Jag och min kompis, som antagligen gärna vill vara anonym, brukade mima oss igenom den senaste ABBA-skivan (den släpptes ju alltid smart nog i juletid) VARJE nyårsafton. VARJE. Ända tills The Visitors, som ju var den sista riktiga skivan. ”ABBA-show – följ pilarna” skrev vi på taffliga A4-papper, helt utan glamour. Våra föräldrar satt med krampaktiga leenden och led sig antagligen igenom varje lång minut. Men vi njöt, det gjorde vi. Jag var Agnetha eftersom jag var blond. Ja ni vet hur det gick till. På Stenmarks tid.
Anyhow, jag skäms inte direkt för att jag gillade ABBA, och fortfarande seriöst gör det. Hur fint sjunger de egentligen? Det är ofattbart komplicerade sångarrangemang.
Nu känns det äntligen som jag fått lite upprättelse, eftersom i och med punken blev det ju så himla fult att gilla mainstream, att gilla disco, och att gilla ABBA som bara symboliserade kapitalet.
Men så går Benny Andersson och skänker en förmögenhet till Feministiskt Initiativ (FI) TVÅ gånger!! Jag blir helt kär. Och tänker att jag var skitsmart redan som 7-åring… ( 🙂 )
