När höstmörkret inte räcker till

apan.jpg

FOTO: SCANPIX

Det tog några dagar att smälta intrycken från Jesper Ganslandts feelbad-smocka ”Apan” som jag spanade in på premiärdagen i fredags. En väldigt obehaglig och intensiv filmupplevelse. Trots det egentligen rätt sparsmakade berättandet.

”Apan” är en sorts filmisk gärningsmannaprofil på en våldsbrottsling, och jag har funderat en en del på hur ondskans problem hanteras i den samtida kulturen. Efter en lång tid präglad psykologiserande och sociala perspektiv, så har ondskan som en sorts metafysisk, absolut kategori fått ett uppsving de senaste åren. I den ytterst läsvärda essän  ”Anders Eklund och litteraturens godhet” skriver Anders Johansson om precis den här förskjutningen och hur den löper på tvärs över både kulturens, politikens och juridikens områden. Finns att läsa i sin helhet i en digital utgåva av Atlas Litterära Tillägg #2.

I ”Apan” uteblir de enkla svaren. Ganslandt förvägrar tittaren en kausal, logisk förklaring till varför Olle Sarris rollfigur Christer har gjort det han har gjort. Informationen som tillkommer längs vägen går att se som pusselbitar till ett mysterium, men snart måste man acceptera att det inte är meningsfullt att försöka pussla ihop en helhetsbild. Själva ramen fattas. Men just därför lyckas Apan berätta något om människans mest irrationella och dunkla sidor som till exempel dokumentären om Hagamannen förgäves försökte få tag på. Utan att för den skull sätta några likhetstecken mellan Gandlandts fiktiva berättelse om ett (troligt) mord och de faktiska våldtäkterna i Umeå.

Olle Sarri är så fullständigt övertygande i sin rollgestaltning att man utan att blinka accepterar rollfigurens agerande, hur osammanhängande det än kan verka. Det är inte någon munter bild av människodjuret som bjuds. Ändå känner jag mig på något konstigt vis styrkt av att ha sett ”Apan”, just för att filmen visar hur den mest fasansfulla aggressivitet och helt vanlig hygglighet kan rymmas i samma medvetande, samtidigt. Den rena, arketypiska ondskan är kanske mer tacksam att bygga en berättelse kring. Men det är dubbelheterna och paradoxerna som vi behöver berättelsernas hjälp med att greppa. En stor eloge går därför ut till Ganslandt & co:s kompromisslöshet.

Med detta sagt så måste jag tillstå att det var väldigt skönt att jag träffade på vänner i biosalongen och slapp färdas hemåt ensam genom en höstmörk svensk stad efter att ha sett filmen. För sällan har den existentiella utsatthet som ruvar i den folkhemssvenska stadsplaneringen lockats fram på ett mer utstuderat sätt än i ”Apan”. Inte den givna helgunderhållningen kanske, men om du har möjlighet så försök fånga ”Apan” på bio – det är en film som egentligen inte liknar nånting annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>