Efter att ha sett filmatiseringen Arne Dahls ”Misterioso” på tv undrar jag en massa saker.
Varför måste poliser sitta i mörka rum med skrangliga möbler?
Varför pratar poliserna knappt med varandra?
Varför åker en polis bara iväg till Tallinn hux flux?
Varför frågar polisen en brottsling om han tillhör maffian?
Varför tillhör alla brottslingar från gamla Sovjetunionen alltid maffian?
Hur kan tre styrelsemedlemmar i ett företag mördas utan att de kvarvarande tycker att det är skumt?
Varför skriver inte tidningarna om det?
Varför gör poliser på film aldrig anteckningar?
Varför tror polischefen att kollegorna ska mobba en kollega som blivit beskjuten och korsfäst?
Är mobbning utbrett inom polisen?
Varför blir en polis inte sjukskriven efter att ha blivit beskjuten och korsfäst?
Kan en polischef beordra sina anställda att jobba dygnet runt?
Borde inte poliserna protestera mot att jobba dygnet runt?
Är ett mordfall högprioriterat om sju poliser jobbar med det?
Är det här filmprojektet verkligen menat att bli annorlunda?
Jag undrar även hur det kommer sig att Cilla och Rolf Börjlind får skriva manus (eller i det här fallet: omarbeta en bok) till alla svenska polisfilmer. Medan Harald Hamrell regisserar minst hälften av dem. Uttrycket ”omväxling förnöjer” är tydligen passé.