Filmbranschens usla jämställdhetspolitik brukar illustreras av att man räknar regissörer, men det är bara en del av problemet. Även andra yrken på en filminspelning har usel jämmställdhet, som att fotografer är män och scriptor kvinnor.
Kompositörer av filmmusik är ett annat område där männen härskar.
I dag presenterar Stim en lista över de tio mest inkomstbringande kompositörerna anslutna till Stim under perioden 2005-september 2009. Listan är talande:
1. Bengt Palmers (”Göta Kanal 2” m fl)
2. Stefan Nilsson (”Så som i himmelen” m fl)
3. Anders Nygårds (”Masjävlar” m fl)
4. Adam Nordén (”Innan frosten” m fl)
5. Benny Andersson (”Mamma Mia” m fl)
6. Per Andreasson (”Se upp för dårarna” m fl)
7. Johan Söderqvist (”Efter Brylluppet” m fl)
8. Henrik Lörstad (”Underbara älskade”)
9. Björn J:son Lindh (”Vi hade i alla fall tur med vädret” m fl)
10. Ulf Turesson (”Lassemajas detektivbyrå” m fl)
De tio som tjänat mest är alla män och jag är tyvärr inte alls förvånad. Det är sorglig läsning men den naive kan givetvis påstå att männen är bättre, att de av någon kosmisk slump råkar vara mer framgångsrika eller något annat bludder. Men det här visar bara att filmmusik är en manlig angelägenhet där det är männen som aktivt väljs. För det är givetvis ett aktivt val av beslutsfattare inom filmproduktionen att välja kompositör och ingen märklig slump.
Vem vågar släppa in kvinnorna i herrklubben?
turligt nog gav Benny Andersson en hög med pengar till FI. 🙂
Det är möjligt att det är en majoritet av män som skriver musiken men texterna är ofta om kvinnor så kanske vi skall nöja oss med det och se på dom verkliga problemen?
Kalla mig tokig men jag undrar om inte det här ksn kopplas till seglivade kulturella föreställningar om mannen som mänsklig norm. Filmmusik har iofs ofta som funktion att bära upp en films känslomässiga innehåll (vilket i ett könsmässigt särartstänkande skulle kunna ses som en kvinnlig domän). Men filmmusiken förväntas även vara ”objektiv” i förhållande till de karaktärer vars känslor och handlande driver filmen framåt. Är det så illa att en manlig musikskapare därför framstår som mer universell och lämpad för uppgiften än en kvinnlig? Eller har det enbart med mer krassa, strukturella omständigheter att göra..?