Kärleken till Rickenbackersoundet

lennon.jpg

FOTO: SCANPIX

I höstas skrev jag en artikel i fredagsbilagans popkoll-serie om powerpop. Här kommer en sorts uppföljare, i listform.

80-talets mitt har länge betraktats som en mörk medeltid för gitarrbaserad popmusik. Melodikänslan, intelligensen och de bitterljuva känslolägena har ansetts som storheter oförenliga med Linn-trummaskiner, axelvaddar och neonfärger.

Men naturligtvis finns det en kontinuerlig linje från 60-talsbanden, via 70-talets powerpop fram till nittiotalets indie-band. En linje som inte bara handlar om The Smiths, utan rymmer mycket mer än så.

Jag gav mig ut på en liten musikalisk forskningstripp i den gitarrbaserade åttiotalspopen och fann rätt snart att begreppet ”jangle pop” var en term att orientera sig efter. Jag tror att vi för enkelhetens skull kan slå fast att ”jangle” handlar om det klingande ljudet av brutna ackord på tolvsträngad Rickenbacker-gitarr – som i ungefär varenda låt The Byrds spelade in eller Beatleslåtar som ”Day Tripper”. Men återupplivat tjugo år senare, i retro-musikens oskuldsfulla barndom då det hela mer handlade om ett state of mind, än om att varje ljudspår måste spelas in på Pink Floyds gamla rullbandare genom Jimi Hendrix mixerbord, med Keefans gamla avlagda gitarrsträngar och Iggys y-frontskallingar. Typ.

I digress; längst här nere återfinns en spellista för Spotify-användning. Men först en rankning av de allra jangligaste bitarna:

1) The Church – ”Almost with you” (1982).
Skulle man vara ett riktigt salt popband vid mitten av åttiotalet så hörde det liksom till att komma från Australien, som The Church, eller möjligtvis Nya Zeeland. ”Under the milky way” må ha varit deras största hit men i den här låten får vi maximalt med jangle för insatsen.

2) Fire Town – ”Carry the torch” (1987). De här snubbarna skulle senare bilda fläskiga 90-talsbandet Garbage, och en av dem hade en karriär som superstar-producent framför sig. Men 1987 var det finlemmat, tolvsträngat trånande för hela slanten. Bara en aning mer potenta trummor än konkurrenternas. Den här låten har jag haft i huvudet precis hela dagen. Nån som vill ta över den en stund?

3) Go-Betweens – ”Love goes on!” (1988).
Mer Australien. Mer spansk gitarr efter andra refrängen också – jag antar att det hör till? Tidlös låt, får jag nog ändå säga.

4) Bette Midler – ”Favorite waste of time” (1983). Bette är kanske ingen klockren jangle-poppare överlag, men den här covern på den löjligt melodi-begåvade låtsnickaren Marshall Crenshaw kvalar in på sina spjutspetskvalitéer, inget snack.

5) Rain Parade – ”What she’s done to your mind” (1983) och The Bangles – Dover Beach (1984).
I San Fransisco janglades det så friskt att under några år att ett antal närbesläktade band kom att bilda en lokal popscen kallar ”paisley underground”. Vissa föll snabbt i glömska, andra hookade lite längre fram upp med Prince och skar guld med täljkniv.

7) R.E.M. – ”Sitting still” (1983).
Ännu en världsangelägenhet på listan, från debutalbumet ”Murmur”. Även om du inte tror dig gilla R.E.M. så tycker jag du bör ge den här en chans. Och när du ändå befinner dig i Georgia, kika in hos Guadalcanal Diary – Fire From Heaven (1984). Alls icke dum, heller.

Allt detta och mer kan avnjutas genom att följa den lilamarkerade länken, jag hoppas innerligt att ni har Spotify-konton allihopa:

PopPopPop!!! (Spotify-länk)

(Slutligen skulle jag bli på gott humör om någon prickade av formuleringsstölden i rubriken. Jag förväntar mig inte allt för mycket på den punkten men man vet ju aldrig. )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>