Niclas Holmlund, 31 januari, 08.57
Bakom vissa filmer är det omöjligt att bortse från bakomliggande motiv och drivkrafter.
”Järnladyn” om Margaret Thatchers liv är en sådan film.
I Storbritannien är, den numer dementa, Thatcher fortfarande en ytterst kontroversiell person. Något som är lätt att förstå, given hennes historia.
Margaret Thatcher var ledare för det konservativa partiet och brittisk premiärminister 1979 till 1990.
På den politiska högerkanten hyllas Thatcher för att under den tiden ha satt landets ekonomi på fötter. Svenska politiker som Centerledaren Annie Lööf och Moderaternas Sofia Arkelsten och Anna Kinberg Batra har uttryckt sin beundran för Thatchers handlingskraft. I söndags skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski att Thatcher ”tillsammans med den amerikanske presidenten Ronald Reagan ingav hopp och mod hos alla som längtade efter ett alternativ till socialismen” och att hon därmed också påverkat svensk politik.
Något vi ser resultatet av i dag.
Från politiskt vänsterhåll betonas hellre resultaten av Thatchers kompromisslöshet.
Hur privatiseringar och inskränkande av fackföreningarnas makt ledde till minskad trygghet på arbetsmarknaden och att tusentals förlorade sina jobb. Och hur glappet mellan fattiga och rika växte
i landet.
Här betonas också ofta Thatchers utrikespolitik med Falklandskrig och stöd till Chiles Augusto Pinochet som mindre smickrande. Liksom stödet till Sydafrika under apartheid.
Elaka tungor gör gällande att ”Järnladyn” är ett sätt för segrarna att skriva om historien och försköna Thatchers roll.
Hur regissören Phyllida Lloyd, som tidigare gjort Abba-filmen ”Mamma Mia”, klarar av att navigera mellan dessa starkt brinnande åsikter blir intressant att se. Att göra film om en så omstridd ledare är givetvis en bra idé.
För ”Järnladyn” och hennes politik väcker ännu känslor.
Starka sådana.
