Platsen är staden New York i landet USA och tiden är 1960.
Huvudpersonerna är män som jobbar med reklam.
Manusförfattaren Matthew Weiner har fångat det som är riktigt smärtsamt med den här tiden. Alla röker och dricker. Oavbrutet.
Alla tänker på pengar och status. Hela tiden. Och sex förstås.
Kvinnorna är endast där för att behaga männen, och rasismen är allestädesnärvarande. Skådespelarna är perfekta, huvudpersonen Don Draper som spelas av Jon Hamm har till och med en sådan där Cary Grant-haka (se den jättestora idolbilden, jag misslyckades med att förminska den!!!) som (i alla fall för mig) symboliserar en Riktig (amerikansk) Man.
Kvinnorna är antingen sekreterare eller hemmafruar.
Sekreterarna kämpar för att vara sexiga nog (men inte för slampiga) och hemmafruarna har det fruktansvärt tråkigt. Det är mängder av fina (men jobbiga) bilder. En som fastnat är när en av hemmafruarna står klädd i finklänning, diskhandskar och med en cigg i ena handen och diskar efter festen. Hon ser ut att vara på gränsen till nervsammanbrott. Men biter ihop. Det är på riktigt. Det är inte som ”Desperate Housewives,” som sällan visar det där riktigt svarta utan nöjer sig med det underhållande och på sin höjd bisarra.
Ännu en bra historia som griper tag. Se.
