I januari kan Paul Stanley och Kiss fira 40 år som band. Nu har det dessutom fått nytt liv. FOTO: SCANPIX
Torsdag 25 oktober klockan 08.00
I dagens upplaga av Folkbladet har jag skrivit en metalkrönika om Kiss, detta älskade och hånade band.
Det är bara att konstatera att dess musik alltid kommer att vara en del av soundtracket till mitt liv. Jag är inte så säker på att jag gillar det, men jag har lärt mig att leva med det.
Om du har lust att läsa hela krönikan finns den i dagens papperstidning eller så kan du läsa den via vår e-tidning.
I krönikan går jag kortfattat igenom Kiss snart 40-åriga karriär, det briljanta 70-talet, det bedrövliga 80-talet – där ”Creatures of the night” (1982) var en av få ljusglimtar, återföreningen vid MTV Unplugged 1995 och alla otaliga medlemsbyten.
När Eric Singer och Tommy Thayer plötsligt började uppträda i Peter Criss och Ace Frehleys sminkning var jag beredd att bryta banden för gott. Men det går inte.
Bandet till Kiss slits aldrig av. Någonstans är alltid Kiss är A och O.
Dessutom har Kiss fått nytt liv genom ”Sonic Boom” (2009) och framför allt årets ”Monster”.
Så här avslutar jag krönikan:
”Så vitalt har inte Kiss låtit på 20 år och plötsligt har jag kommit i det märkliga läge att jag tycker att det känns helt okej att se Thayer och Singer i Frehleys och Criss sminkning.
Det är inte märkligare än att se olika skådespelare i rollerna som till exempel Batman eller Spider Man.
För någonstans är det ändå konceptet Kiss som är allra viktigast. I detta fall har det alltid varit större än musiken.
På gott och ont.”
