Musikjournalistik jag minns

Dan före dopparedan och väskorna opackade: det får bli en kort lista denna vecka. Jag tänkte bara helt kort erinra mig de musikjournalistiska ögonblick som fastnat i mitt medvetande under 2009.

1) Det är sällan jag träffar på en intervju med en musiker som faktiskt ger mig någon slags fördjupad insikt om själva musiken. Kuriosa-fakta och kanske en inblick i hur artisten ser på sin egen verksamheten – ja.  Men journalistik som verkligen gläntar på dörren till det magiska i musiken är ytterst sällsynt. I år tycker jag att författaren Jerker Virdborg var en av de få som lyckades med just detta i sin intervju med Benny Andersson i Dagens Nyheter. (Länk.) 

2) Vad gör rockmusikern när han fyllt 40? Försöker sluta turnera, men kommer av sig. Lyssnar på skivor lika maniskt som i tonåren. Uppfostrar ungar.  Och söker jobb som chef (!). I alla fall om han heter Mattias Alkberg. Intervjun på PSL är en vinglig liten pärla. (Länk.) 

3) Årets musikjournalistiska snackisar handlade mycket om att vara anti. Att vägra, att gömma sig, att vägra låta sig definieras utifrån medialogiken. Göteborgarna i jj kanske gjorde detta på ett mer sofistikerat sätt. Men det är Jenny Östergrens och Anders Krafts försök att intervjua Nordpolen på Nyhetsmorgon som har gått till historien. (Länk.) 

4) Hösten 2009 handlade i stort sett enbart om att lista, sammanfatta och kontextualisera den tid vi lever i. Jag gillar sånt, kanske mer än de flesta, fast även hos mig har mätarna slagit i taket detta år. Men när giganten Jan Gradvall använder en Sverigespelning med medelålders-plus-popbandet Fleetwood Mac som en språngbräda för att illustrera musikjournalistikens förändrade förutsättningar så är det bara att bocka och buga. (Länk.) 

5) Liksom insikter om musikens innersta väsen är sällsynta, så är det också allt mer sällan som musikjournalistik hittar nya världar att guida läsaren till. De halvsvenska världsmedborgarna i Radioclit må ha varit välkända i popbloggosfären, men Sara Martinssons reportage från deras multikulturella lilla hörn av London visar att den gamla goda metoden att sätta sig på att flyg och verkligen möta musikskaparna i deras sammanhang alltjämt kan leda till roliga och okända berättelser. (Från Sonic #45.)

Fyll gärna på här nedan: det är högst troligt att jag helt missat de allra bästa grejerna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>