Helgens kulturintag för min del kom att ha begreppet ”familj” som en sorts ledmotiv. (Man skulle i och för sig kunna hävda att i stor sett alla konstnärliga verk handlar om familjen på ett eller annat sätt, men ändå. )
Det som har satt agendan är Sveriges Radio P1:s serie ”Heliga familjen” som jag podcastat mig igenom de åtta första avsnitten av den gångna vecka. Alltså första säsongen, ursprungligen sänd sommaren 2008. Lyssnandet får nog sägas vara del av ett större, men ytterst planlöst, studium av jämställdhet på 00-talet.
Visst har det kärnfamiljsproblematiserande ”Heliga familjen” sina poänger. Det återkommande ”Dokusåpe”-inslaget om de nyblivna föräldrarna Gustav och Anna är tydligt och talande, men utan att bli överdrivet och tappa i trovärdighet. Och vissa av de intervjuade personerna under seriens gång har mycket klokskap att dela med sig av. Nu i går hörde jag författaren Birgitta Stenberg berätta om när hon en gång bodde i ett litet italienskt samhälle, hur det gifta paret i grannlägenheten när de blev osams brukade gräla sig ut i hallen, ut i trapphuset och till sist ner på gatan där grannar och förbipasserande kunde ta del av diskussionen, medla och inflika. Ett uppiggande exempel på hur saker och ting också kan gå till.
Men på det stora hela blir man lite fadd i skallen av att dra flera ”Heliga familjen”-avsnitt på raken. Det är som att alla i redaktionen tycker lite för lika, ingen kommer nånsin in och säger ”jaha, men varför måste det vara så och inte si det hänger ihop” utan det blir mest väldigt mycket vördsamma intervjufrågor till de vanliga auktoriteterna på området som Gudrun Schyman, Carin Holmberg och Karin Johannisson. Ja, för objektivitetens skull får den galopperande biologisten Annica Dahlström lägga ut texten om varför kvinnor med stora bröst är sämre på matematik och sånt. Men det är ju inte som att programmet känns mindre ensidigt för det – tvärtom.
Jag säger inte att Maria Sveland och övriga Heliga Familjen-medarbetare har fel, åsiktsmässigt befinner jag mig vad gäller allt väsentligt i den redan övertygade kören. Men programmet blir för enkelspårigt, nästan så att det känns oärligt stundtals. Framförallt lessnar jag fort på ljudkonstnären Eva Staafs hårt skruvade betraktelser.
Så: några timmar efter att ha hört Staaf spy galla över den löjliga, futtiga och förljugna mänskliga aktiviteten att ta familjefoton vid högtidsdagar och sätta in i album och fotoramar så trillar jag in på SVT Play, K Special-dokumentären om konstnären Gunnel Wåhlstrand. Och jag måste säga att det är en skön kontrast: Wåhlstrand med sina minutiöst utförda tuschteckningar i jätteformat, baserade på foton av hennes nu döde pappa från tiden när han var barn och tonåring. I hennes värld verkar familjen inte i första hand vara en ideologisk institution, utan ett slags kraftfält som ligger bortom det rationella. Nästan i den religiösa sfären. Familjen är kompassen till det i hennes konst som är större än henne själv.
Wåhlstrands förhållningssätt till familjen är verkligen inte något jag skulle vilja se upphöjt till norm. Men det finns något i hennes totalt kompromissbefriade sätt att arbeta som jag saknar en motsvarighet till i jämställdhetsdebatten: bilden måste stämma, annars är det bara att börja om från början. Oavsett om det är tredje gången man börjar på samma motiv, vernissagedagen närmar sig med skrämmande raska steg och inga svar står att finna på frågan om varför pappersarken envisas med att spricka och släppa och bli skrovliga i ytan.
