Chicagojazzen: Smittfebern

a2008258549_10

Musiker som längtar efter ren konstnärlig autonomi tvingas oftast förlika sig med att denna dröm är ouppnåelig, en fiktion. Däremot finns det vissa som, utan att trassla in sig själva i kvävande pretentiösa konstigheter, envetet håller fast vid strävandet, så gott det nu går. Kanske för att de är tjuriga visionärer. Eller bara för att de måste.

Chicagojazzen, synonymt med länsbon Erik Karlsson, är en tonsättande hjärnstormare av dylikt inspirerande sort. De skivor och kassetter han spelat in och gett ut (ofta på oberoende etiketten Periferin) bygger på sinsemellan olikartade och flödande infallsrika stycken. Inspelningarna är med andra ord svåra att trycka in i en genremall, men desto enklare att tilltalas av som varande flerskiktade och finurliga idéutlopp.

Och ändå är det inte musik som bär sina referenser likt en koketterande badge på ett kavajslag. Ej heller är den begränsad till upphovsmannens vilja att söka tillflykt eller undanflykt. Jag tycker det här är viktigt att påpeka. Chicagojazzen handlar nämligen om något helt annat än att vara exkluderande. I fokus står i stället levandegörandet av en skapandeprocess, som börjar i en ände och slutar i en helt annan, troligtvis spretigare arrangerad, sådan.

Den nya kassetten ”Smittfebern” (som ges ut på Zeon Light) åskådliggör en sådan förändringsväg. I en intervju på bloggen Throw Me Away förklarar Karlsson att ursprungsplanen var ett ambient respektive ett dubbigt album, men snart – och under starka intryck av närlyssning på Fela Kuti, Sun Ra och Ornette Coleman – utvecklade sig alltihop till en lösare, spejsad och samtidigt intrikat rytmisk sångsamling. Det hörs på det färdiga resultatet: här finns fragment från friformsjazz, inslag påminnande om becksvart och domedagsdyster elektronisk minimalism samt – inte att förglömma – rakbladsvasst saxofonspel av Lage Johansson och trumtakter som på flera ställen trippar iväg mot Tony Allens domäner.

Fast det väsentliga pågår lika mycket i det fördolda, under de mångfaldiga påläggen  och instrumentala detaljerna. Lyssna på den monumentala ”Tungan mot stolpen” – en komposition som på samma gång tangerar och onödiggör talet om ”postrock” – och låt dig sugas in av det mullrande vemodet. Eller fångas av den ettriga melodislingan och höga energinivån i ”Renberg”. Fortsätt sedan med resterande, likaledes fyndigt betitlade, spår och inse att hela kassetten erbjuder en sonisk plats med stor lockelsekraft,

Och får ni mersmak – vilket jag både tror och hoppas – kan ni med fördel gå vidare och lägga vantarna på en annan av Karlssons aktuella släpp: ”Kvartsit”, den akustiska och urskogssusande nedsänkningen administrerad av Dödmanstjärn, projektet han driver tillsammans med Josef ”Devi Döljer” Dahlberg.

Lyssna på fyra låtar från ”Smittfebern” här.
Och Dödmanstjärn streamas här.

En kärleksfull historia om film

the-apartment_l_3832

Den irländske kritikern/filmkännaren Mark Cousins är en entusiast ut i fingerspetsarna – och det märks i ”The story of film”, den utmärkta och upplysande programserie i femton delar som nu går i SVT. Serien är en ambitiös vidgning av den ”konventionella” filmhistorien – här ges ovanligt stort utrymme åt regissörer och verk från andra delar av världen än Europa och Nordamerika – men innehåller också flera intressanta exempel på hur filmer från olika tidsskeden och geografiska områden bär släktskap med, eller öppet anspelar på, varandra.

Cousins kan möjligen anklagas för att vara lite väl förtjust i föreställningen om den gudabenådade regissören (och ännu fler kvinnor hade allt kunnat lyftas fram i framställningen), men överlag är det en initierad, engagerande, lärorik och mycket välgjord odyssé.

(Programmen i serien kan ses på SVT Play)

Sommarlätt danspop

Veckans mest självhäftande popsingel med tillhörande video är signerad Lucas Nord och sångerskan Tove Lo. I likhet med de flesta omedelbart hittiga låtarna balanserar ”Run on love” på den tunna gränsen mellan betagande och påfrestande, sublimt och generiskt, men att den ändå håller sig på den goda sidan beror dels på det enkelt, men effektivt pulserande, dansbeatet, dels på Toves gränslöst passionerade sånginsats i refrängen. Därmed fastnar hela rubbet, obönhörligt.

Återse Moz första solokonsert

I går fyllde den skygge popikonen och mästermelankolikern Steven Patrick Morrissey 54. I samband därmed lades en video upp på Youtube, innehållande Moz allra första solospelning – i Wolverhampton, den 22 december 1988.

Hur det låter? Nervöst och skakigt på sina ställen, med glömda textrader, svajig sång och en del spelfel. Det är, trots allt, en solokonsertdebut med allt vad det innebär.

Men bara att se honom pröva nytt material, och kasta sig ut i det okända uppbackad av forna Smiths-kompanjonerna Andy Rourke och Mike Joyce, är stort nog.

Anti-Thatcherismen i spellisteform

Margaret-Thatcher-1990-007

När nyheten om Margaret Thatchers död kablades ut över världen tidigare i dag framkallades starka – och våldsamt motstridiga – reaktioner.

Detta var helt väntat: ingen annan västlig folkvald ledare (knappt ens George W. Bush) har under så lång, obruten tid delat opinionen genom att framkalla fruktan, avsky och beundran i varierande doser, som den forna premiärministern känd under ök/smek-namnet ”The Iron Lady”. I flera gamla engelska kolgruveområden firas det i dag, ett beteende som står i bjärt kontrast till alla hyllande högerpolitiska minnestexter som valsas runt på nätet.

Själv vill jag påminna om vad The Guardians kloke kolumnist Seamus Milne skrev för ett drygt år sedan, i en klarsynt redogörelse av det som faktiskt skedde under Thatchers tid vid makten:

”This is a politician, after all, who never won the votes of more than a third of the electorate; destroyed communities; created mass unemployment; deindustrialised Britain; redistributed from poor to rich; and, by her deregulation of the City, laid the basis for the crisis that has engulfed us 25 years later.

Thatcher was a prime minister who denounced Nelson Mandela as a terrorist, defended the Chilean fascist dictator Augusto Pinochet, ratcheted up the cold war, and unleashed militarised police on trade unionists and black communities alike. She was Britain’s first woman prime minister, but her policies hit women hardest, like Cameron’s today.

Att Thatchers hårdhänta, arbetarklassfientliga styre eldade på brittiska artister – och fortsatt göra så, även efter det att hon lämnade 10 Downing Street i november 1990 – är alltså fullt begripligt. Antalet rödglödgade protestsånger, hätska utfall och sorgsna ballader som på ett eller annat sätt berör Thatchers (och thatcherismens) illdåd är oerhört stort, varför det egentligen är en ganska enkel uppgift att sammanställa en spellista med Anti-Thatcher-låtar.

Det har förstås redan gjorts på flera håll (bland annat här), och själv pusslade jag ihop en egen – lite mer omfattande – Spotify-lista under en händelsefattig söndag i slutet av mars.

Denna 60-spåriga lista lyssnar ni på här.

Laura Mvula sjunger till månen – och för oss alla

Med skivan ”Sing to the moon” har den 25-åriga engelska sångerskan och låtskrivaren Laura Mvula gjort stor succé. Och tacka för det: hennes klara, fulltoniga röst och starka kompositioner har både en lätthet och en noggrant slipad form, där soul och pop ställs på en konstmusikalisk plattform (Mvula är skolad på Birmingham Conservatoire).

Ovan kan du höra titellåten i en version hämtad från releasespelningen på Tabernacle i London häromveckan. Hela albumet kan Spotify-användare strömma här.

Drake tänder till

Ytterligare en låt från Drakes kommande, hett framemotsedda album har idag lagts ut på nätet.

”5 AM in Toronto”, gnistrande producerad av Boi-1da, är dessutom direkt storartad: den svårt självmedvetne Drake sluggar vilt mot rap- och r’n'b-konkurrenter (Weeknd, Chris Brown med flera), briljerar rakt igenom som MC och lyckas få även sin narcissistiska böjelse att framstå som gripande. Snacka om att vara en urkraft.

Skäggig Bragg i vintrig video

I mitten av mars ger Billy Bragg ut ”Tooth & nail”; hans första studioalbum på fem långa år. Och en video har redan presenterats: ”No one knows nothing anymore” är en mjuk, långsam och countrytintad sång från den numera skäggprydde 55-åringen från Barking.

Kritiken mot samtidens informationsstressade och osolidariska samhällsklimat känns igen, men Braggs text rymmer fler dimensioner än så. Bedöm själv genom att lyssna och se på videon ovan.