FOTO: SCANPIX
Hur går det till när flera artister plötsligt kommer på att de ska spela in coverversioner av en och samma låt? Hur ser den bakomliggande mekanismen ut? Ja, detta är en av de stora frågor mänskligheten kämpar med idag.
För femton år sen gjorde Jeff Buckley Leonads Cohens ”Hallelujah” till sin egen. (Även om John Cales version från 1991 säkert haft ett visst inflytande där, avlyssna och begrunda några nedslag i låtens öden och äventyr här.) Idag, femton år senare är ”Hallelujah” verkligen allas. Sakta men säkert har låten sipprat ut genom musikvärlden, från finsmarkarskikten och ända ner till ”Så ska det låta”: bland de svenska artister som spelat in ”Hallelujah” på senare år märks Christer Sjögren och Molly Sandén.
Ska man försöka sig på en spådom över vilken låt som skulle kunna bli 2024 års ”Hallelujah”-låt att framföra på Idol-finaler och kronprinsessans födelsedag så ligger nog Daniel Johnstons ”True love will find you in the end” rätt bra till. Som SVT’s musikblogg PSL noterade i våras duggar versionerna av den allt tätare. Vi har liksom passerat stadiet då det kunde vara fantasilöst att spela in ”True love…”, i stället cirkulerar den i dag fritt som ett popvärldens svar på kakan Herman.
Den senaste låten jag noterat som verkar aspirera på denna typ av upphöjd allmänning-status är The Source & Candi Statons dansmusikklassiker ”You got the love”. (Fans av Sex and the City känner kanske igen den den som bakgrundsmusiken till seriens allra sista skälvande minuter. ) I år har den hörts i både den brittiska indie-disco-gruppen Florence and the Machines, och nu på slutet i Joss Stones, tappning. Men den allra bästa versionen står ungdomarna i The xx för.
Deras version presenteras som en remix på Florence and the Machine, men med tanke på att både sång och musik till stora delar spelats in på nytt av The xx vore det nog så rättvisande att kalla den för en fristående cover. Eller kanske en cover på en cover? Den nedtonade duettsången lyfter i alla fall fram innerligheten i låten på ett helt eget sätt, och även om jag tycker att The xx eget debutalbum som kom tidigare i år har många kvalitéer så måste jag ändå utnämna ”You got the love” till The xx hittills finaste stund.
Finns det något som förenar dessa tre låtar? Tja, kanske. Ytterst slitstarka melodier är det förstås. Man skulle kunna hävda att de alla rymmer en andlig dimension, samtidigt som de kan läsas på ett mer jordbundet plan. Kanske är det här exempel på en sorts låtar som många artister idag skulle vilja skriva, men inte riktigt kan? Eller inte riktigt törs?
Kom gärna med fler exempel på välanvända coverlåtar, om något dyker upp i skallen! Kartläggningen av fenomenet fortsätter.
