tänder. Jag kände mig som en liten hundvalp.
De suckade och sa: ”Tänk så skönt det måste vara att vara så bekymmersfri.”
Jag fattade inte vad de pratade om.
Jag var nio år gammal och kände mig tyngd av bekymmer. Visserligen var jag en lyckligt lottad unge som levde i ett tryggt och kärleksfullt hem, men ändå. Bekymren hängde över mina smala axlar och de hade en tendens att träda fram ur skuggorna i kvällens mörker.
För det var när jag skulle sova som rädslan kom, vilket gjorde att jag ofta tassade över till tryggheten i mina föräldrars säng.
Jag var rädd för döden och det okända. Rädd att somna och aldrig mer vakna. Rädd att förlora de jag älskade, de som var min trygghet. Jag hade en klump i magen inför nästa dags läxförhör i skolan och dessutom hade jag helgens fotbollsmatch mot Sandåkern att tänka på. Sedan var det ju kärleken till tjejen jag tyckte så bra om och alla känslor kring den. Hur hanterar man sådant och vem kan man prata med om det?
I all denna tyngd hade de vuxna mage att prata om mig som bekymmersfri. De fattade ingenting.
Det gjorde inte jag heller.
Universum, världen och livet var allt för stora ting att greppa.

Jag kan minnas gamla känslor som om de vore färska.
Av någon anledning minns jag också mycket väl min mammas 40-årsdag och min pappas 50-årsdag. Det är små detaljer som etsat sig fast. När min mamma fyllde 40 minns jag att hon var förväntansfull och vackert klädd.
När min pappa fyllde 50 minns jag att en av gästerna på festen sa till honom:
”Välkommen till den himmelska sidan av livet.”
Alla skrattade. Jag rös, för jag befarade att ”den himmelska sidan av livet” inte innebar att allt skulle bli bättre utan att livet närmade sig sitt slut.
50 år var ju en ofattbart hög ålder.

Plötsligt finner jag mig själv mitt mellan 40 och 50 år och i rask takt på väg mot den ”himmelska sidan”.
Vad hände?
Vart tog åren vägen?
När förvandlades jag från ett bekymmerslöst barn till en bekymrad vuxen? Har jag ens gjort det?
Jag har ingen aning.
Jag minns bara att de vuxna brukade mumla om att åren går allt snabbare ju äldre man blir. Det var och är en absolut sanning.
Jag går till jobbet på måndag och plötsligt är det fredag. Jag planar ut på fredagkväll och plötsligt är det måndag morgon igen.
Det är det som är själva livet. Det gäller att ta vara på det, att greppa det och att se alla vackra detaljer mitt i ruschen.

Jag säger som tyske journalisten och författaren Kurt Tucholsky (1890–1935:)
”Med tiden kanske man vänjer sig med tiden.”

Veckans lista
Jonas Gardell. Gör succé med sin nya dramaserie i SVT.
Våra bloggare. Läs på blogg.folkbladet.nu.
Jenny Strömstedt. Briljant både i TV4 och i Expressen.
Gunilla Persson. Hollywoodfru som ständigt skapar rubriker.