Som en dans

Igår stämde det äntligen. Danskänslan i min kropp sammanföll till slut med ett passande arrangemang och jag åkte för första gången till Täftefestivalen. I vanliga fall är jag jättepeppad på att dansa en grå tisdag klockan 14, men när det är en bra klubb eller liknande på gång så vill jag helst sitta hemma med en bok. Men inte igår.

Det började som vanligt lite stelt. Det tar ett tag för en vanlig festivalpublik att vänja sig vid varandra tillräckligt mycket för att de som vill ska känna sig trygga nog att dansa, till en början kollar alla in varandra och då känner man sig så – iakttagen. Det finns några modiga och rebelliska föregångare men annars är stämningen inte riktigt där än. Det är knäknixar och taktstampningar som uppvärmning men armflaxet har så att säga inte kommit igång än. Men nån gång efter Tove Styrke släppte det successivt och publiken började så som den brukar skapa sin egen festival, var och en med sin plats och sitt mål.

För mig är målet att röra på mig. En festival tillhandahåller stor scen, närvarande artister (ju mer närvarande desto bättre), människor som vill samma som en själv, plats och en känsla av att vara någon annanstans än i vardagslivet. Till skillnad från dansgolven på uteställena så är de flesta där för musiken eller för festen och därför kan man släppa på ramarna om man vill. Man behöver inte vara självmedveten eller vaksam på samma sätt. En festival där jag stått stilla hela tiden är för mig ett personligt misslyckande. Om jag inte dansar så säger det ju inte nödvändigtvis något om artistutbudet: Arrangörernas uppgift är att tillhandahålla möjligheten, min uppgift som besökare är att förvalta den.

Bäst för kvällen var helt klart att dansa med folket framför scenen till Cleo:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>