Chicagojazzen: Smittfebern

a2008258549_10

Musiker som längtar efter ren konstnärlig autonomi tvingas oftast förlika sig med att denna dröm är ouppnåelig, en fiktion. Däremot finns det vissa som, utan att trassla in sig själva i kvävande pretentiösa konstigheter, envetet håller fast vid strävandet, så gott det nu går. Kanske för att de är tjuriga visionärer. Eller bara för att de måste.

Chicagojazzen, synonymt med länsbon Erik Karlsson, är en tonsättande hjärnstormare av dylikt inspirerande sort. De skivor och kassetter han spelat in och gett ut (ofta på oberoende etiketten Periferin) bygger på sinsemellan olikartade och flödande infallsrika stycken. Inspelningarna är med andra ord svåra att trycka in i en genremall, men desto enklare att tilltalas av som varande flerskiktade och finurliga idéutlopp.

Och ändå är det inte musik som bär sina referenser likt en koketterande badge på ett kavajslag. Ej heller är den begränsad till upphovsmannens vilja att söka tillflykt eller undanflykt. Jag tycker det här är viktigt att påpeka. Chicagojazzen handlar nämligen om något helt annat än att vara exkluderande. I fokus står i stället levandegörandet av en skapandeprocess, som börjar i en ände och slutar i en helt annan, troligtvis spretigare arrangerad, sådan.

Den nya kassetten ”Smittfebern” (som ges ut på Zeon Light) åskådliggör en sådan förändringsväg. I en intervju på bloggen Throw Me Away förklarar Karlsson att ursprungsplanen var ett ambient respektive ett dubbigt album, men snart – och under starka intryck av närlyssning på Fela Kuti, Sun Ra och Ornette Coleman – utvecklade sig alltihop till en lösare, spejsad och samtidigt intrikat rytmisk sångsamling. Det hörs på det färdiga resultatet: här finns fragment från friformsjazz, inslag påminnande om becksvart och domedagsdyster elektronisk minimalism samt – inte att förglömma – rakbladsvasst saxofonspel av Lage Johansson och trumtakter som på flera ställen trippar iväg mot Tony Allens domäner.

Fast det väsentliga pågår lika mycket i det fördolda, under de mångfaldiga påläggen  och instrumentala detaljerna. Lyssna på den monumentala ”Tungan mot stolpen” – en komposition som på samma gång tangerar och onödiggör talet om ”postrock” – och låt dig sugas in av det mullrande vemodet. Eller fångas av den ettriga melodislingan och höga energinivån i ”Renberg”. Fortsätt sedan med resterande, likaledes fyndigt betitlade, spår och inse att hela kassetten erbjuder en sonisk plats med stor lockelsekraft,

Och får ni mersmak – vilket jag både tror och hoppas – kan ni med fördel gå vidare och lägga vantarna på en annan av Karlssons aktuella släpp: ”Kvartsit”, den akustiska och urskogssusande nedsänkningen administrerad av Dödmanstjärn, projektet han driver tillsammans med Josef ”Devi Döljer” Dahlberg.

Lyssna på fyra låtar från ”Smittfebern” här.
Och Dödmanstjärn streamas här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>