Haggard hänger i

merle_haggard_1.jpg
Han lever på lånad tid – och utnyttjar den maximalt. Nyss fyllda 73 har countrynestorn Merle Haggard inga planer på att sänka arbetstempot: hans senaste studioskiva ”I am what I am” – den sextisjunde i ordningen! – är fylld av sparsmakade berättelser från en låtskrivare som sett och upplevt det mesta.

Någon vill kanske invända att Haggard egentligen bara går på rutin – och visst ligger det en del i det: den här sortens sånger om kärlek, familjeliv och livskriser har han framfört oräkneliga gånger förr. Men det är just det som är poängen; att knyta ihop gamla teman i nyskrivna låtar, där det okonstlade tilltalet och den spartanska produktionen skapar en känsla av förtrolighet. Och trots att cancern gjort honom tröttare är rösten fortfarande pålitlig, vilket skänker tyngd åt de självbiografiska momenten på skivan. Här finns ingen tungrodd dramatik och tungsinthet – bara ljudet av en fårad man med intressanta saker att förtälja. Och det räcker långt.

Lyssna: hela skivan kan avnjutas här.

2 kommentarer

  1. Det är också fascinerande att se hur väl countryn lämpar sig för gamla människor som vill sjunga ut om livets upp- och nergångar. Medan ungdomens fräscha nyllen hyllas i popen så är countryn en genre där åldern ger artister stadga. Unga countryartister känns inte alls lika trovärdiga.
    Å andra sidan har väl just Merle Haggard alltid låtit som en gammal och ärrad man…

  2. Sant. Merle lät som sju svåra år och fem skilsmässor redan innan han fyltt 30.

    I teorin borde det funka även för en skötsam yngling att sjunga om the cold hard facts of life – men i praktiken funkar det sällan. Countryns fixering vid autenticitet är kanske ännu starkare än popens ungdomsfixering?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>