Upptäckarnas vardag

Phuket harbour

De stunder när världen känns stilla och kroppen tillfreds, när allt bara är behagligt skönt, kan oväntade händelser ställa till det även för den hårdaste av hårda. För att få inspiration, för att få uppslag till nya målningar, teckningar, dikter, noveller och framför allt för att få fina bilder, krävs uppoffringar. I andras ögon kanske jag ter mig som en vilsekommen dagdrömmare som flummar runt på något mer än tomgångsfart på scootern, ögonen är nog lite som de vi ser på naturfilmarnas ugglor…. -Tittar, spanar, tittar tillbaka, försöker få ordning på trafiken samtidigt så ingen ska olyckas i onödan av min framfart. Vanligaste scenariot är att jag är på väg till en plats jag känner en aning, men råkar köra vilse på vägen av ofta ren medvetenhet. Plötsligt på väg mot målet ser jag en annan väg, som många turister skulle avvärja som farligt område..ajajaj inte köra in där, i det området ska inte du befinna dig.
Idag skulle jag köpa en skjorta, något finare än turistskjortorna jag har i handbagageväskan, men hur gick det? På väg i rätt riktning, naturligtvis utrustad med skisspapper, färgpennor och min nya fina digitalkamera, fanns plötsligt en ny väg jag inte kört, i riktning mot nytt område i stora staden. Det tog inte lång tid att upptäcka nya jaktmarker, reptilhjärnan från stenålderstiden slog in och jägaren, upptäckaren, vandraren hade blivit radarstyrd av evolutionens arvsmassa nedärvd sedan tusentals generationer tillbaka.
Framför mig låg hamnen, den hamnen turister inte åker till, detta är den riktiga hamnen där all fisk, alla bläckfiskar, alla krabbor, musslor och räkor landas, rensas och sorteras innan vidarebefordran med hjälp av auktion och tidiga morgonförsäljningar. Runt området låg tunna blåa nät på marken, sådana vi lägger över jordgubbarna hemma för att kraxkråkorna inte ska äta vårt röda sommarguld. Här fanns det inget rött guld under, men fullt av små blanka fiskar, liknande småströmming på två åtta centimeters längd. Man torkar fiskarna i mikroformat för att säljas på marknaden. Ser tusentals av dessa på alla marknader, man äter dom som dom är eller lägger ner dom i sopporna för att förgylla smaken.
När jag i min egen behagliga bubbla spankulerar runt i hamnområdet för att få fina bildvinklar upptäcks snart att detta området inte är mitt område. Ett plötsligt besök av en enorm vakthund som vaksamt granskade min lekamen gjorde mig knäsvag. Den såg ut som ett mellanting mellan mycket stor schäfer och pitbullterrier,  -sjaskig, loppäten fast med pigga vaksamma ögon. Sakta backade jag mot en person som stod 8-10 meter från mig, frågade om hunden var farlig, på engelska förstås om han överhuvudtaget förstod. Fick ett stort hånfullt leende till svar och ett tyst skrattande medan han gick vidare.
Jag fick min bild utan perforerad lekamen men tog mig till scootern och smög iväg påhejad av besten.
Nästan överallt vid mina utforskningar brukar det finnas en hund, en sådan som vill bita mig av okänd anledning. Det kan köra både fem och tio andra personer framför mig eller gående och ibland cyklande. Aldrig ser jag något agg från en hund mot dom, men när jag kommer i min sakta takt då jäklar i blå skåpet, ett skall och snabbt ta upp jakten på mig. Snabbt gasar jag upp scootern och flyr med hjärtat pumpande som en stånghammare. Ibland känner jag hunden eller ibland flera hundar för ofta triggar dom igång varandra, känner hur dom nafsar i byxbenen eller är med tänderna i bakskärmen på åkdonet.
Detta är ingen engångsföreteelse, detta händer nästan varje dag och ingen av mina bekanta i trakterna råkar ut för samma sak. Jag tror att min upptäckarlust, min reptilhjärna drar ut mig på dåligheter som forskarkåren snart måste hitta ett vaccin mot.
Det blev ingen skjorta och i morgon åker jag till Bangkok Cultural Centers Main Hall, ska lyssna på Brahms framförd av den välkände Krystian Zimerman.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *