Burkigt och stökigt men ack så underbart

Johanna Fredriksson, 24 januari, 15.38

Så fort jag såg henne kliva ut på scenen kände jag att 800 kronor var värt det. Jag hade lika gärna ha kunnat gå hem då och ändå vara nöjd. Det är inte särskilt många artister som jag känner så inför.

Som jag nämnt tidigare så har jag och Lauryn Hill hängt i en herrans massa år. Sedan mitten av 1990-talet. Eller ja, det är väl mest jag som har hängt och hon har mest funnits med i bakgrunden, framgrunden och på insidan. Gårdagskvällen var det närmaste vi kommit något slags umgänge. Vi var i alla fall i samma lokal och det var bara runt 3 000 andra som delade hennes uppmärksamhet i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Galet så peppad jag var under dagen. Gick omkring med en overklighetskänsla, ”skulle jag verkligen få se Lauryn Hill live?”. Därför kan mitt tålamod ha varit något lägre under den cirka en timmes långa förgiget av en dj. Fast nä, han var inte särskilt bra. Han spelade bra musik och jobbade hårt för att få igång publiken. Grejen var bara den att publiken var redan i gång och varför kan man inte tillåta en låt få spela i åtminstone en minut innan man drar ned på ljudet och skriker ”Stooooockhooooolm!”?  I slutet av timmen hade han snarare kramat musten ur publiken.

Min tes är dock att Lauryn Hill, som har ryktet om sig att gärna dyka upp på scen lagom försenad, inte kan veta när hon är riktigt redo. Därför kör de på lite underhållning, som inte heller den vet hur länge den ska hålla på. Vilket också leder till att denne förbandsakt ger falskt alarm ett antal gånger. Han fick publiken att tjuta av förtjusning och riktigt klappa in Lauryn flera gånger för att sedan bara sätta på en nya låt, dra ned på volymen och skrika något i micken. Snacka om antiklimax.

Men sedan kom hon. Klädd i långklänning, en slapp mössa på sned och nått lurvigt på överkroppen. Allt hon tar på sig sitter bra. (Just snyggt att jag håller på med något som närmast liknar avgudadyrkan i självaste kyrkan).
Som sagt var jag nöjd, där och då, och hade kunnat gå. Och frågan är om jag inte skulle ha gjort det. I alla fall för att komma tillbaka till andra halvan av konserten. Sanningen är den att första halvan inte var så bra som jag hade önskat.
Filadelfiakyrkan ska vara byggd utifrån samma ritningar som ett konserthus i Tyskland. Ett konserthus där akustiken är anpassad efter körer och inte efter förstärkare och elinstrument. Lauryn Hill bjöd på musik från i stort sett hela debutskivan ”Miseducation of Lauryn Hill”, en del Fugees och någon Stevie Wonder-låt. Men hon hade gjort om det mesta till lite rockigare, funkigare, modernare musik. Mycket ljud, mycket trummor, bombastiskt. Vissa låtar var nästan oigenkännliga. Vissa gillar det inte, jag tycker om när musiker gör något mer av sin liveakt än bara efterliknar inspelat material, fast man får gärna flörta med lite originalversioner också. Men i Pingstkyrkan blev  allt det där lite väl skränigt, bökigt och stökigt. Gick knappt att dansa till och dränkte dessvärre Lauryn Hills gudomligt vackra röst.

Efter halva konserten hände tack och lov någonting, jag tror att det vände med ”To Zion”. Konserten blev plötsligt som jag ville ha den. Lauryn Hills röst kom fram, hon höll några fina mellansnack och dansen i lokalen bröt ut. När hon klev av scenen efter en timme kände jag mig inte alls klar och att döma av publikens uthålliga inklappande, stampande och visslande så var det fler som ville ha mer.
Men vi fick gå hem utan extranummer, men o så nöjda.

Nu har jag fått se henne, beundras av hennes energi, hur hon från första stund fullständigt äger scenen. Jag är fylld av respekt inför den här musikern. Det jag önskar nu är att ryktena om att hon har nytt material på gång ska vara sanna. Abstinensen är nämligen extremt hög!

(OBS ska försöka lägga upp en film därifrån inom kort).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *