Jag såg TV3-programmet ”Det blir bättre” med kluvna känslor. Å ena sidan är det jätteviktigt att den som har det svårt inte känner sig ensam i det, men å andra sidan har jag alltid varit allergisk mot fraser som ”du är inte ensam om att ha det jobbigt”, ”andra går också igenom samma sak”. Jaha, det är inte bara jag som lider så därför borde jag vara glad? För att andra har det tufft? Det låter lite… elakt. Å andra sidan kan det bli glorifierande också, som om man inte kan uträtta något stort och bra om man inte har lidit i sitt liv. Att ha haft det tufft kan nästan framställas som en merit ibland. Det är en knivig smet som TV3 har gett sig in i.
Det är en hårfin linje att balansera på, den mellan att förmedla solidaritet och empati gentemot att förmedla sensationalism och oro. Vad blir egentligen resultatet när vi som tittare får följa med Jonas Gardell på guidad tur genom hans barn- och ungdomsplågor? Känner vi att, ja, det blir bättre om jag bara kan leva mig igenom detta, eller fastnar allt i en känsla av stackars honom det finns så mycket elände i världen? För mig så ramlar det nog över i eländet.
