Jag och snön åkte till Otepää

Efter att ha blivit hatad av en gammal estniska i bussbiljettkassan för att jag inte pratade estniska satt jag mig på bussen hur glad som helst över jag äntligen skulle få testa skidåkningen i Otepää.  

Framme i Otepää så kilade jag direkt in på en tursitbyra och frågade efter skidstadion. Damen i turistbyran hjälpte mig vänligt och jag gick vidare med full koll pa den rätta vägen. Pa vägen dit gick jag in på Otiipub och blev där severad pa en god och prisvärd lunch av en tajt estniska. Nu var jag fulladdad for att aka skidor på ett riktigt spår!

När jag gick in undet portarna till stadion var jag hur nöjd som hellst. Fick där se hur folk slet sig upp för de ganska sa branta men fina backarna. Men spåret bestod mest av konstsnö. Natursnön hade inte riktigt fallit än. Men snö skulle det bli…

Nu återstod endast att hittade någonstans att valla. Jag gick direkt mot en av de tusen vallabodarna för att kanske ha tur att bli insläppt i någon. Jag hade tur och i den första möttes jag vänligt av några estniska landslagsvallare som lät mig valla i profilen brevid. Vi snackade en del och innan jag åkte ut med min superblandning under skidorna så visade jag dem krafstavarna. De såg nästan rädda ut och jag fortsatte med att berätta att de nu blev allt vanligare i Sverige, haha!

När jag klev på spåret med ett leende pa läpparna så var jag grymt sugen på att bara dunka hela vägen på de 4,3km långa sparet. Och det gjorde jag! Drog snabbt om en av vallarna jag pratade med som nu kanske blev ännu mer rädd för kraftstavarna. Spåret var sjukt härligt, lite annat än nydalas små gupp. Hela det första varvet flöt jag bara över alla backar av glädje. Andra varvet dunkade jag hårt med pulsslag över 190. Det kändes dock som att jag kunde ligga där och köra hur länge jag ville. Under just mitt andra varv kom stormen, snöstormen med stort S! Det var helt sjukt att åka. Spåren snöade igen och när jag passerat stadion blåstes jag nästan upp för första backen. Nervägen blev dock en annan upplevelse med snö fulla munnen. I spåret mötte jag lite estländare b.la. Jak Mae. Alla var smått nyfikna på mina krokiga stavar. Känslan att åka där och dunka i rätt bra form var grymt härlig. Utför backarna skrattade jag bara högt och längtade efter nästa som skulle vara uppför. Otepää var verkligen ingen besvikelse. Vilken superfin diagonalåkning!

Efter 1h 45min dunk sa var jag nöjd och det var läge att dra sig mot bussen. På vagen till vallaboden stötte jag ihop med Jak Mae och hans sponsor-mercedes. Jag fick en kort längtan efter en egen sponsorbil men tankarna kom fort pa att jag nu var så nöjd jag kunde bli! (Ok en sponsor bil pa detta skulle ju inte göra det sämre…)

Längtar nu till Jõulumäe dit jag åker någon gång imorgon. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig den sista biten mellan Pärnu och Jõulumäe. Kanske blir en billig taxi de där 25km…

Och du mackan visst åker du i Asarna nu när det inte blev U23 den helgen…? Jag och flink drar då dit… 

Haré!

/Klas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *