Böhlin i Berlin: Förvirring

När man varit här ett par dagar är allt enkelt, men i början är det komplicerat. Alla festivaler har sina egna rutiner. Det inkluderar Berlins filmfestival.

Det gäller att fatta hur man kommer in, är det biljetter som gäller eller pressbrickan, varför alla dessa program, varför olika pressvisningsscheman, vad betyder förkortningarna? Var hämtar man biljetter? Hur? Var ligger salongerna? Är det presskonferenser? Var är de?
Jo, jag är förvirrad. Alla andra verkar hur världsvana som helst.
Men i dag var det stopp utanför en salong och jag inser att jag förklarar för en annan nollställd person att de säger att vi ska ta oss till en annan salong. Som om jag varit med hur länge som helst.

Egentligen är dock Berlins filmfestival inte en festival, det är tre festivaler som ibland möter varandra, men bara ibland.
Den första är för publiken, den vanliga betalande publiken som ser enstaka filmer.
Den andra är för oss journalister, som betalar för kort som ger oss inträde till egna visningar med enbart journalister.
Tredje festivalen är för branschen, de som betalar riktigt mycket och som har en marknad i ett eget hus där de köper och säljer filmer, kommer överens om nya satsningar, erbjuder varandra festivalinbjudningar, skvallrar och ser till att saluföra de egna produkterna, vad det nu är.
Vilken festival som är viktigast? Det varierar mellan festivaler men för stora festivaler är nog publiken minst viktig. För mindre festivaler är det publiken som gäller, samtidigt som man vill ha journalister och branschfolk.

Det är en märklig värld, men tittar jag i de tre dagliga festivaltidningarna ser man att det är en bransch som handlar om pengar. Där finns inte den vanliga publiken, annat än som kundgrupper.
Själv flyter jag med och spelar världsvan. Det gör jag allt bättre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *