Den odödliga spänningen

Bästa SM-stafetten på flera decennier! Det är en grym känsla att tillsammans med Tor, Jocke, vallarna och ledarna kunna jubla åt vår fina 6:e plats.

Säga vad man vill om individuella lopp, men jag tycker verkligen stafett är klart roligast att åka! Laget är överlägsen individen, och det märks verkligen i stafett. Hägglunds är ett grymt exempel, där Emil Gyllroth, Fredrik Lindström och Roger Kristoffersson drog in fet-skrällen (5:a) och slog storklubbar som Åsarna IK och Hudiksvalls IF!

Jag och Brynte (Robin Bryntesson) hade triggat upp en SSK-fight innan SM:et.. (SSK-fight = Sollefteå SK vs Skellefteå SK)

Under söndagen tog ju Sollefteå SK med Brynte och Bysse en fantastiskt skön seger när de tog GULD i teamsprinten närmast före Björn Lind och Peter Larsson..

Åtminstone jag kände en tendens till frustration eftersom jag inte hade någon kanondag på teamsprinten. Stafetten var vår sista chans till revansch…

Sollefteås Lag:

Robin Bryntesson, Fredrik Uusitalo och Fredrik Byström.

Skellefteås Lag:

Joakim Jonsson, Tor Larsson och Markus Ottosson

Brynte skaffade Sollefteå en lucka på första sträckan, men Jocke åkte förvånansvärt bra med tanke på att han just kommit från sjuksängen och världens sämsta mage! Under 2:a sträckan plockade Tor 10 sekunder på ”Uusi” efter riktigt bra åkning!! Jag behövde ingen uppvärmning direkt… 😉

Ut på sista sträckan hade jag i vimlet av stafettstämingen nästan glömt bort våran fight, men i mördarbacken på första varvet såg jag ryggen på Fredrik ”Bysse” Byström från Sollefteå, och genast började det glöda lite. Men ut ur världens trögaste och längsta stadion på andra varvet fick jag inte kontakt med honom å Åsarnas Gustaf Berglund, utan de tryckte på hårt. Men i utförskörningen mot mördarbacken vilade de upp sig och jag kunde smyga mig ikapp…

Inledingen av mördarbacken gick mycket lugnt, och jag tänkte att ”nu kommer Bysse sticka..” men det inget hände så jag gick upp och höjde farten, och jag tror Åsarna släppte direkt. Men Bysse var kvar så jag ökade farten igen och fick en tendens till lucka men det var ett meningslöst avstånd, och på det låånga krönets början var SSK-lagen tillsammans..

Men jag hade kvar lite krafter så jag tryckte till en gång till på krönet och satsade allt i följande utförsbacke.. 

OCH DET GICK! In på stadion tittade jag bakåt för första gången efter en hemsk kilometer och kunde andas lite lättare. Det var utjämnat!

1 – 1 slutade denna SM-veckas SSK-fight! (men vi förlorade guldmedaljligan med 0 – 1..)

Väl mött nästa år grabbar!

 /Markus