Det var jazzfestival i helgen och du var inte där. Okej, helt säker är jag inte på det sista men statistiskt stämmer det. Det var fler Västerbottningar som gjorde annat än gå på Jazzfestivalen.
Inget fel i det men det slår mig ibland hur upptagna vi är med att diskutera vad som är jazz eller hur en jazzpublik är. På festivalen kunde jag och andra slå fast är Blood Sweat & Tears är bluesrock, att Wolfman Jack är ännu mer bluesrock, att Ola Onabule är r’n’b, att Trainpotters är hiphop, att Mory Kanté är världsmusik (annat ord för folkmusik som inte är från Sverige eller USA) och så vidare.
Visst är det lustigt hur mycket möda som läggs ner på att definiera ut musik, som om musikgenrer måste vara rena. Jag säger som Jan Myrdal: ”Jag tror inte på renrasighet”.
Den andra fördomen är det här med hur en jazzpublik ska se ut. Spjuvern Tobias Thomson skrev i Äntligen fredags panel att det väl är den vanliga klädseln som gäller: ”kulturkavaj och slitna jeans”. Han har fel. Det är all möjlig klädsel som gäller för det är faktiskt en vädligt heterogen publik, och många besökare som är betydligt yngre än vad han är.
Men jag förstår Thomson, det är roligt att ha lite fördomar så att man inte behöver vara lika luddig som den här texten, för om man upptäcker att det inte är enkelspårigt blir man inte heller lika slagfärdig och rolig. Ungefär som när VK skrev om varför män gillar Ulf Lundell och sedan går man på Lundells konsert och ser en massa helt normala kvinnor. Texten hade inte blivit lika enkel om man skrev att både män och kvinnor gillar Lundell.
Själv försöker jag upprätthålla fördomen att det är bra är en massa svartklädda satanister på House of Metal (som jag aldrig besöker) men jag misstänker att jag har grundligt fel. Jag har svårt att se VF:s metalguru Daniel Nordström stänka blod omkring sig.
Vad jag vill säga med det här?
Att om du var på Jazzfestivalen hade du kunnat få höra Avishai Cohen och han var otroligt bra. Där missade du en riktig upplevelse.
