”Sucker Punch” har verkligen fått ta stryk av kritikerna. Anita Sarkeesian på Feminist Frequency får VFs egen Lars Böhlin att framstå som snäll. Synd tycker jag, att filmen suger alltså (pun unintended), jag som hoppas på en ny ”Kill Bill” så snart jag får chansen.
För jag tycker faktiskt att det är skönt ibland när kvinnor på film får ge sig på tom hämnd och våld och deras aggressioner syns rent fysiskt, utan att lindas in i intriger och manipulation. Både när det är våldets flashiga fantasi (som i filmer om superhjältar och hämnare) och när våldet ligger närmare det fula, upprörande och verklighetstrogna (som i ”Winters Bone” där cirkeln sluts och våld och manipulation slutligen går hand i hand).
Fantasin behövs på något vis för att beskriva den bakomliggande känslan, för att förstå det realistiska, för att förstå verkligheten. Men det måste finnas en angelägen berättelse. Det måste finnas en orsak som verkligen är närvarande, som inte bara är en ursäkt att få visa snygg bildteknik och snygga tjejer som slåss i små kläder. Det leder ingen vart. Våld i sig är ingen hållbar underhållning, likaväl som att våld i verkligheten inte är hållbart. Väl koreograferat filmvåld löser inga manusproblem, oavsett vem som utövar det.
Det är väl bara att bocka av ”Sucker Punch” från listan av filmer jag hoppades på och fortsätta vänta.
