Och det är tid jag aldrig får tillbaka. Sällan har jag sett ett tristare program. Mats Wilander var surprise-gästen. Han har väl aldrig varit direkt karismatisk, förutom på tennisplanen, men allt går inte att översätta.
Hans kompisar Jocke Nyström etc. satt i publiken, lika karismatiska, och svarade enstavigt på tilltal, samt sjöng en sång tillsammans som kanske kunde ha varit roligt att uppleva om man… jag vet inte… nej, det hade aldrig varit kul. Sedan radades folk upp på rad, alla enstaviga, och Mats Wilander själv satt mest och glodde och flinade ut i luften.
Han gör det bra på något sätt, Ingvar Oldsberg, han är ungefär som Ulf Elfving var i min barndom i radions ”Upp till Tretton” – när han ändå lyckades få ett samtal vidare trots att barnen bara svarade ja eller nej (jag VET– jag är en av dem som fick prata med honom i direktsändning). Men det blev aldrig direkt bra radio om man inte själv var personligt involverad. Och det här var inte bra TV.
Tyvärr kommer jag bara att tänka på när Mats Wilander läste lite av sin poesi i TV. Han kanske förtjänar ett bättre öde?
PS: Glöm inte att rösta idag!
