För länge, länge sedan, då begreppet ”swindie” ännu inte etablerats och nittiotalet var nyfött, spåddes svenska Easy (och i synnerhet dess sångare Johan Holmlund) en lysande framtid. Så blev det dock aldrig, trots ett fint debutalbum och en ännu bättre – om än grovt försenad – uppföljare. Och den stilrena skiva de nu gett ut med originalsättning är ungefär lika nytänkande som en monokelprydd engelsk lord. Ändå kan jag inte låta bli att beröras en smula: att lyssna är som att skickas rakt tillbaka till min egen tonårstid.
Handlar det då bara om tårögd nostalgi och minnen av dammiga flexisinglar, medföljande musiktidningen Sound Affects? Alls inte. Jag har ett nyktert, för att inte säga halvkritiskt, förhållningssätt till tidig svensk janglepop, och för övrigt var jag aldrig ett fan av gruppen. Inte ens när det – som det brukar heta – ”begav sig”. Likväl är det här en trevlig och förbryllande konserveringsakt: förutom att ”Popcorn graffiti” är en alldeles förfärlig albumtitel är låtmaterialet välkomponerat, ledigt framfört och fast förankrat i ett förflutet som låter förvånansvärt modernt.
Det är trots allt inte så dumt med popmakare som förbliver vid sin läst.
Spotify-användare kan lyssna på albumet här.
