Ännu en ikon har ryckts bort i förtid av cancer. I går meddelades att Marianne Elliot-Said, välkänd under sitt sceniska namn Poly Styrene, avlidit i en ålder av 53 år. Och punkvärlden befinner sig i sorg.
För trots en till omfånget blygsam diskografi har den brittiska sångerskan betytt oerhört mycket för utvecklandet av senare varianter av gränsöverskridande, utlevande feministisk punk. Hennes råa stil gjorde starka intryck och avtryck på sådana antipatriarkala strömningar – och lär så göra ett bra tag till.
Efter att i de sena tonåren ha bildat X-Ray Spex – vars första och enda album ”Germ free adolescents” (1978) alltjämt lever upp till sitt goda rykte – trädde Poly Styrene fram som en av de mest färgstarka (och osannolika) frontfigurerna i modern musikhistoria.
Hon stack nämligen ut på alla sätt och vis med sitt skotsk-irländsk-somaliska ursprung, sina grälla, självlysande kläder och den tandställning som stolt visades fram när de glaskrossande skriken lämnade strupen. Denna image – präglad av en kritik mot syntetisk samtidskultur och utmynnande i allsköns orädda identitetsutmaningar – blev emellertid kortvarig: i början av åttiotalet (efter släppet av den klart intressanta soloskivan ”Translucence”) anslöt hon sig till Hare Krishna och försvann från rampljuset.
Dock inte helt och fullt: så sent som förra månaden släppte hon albumet ”Generation indigo”, som mottogs mycket väl av den brittiska musikpressen. Men det är förstås främst för de fem singlar och det enda album hon gav ut med X-Ray Spex vi kommer att minnas Poly Styrene. För en kort period klädde hon världen (åtminstone en liten, punkenergisk del av den) i bländande day-glo.
Lyssna: Deluxe-utgåvan av ”Germ free adolescents” finns på Spotify.
