Besvikelse eller en öronöppnare?

Satyricon-album-2013

I måndags släppte norska black metal bandet Satyricon sitt nya självbetitlade alster. En skiva som delat fansen i minst två läger – antingen gillas det, totalsågas det eller så kan man leva med en låt eller två.

Efter att under veckans lopp via sociala medier bevittnat trosbekännelser som:
”’Tro og Kraft’ från nya Satyricon är våldsamt mäktig! Den är, i brist på bättre ord, episk. Ihop med Phoenix utgör den skivans bästa låtar.” (Hej Alex!) till saker som ”En snabb genomlyssning får mig nästan att se ”Age Of Nero” som ett mästerverk i jämförelse.” (Hej Andreas!) får mig utsökt att tänka på andra, liknande, händelser inom metallens värld som fått mig att backa bandet och faktiskt hitta något som jag missade vid första varvet.

MAvsMA

Jag är ett stort fan av Morbid Angel sedan 1991 men var allt annat än imponerad av 2003-års ”Heretic”. Men tack vare 2011-års bottennapp ”Illud Divinum Ins anus” gav jag ”Heretic” en extra chans vilket resulterade i att jag uppskattade skivan på ett helt annat sätt. Nedan ett annat klassiskt exempel på en skiva som fick mig att blicka tillbaka i katalogen och faktiskt lära mig att tycka om sådant som ej fastnade innan.

Metallica

lulu

Har du några exempel på liknande fall?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *