Sent omsider har jag lyssnat på Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

Till att börja med kan man inte komma ifrån att undra vad det är med svenska politiska journalister och deras sjukliga besatthet av skattesatser och spelteoretiska spekulationer om vem som ska leka med vem och vilka som gillar vilka?

Det kan ju vara så att svenska politiska journalister tycker att det är revolutionerande att föreslå en extra skatt på storbankerna med några miljarder. Men det är ju som Sjöstedt också konstaterar, ett ganska modest förslag. Vi talar ju inte direkt om socialisering.

Det är problematiskt att Jonas Sjöstedt inte tar ut svängarna lite och planterar socialismens röda fana i den politiska debatten. Man kan väl med lite god vilja argumentera för att  Vänsterpartiets position angående vinstförbud i välfärden är en strategi för att undandra kapitalets logik från åtminstone delar av samhället.

Men när samtalet till slut kommer in på klass (intervjuns enda intressanta del) säger han att klassklyftorna beror på ”borgerlig politik”. Jag är den förste att hålla med om att dagens politik inte är bra. Men av vänstersocialismens främste företrädare i Sverige borde man väl kunna kräva lite mer?

Det kan väl rimligen inte vara så att Sjöstedt menar att Sverige inte var ett klassamhälle innan september 2006? Var finns analysen och kritiken av det kapitalistiska systemet? Var finns utrymmet för en debatt om ett radikalt annorlunda samhälle?

Svensk politik skulle behöva vara lite mer spretig. Det kanske är, som han säger, att Vänsterpartiet inte gjort som Socialdemokraterna och Miljöpartiet och följt med regeringspartierna höger ut. Men åtminstone den här intervjun tyder inte på att det skett några jättesprång åt vänster heller.

Det är något visst med svenska traditioner, har de inte sin bakgrund i chipsreklam (som fredagsmyset) så har de det i en skönhetstävling som Stockholms Dagblad arrangerade 1927. För det är där Luciafirandet som vi känner det kommer ifrån.

Men det är ändå en ganska spännande högtid där huvudpersonen visserligen har lånat identitet av ett sicilianskt katolskt helgon som fick ögonen utpetade innan hon dog martyrdöden, men samtidigt i sin svenska variant snarare har sina djupaste rötter i firandet av ljusets återkomst, det vill säga det gamla hederliga midvinterblotet. På så sätt påminner Lucia lite om voodoon där andar lånar namn av katolska helgon.

Även den övriga uppsättningen i lussefirandet håller sig på armlängds avstånd från en renodlat kristet högtid. Tomtenissarna är identiska med tomteguden (guden på tomten, på gården) som den heliga Birgitta varnade för på sin tid, och pepparkaksgubbarna är rester av forntida offerbröd där man formade bakverk i form av människor och djur innan man offrade dessa till gudarna. Ungefär som man i Kina bränner låtsaspengar och kapitalvaror i papper som offer till förfäderna.

Vad tärnorna och stjärngossarna ska föreställa, det vettefan. Men det är väl någon slags älvor antar jag…

Tågen står stilla. Det gör de i Sverige på vintern. Som gammal pendlare på den kroniskt drabbade tåglinjen mellan Uppsala och Stockholm kan jag känna en viss lättnad över att det inte är jag som blir sittande i en vänthall någonstans ikväll i förhoppningen att åtminstone något tåg ska ta mig hem.

Men det är viktigt att komma ihåg att det inte (bara) är vintervädret som gör att tågen inte går som de ska. Svensk järnväg är underfinansierad och fragmentiserad. Ingen har något helhetsansvar och syftet verkar inte längre vara att transportera människor och varor från punkt A till B. Istället är syftet numera att leverera profit till sina ägare, oavsett om dessa ägare är staten eller privata företag.

Man kan börja fundera på om det är så att de som driver tågbolagen överhuvudtaget kan något om just tåg? På Sveriges Radio Västerbotten kan man läsa följande kommentar från  Lena G Olsson som är marknads- och affärsutvecklingschef på Botniatåg med anledning av sex inställda avgångar idag:

”Problemen orsakas av snö och isbeläggning. Vi har frågat oss varför tågen inte klarar vintern. Vi har skickat en fråga till tillverkaren av fordonen.”

Jag tycker man bör ställa frågan varför Botniatåg och Norrtåg inte har kompetensen att köpa tåg som fungerar i Västerbotten på vintern?

Sent på onsdagskvällen kom nyheten att Moderaternas vice partisekreterare Gunilla Sjöberg lämnar sin tjänst. Det är väl i sig inte så mycket att orda om. Folk flyttar på sig ibland och Sjöberg som har jobbat för sitt parti i 23 år kanske vill göra annat.

Men samtidigt väljer hon inte att tyst och stilla packa ihop sina grejer och ge sig iväg mot nya äventyr. Sjöberg hymlar inte med att det har hackat i samarbetet med den nye partisekreteraren Kent Persson.

Inte heller det här behöver ju i sig vara särskilt konstigt. När en ny chef kommer in och vill sätta sitt sätt att arbeta kan det skära sig med de som redan finns i organisationen och lagt ner mycket tid och prestige på att få den att fungera som den gjort fram tills dess.

Men det här är inte första gången som Kent Perssons medarbetare har lämnat med buller och bång. När han var oppositionsråd i Örebro slutade tre politiska sekreterare inom loppet av 10 månader efter konflikter (artikel i NA).

Personligen ser jag gärna att det fortsätter hacka i arbetet på Moderaternas kansli. Men rent objektivt kan man undra om Kent Persson har samarbetsproblem?

Uppdatering: Alliansfritt Sverige påminner om att även stabschefen Carl Johan Swanson, presschefen Johan Elmberg, politiske sekreteraren Erik Persson och Annika Hiltunen vid ledningsstaben på Moderaternas partikansli har lämnat sina tjänster sedan Kent Persson blev partisekreterare i april.

Man får ärva en del grejer när man börjar som politisk chefredaktör. De här gubbarna står på mitt skrivbord (och har stått på mina företrädares skrivbord). De tre till vänster kan man ju förstå. Men vad gör Gösta Bohman där?

Då har det gått några dagar sedan jag presenterades som ny politisk chefredaktör på Folkbladet. Så här de första dagarna känner man sig väl mest nya eleven i skolan som försöker lära sig var klassrummen ligger och vilka som är coolast i klassen. Men saker och ting börjar så sakta falla på plats och jag dyker upp med min första ledare på lördag och sedan ska det väl börja rulla på som det ska.

Men innan dess räknar jag väl med att hinna börja blogga lite om allt mellan himmel och jord. Om ni mot förmodan stött på mig i bloggsfären tidigare (jag har nog haft fem olika bloggar de senaste åtta åren) så kommer jag försöka vara lite mer väldisciplinerad här. Det kommer inte bli lika mycket utläggningar om Hammarbys ”silly season” om man säger så.

Vad ska man då skriva om när man precis fått en tillsvidareanställning i en bransch som har notoriskt mycket visstidsanställningar?  Jag tror att jag inte ska skriva så mycket utan istället länka till två seminarier som arrangerades och filmades på Socialistiskt Forum i Stockholm i helgen.

Dels är det en föreläsning med den brittiske forskaren Guy Standing som skrivit den uppmärksammade boken ”The Precariat: The New Dangerous Class”.

Begreppet prekariat myntades redan på 1960-talet och kan härledas ur orden ”prekär” (osäker) och proletariat. Från att ha varit ett tillstånd på marginalen har det under de senaste decennierna spritt sig till större delar av samhället när projektanställningar, vikariat och bemanningsanställningar blir allt vanligare även i traditionella medelklassyrken. För en växande del av befolkningen är osäkerheten norm.

Den andra videon är ett panelsamtal på samma tema, men har en mer handfast svensk infallsvinkel, som utgår från den nya antologin ”Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad”.

Det här rör centrala frågor om ett samhälle där man i framtiden inte kommer att få guldklocka efter 25 år på jobbet, eftersom att själva idén att en person skulle vara på samma arbetsplats så länge kommer att framstå som helt verklighetsfrämmande. Det kommer att ställa stora krav på hur vi organiserar våra trygghetssystem, vårt arbetsliv och vårt samhälle.

Om detta kommer Folkbladets ledarsida återkomma många gånger framöver.