Ett samhälle förändras undermedvetet genom tid. Samhällen genomgår dock också medvetna förändringar genom exempelvis revolutioner i olika slag. Revolutioner ter sig olika beroende på det nuvarande samhällets situation. I Frankrike krävdes en väpnad revolt i form av franska revolutionen. I Sverige höjdes de fackliga- och socialdemokratiska rösterna mot den borgerliga hegemonin på ett annat sätt än i Frankrike. Nutidens revolutioner har även dessa skiljt sig från varandra. Egypten blev världens centrum i form av ockupationen av Tahrir torget där folket krävde förändring. I Syrien är en väpnad konflikt likt franska revolutionen reaktionen.

Även om revolutioner sker, så skiljer sig folkets vilja från maktens mäns vilja. Jag väljer att skriva maktens män för kvinnan har genom historien varit förtryckt av mannen, även om jag vill inflika att franska revolutionen inte skulle varit en lyckad revolution om det inte vore för de franska kvinnorna. Efter franska revolutionen tog dock män makten från män. I Egypten vann fundamentalistiska Muslimska Brödraskapet makten, även om de inte var delaktiga i själva revolutionen. Maktens män tog makten och folkets revolution bestals. Vissa vill kalla presidentvalet i Egypten för demokratisk, även fast det finns bevis på att hot och trakasserier förekommit över hela landet.

I Syrien har ett väpnat uppror skakat hela landet. I Egypten tog fundamentalister makten. I Syrien är det fundamentalister som gör väpnat uppror. Om det existerade ett folkligt uppror mot den syriska regimen likt den i Egypten hade Umauyyin torget i Damaskus likt Tahrir ockuperats. Nu är det istället väpnade fundamentalistiska rebeller, stödda av bland annat Saudiarabien och USA, som försöker ta makten. Försök svara på denna fråga: Hur skulle en regim med dessa rebeller accepteras av en framtida syrisk militärmakt? Alternativet med dessa rebeller vid makten skulle vara att Syrien inte skulle ha någon militär. Det skulle ändock vara ett återstående problem med att framförallt minoritetsgrupperna aldrig skulle acceptera en fundamentalistisk regim. De jag talar med säger; Hellre en totalitär sekulär regim än en totalitär fundamentalistisk regim. Revolutioner ter sig alltså på olika sätt beroende på samhällets konstruktion. Jag vill ta en stund och tala om den tysta revolutionen, som jag alltid föredrar före väpnade konflikter och massiva folkliga samlingar på olika torg, där det är oklart vilka som slutligen får makten.

I Latakia finns ett speciellt bibliotek grundat av en engelsman som har varit bosatt i Syrien i fem år. Detta bibliotek har endast litteratur på engelska och all litteratur importeras från Storbritannien. Här kan lokalbefolkningen köpa Harry Potter böckerna, Twilight böckerna eller exempelvis den bok jag köpte till min kusin, The tragedy life of Peter Cook. Det finns böcker om den franska revolutionen, om revolutionen i Storbritannien etc. Detta bibliotek är inte bara ett bibliotek, utan en samlingsplats för åsiktstänkande.

Hur förändrar man ett samhälle genom litteraturen? Genom litteratur man aldrig annars skulle komma kontakt med tidigare får sinnena att öppnas, oavsett om det är om Harry Potters äventyr eller Peter Cooks liv. Genom litteratur så öppnas inte bara sinnena, utan man lär sig om andra samhällen, om författarens syn på det samhälle denne levt eller lever i och hur saker och ting kan förändras. Genom litteratur förändras ett samhälle.
Ett medvetet folk kan ställa krav. Ett medvetet folk skapar folkrörelser. Folkrörelser är grunden till lyckade folkliga revolutioner. Denne engelsmans tanke när han flyttade till Syrien var varken att skapa en folkrörelse eller en revolution. Dock är det reaktionen av hans fantastiska initiativ. Folket börjar tänka på hur deras samhälle kan förändras till det bättre.

Jag har i flera inlägg kritiserat västvärldens sätt att bemöta krisen i Syrien. I västvärlden har man kommit långt på många platser när det kommer demokrati, mänskliga rättigheter och framförallt kvinnans rätt i samhället, även om man ändock har långt kvar. Dessa sensmoraler bör implementeras på länder, som ännu inte kommit så långt, genom exempelvis litteraturens väg. Du kan aldrig tvinga ett ännu omedvetet folk tänka demokratiskt och lämna de kulturella synsätten över en natt. Den franska revolutionen började inte och tog inte slut över en natt. Den socialdemokratiska- och fackliga rörelsens kamp i Sverige tog tid. Det krävs alltså att man ger det syriska folket tid att skapa sin egen form av demokrati och sluta att göda de fundamentalistiska krafterna i landet. Det krävs att man stöder den demokratiska utvecklingen genom exempelvis litteratur, precis som denne engelsman undermedvetet gör.

Det syriska folket förtjänar demokrati. Det syriska folket förtjänar därav stöttning för att nå den demokratiska medvetenheten. Dit har man ännu inte nått och dit kommer man inte att nå med fundamentalister som gör anspråk på makten. Att kräva president Bashar Al-Assads avgång löser ingenting, utan detta skulle enbart skapa ett våldsamt sekteristiskt våld. När Bashar Al-Assads tid är slut är när det syriska folket bestämmer det. Inte när västvärlden bestämmer det. Västvärldens höjda röster om presidentens avgång och sanktioner som endast drabbat folket har enbart givit honom mer stöd och större anledning att inte avgå.

En sak det syriska folket har en stark medvetenhet för är att de extremt stigande priserna inte är regimens fel, utan västvärldens sanktioners fel. Säg mig; Vems sida skulle du stå på när gastuberna till köken är så dyra att vissa gör upp en eld för att laga mat? Vems sida skulle du stå på när rebellernas attacker på kraftnäten gjort att det är minst tre timmars elavbrott varje dag? Vems sida skulle du stå på när den lön du får varje månad, som tidigare räckte och blev över, knappt räcker till mat?

Det som får avsluta den kanske sista texten från Syrien är från en taxichaufför som sade till mig: Vi vill ha demokratiska lösningar, men landets bästa går först.
—
Fortfarande oklart kring hemresan. Landets bästa går först.

Det är en vecka att minnas, minst sagt. Det började med att min morfar gick bort, 92 år gammal. Må han vila i frid. Veckan fortsatte sedan med att EU bestämt sig för att göra fler sanktioner mot Syrien, vilket direkt drabbar mig som resenärer. Till att börja med så är mina tillgångar i Sverige ”frysta”, vilket kort innebär att mitt Visa kreditkort inte fungerar längre. Inte nog med det, så har EU beslutat att alla flygavgångar till och från Syrien ska stoppas, enligt ett flertal arabiska tvkanaler. När detta ska ske är oklart. Enligt det syriska flygbolaget jag åker med så är min hemresa i riskzonen. Detta innebär att de pengar jag har kvar i Euro och Syriska pund förmodligen inte kommer att räcka till i en eventuell längre vistelse i landet. Tidigare har jag skrivit om att Svenska Ambassaden i Syrien flyttat sin verksamhet till Amman, Jordanien, så att på något sätt få tag i någon som kan hjälpa till är i stort sett omöjligt. Jag kommer ändock resa till Damaskus den 29nde i hopp om att min resa till Stockholm blir av. Min resa till Damaskus är med flyg. Skulle jag dock behöva stanna längre, så innebär det att jag antingen måste stanna i Damaskus, en huvudstad där krigsscener fortfarande utspelar sig, även om militären har gjort framsteg, eller försöka ta mig till Latakia igen. För att ta mig till Latakia så finns det bara ett alternativ och det är buss, eftersom det inte finns flygplatser lediga. Bussresan till Latakia går igenom städer som Homs och Hama. Efter de inlägg jag skrivit om dessa städer och den massmediala fokus som existerat på dessa städer behöver de ingen närmare presentation.

Det som är intressant med hela situationen är att när jag satt på min morfars begravning, så slog det mig att det egentligen kvittar om jag åker nu eller om en månad. Anledningen är att jag inte på något sätt känner mig lika ”hemma” i Sverige som här, även fast jag nu bott 21 av mina 24 år i Sverige. Faktum är att oavsett hur mycket jag försöker göra rätt för mig, så är jag fortfarande betraktad som en främling i Sverige. Det finns säkerligen vänner och bekanta som läser detta och blir förvånande och till och med chockade när de läser detta, men på samma gång har detta blivit tydligare och tydligare för varje år. Men samtidigt; Kan ni tänka er att jag blivit nekad jobb på grund av mitt namn? Kan ni tänka er att det typiska snacket om ”vi-och-dom” dvs. ”invandrare-mot-svenskar-men-jag menar-ju-inte-dig-såklart” är tröttsamt? Kan ni tänka er att hela tiden behöva försöka överbevisa alla, genom dubbelt så mycket slit, för att känna sig uppskattad? Kan ni tänka er att jag fortfarande ibland får höra uttrycket ”turk”, även fast jag är arab? Eller den klassiska; Du skyller allt på judar. Du är alltså antisemit, vilket jag för något inlägg fick skrivet till mig igen. Detta trots att jag är för en delad tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, dock med en israelisk eftergift till Syrien. Syriska Golanhöjderna ska en vacker dag befrias från ockupation. Antisionism är inte antisemitism.

Tro inte att jag är bitter. Tro icke heller att där jag är just nu är ett Utopia, långt ifrån. Det är bara att jag känner mig som vilken annan människa som helst när jag är här. När det kommer till främlings- och invandrarfientlighet toppar Sverige tyvärr över Syrien, vilket är konstigt på tanke på vilket fantastiskt land Sverige är när det kommer till andra saker, där Syrien säkert har 50 år kvar innan de når.

När det kommer till det enkla folket på gatan har det skapats ett enande mot våldet rebellerna skapat. Den bild jag givit och jag fortsätter ge skulle majoriteten av syrierna hålla med om. Detta enande har inneburit att speciellt kristna och alawiter kommit närmare varandra än någonsin. Detta har inneburit att sunnimuslimerna som ställt sig mot de salafistiska rebellerna hyllats av just minoritetsgrupperna. Talar vi om folkrörelse, så är det ju detta som är konceptet, dock med största sannolikhet inte som västvärlden hade hoppats på. Det är enkelt att säga att oavsett religion, så är vi alla araber och därav anledningen till att jag känner mig mer hemma här i Syrien. Så enkelt är det inte. Sverige har inte en sådan religiös anknytning längre så att svenskar helt hundra procent ska förstå konflikterna religionsinriktningar kan skapa. När västvärlden dessutom anspelar på dessa konflikter mellan religionsinriktningar, så skapar man ännu mer våld. Hur anspelar man? En ”demokrati”-stämpel på den fria syriska armén som endast består av sunnimuslimska salafister är bekräftelse nog. Det är minoriteterna som tar mest stryk och västvärlden låter detta fortsätta.

Det som är lite synd med hela denna soppa är bara att den sommarskola i Nordmaling som jag lovat ABF att stå till förfogande för är i riskzonen. Det är tur att mina kamrater är duktiga och lär göra ett superjobb med eller utan mig. Nästa gång ni hör något från mig är när jag förhoppningsvis får möjlighet att intervjua ägaren bakom det enda bibliotek i Latakia som endast har fokus på brittisk litteratur. Ägaren är från Manchester, Storbritannien och talar inte arabiska, men har bott här i Syrien i fem år. Hur förändrar man ett samhälle genom litteraturen? EU, det kanske är den vägen ni borde välja istället för att trycka ned det syriska folket som ni gör. Det är banne mig ingen i den syriska regeringen som går hungrig. Det är banne mig inte av dem som har drabbats av chockhöjda priser. Era sanktioner som skulle väcka det syriska folket mot regimen har endast skapat ett större avsky för väst.

—

One of the companies affected by the ban will be Syria’s national carrier, Syrian Air. Though barred from serving EU market, Syrian Air’s plans will be able to fly through European airspace and make emergency stops.

http://www.europeanvoice.com/article/2012/july/eu-tightens-sanctions-on-syria/74904.aspx

—
Det jag vill börja med idag är att sticka hål på den media-fabricerade lögnen om att president Bashar Al-Assads närmaste vän, Mounaf Tlas har bytt sida och nu stöder de oppositionella rebellerna i Syrien. Hela världen kablade ut nyheten om att regimen höll på att spricka och att Mounaf Tlas avhopp var början på ett krackelerande av regimen. Tlas lämnade Syrien under hemlighetsfulla anledningar, vilket startade denna media-fabricering. Faktum var att Tlas flög till Frankrike för att besöka sin sjuke far som opererats i landet. Anledningen till att Tlas inte dementerat detta påstådda avhopp i media tidigare har hela tiden varit just att visa hur media fabricerar nyheter om vad som händer i Syrien. Enligt det jag fått erfara har alltså regimen spelat med höga kort för att bevisa att det existerar fabriceringar kring vad som verkligen händer i Syrien. Tlas har nu återvänt till Syrien, även om hans roll i regeringsarbetet är oklart för många. Det är dock känt att han är överstebefäl för en av de starkaste styrkorna i den syriska militären. För flera syrier som jag talat med har detta bevis bara bekräftat den negativa bild de har om västvärlden. De menar att västvärlden endast hjälper de länder som agerar som marionetter åt dem.
—
Saudiarabien har ännu en gång hotat den syriska regimen och har sagt att vapenleveranserna till rebellerna kommer att intensifieras. Många i Syrien menar på att detta är ett bevis att regimen sakta men säkert håller på att vinna detta krig mot rebellerna. Flera städer har säkrats som exempelvis Homs och Idleb, samt ett flertal förorter till Damaskus som Midan och Mezze. Ni som minns igår så skrev jag att Homs, Idleb och Damaskus kan beskrivas som riskområden där säkerhet inte kan garanteras. Även om militären har tagit kontroll av dessa städer förekommer fortfarande strider. Syriska tv-kanaler har filmat från Damaskus-förorterna Midan och Mezze och reportagen visar hur det ligger ett flertal döda rebeller på gatorna, samt tillfångatagna rebeller som visat sig vara från bland annat Tunisien, Egypten och Libyen. När jag såg reportagen och dessa utländska rebeller som tillfångatagits som krigat i Syrien, så började jag tänka på när jag anlände till flygplatsen och misstänkliggörandet mot utländska personer. Nu förstår jag anledningen.
—
Jag fick en fråga i kommentarsfältet under inlägget ”Damaskus – Sista striden” om den fria syriska arméns påstådda stadsövertaganden vid gränserna mellan Turkiet, samt Irak. När det kommer till den stad som den fria syriska armén påståtts tagit kontroll över vid Turkiets gräns, så är detta osanning. Faktum är att bilderna som uppvisades som bevis verkligen var från staden Idleb, även om den fria syriska armén påstod att det var aktuella bilder. Militären säkrade Idleb för ett flertal veckor sedan. Det har dessutom visat sig att de använt gamla bilder från Jizr Al-Shuhur, som var centrum för våldsamheter för ett år sedan. Medias roll visar sig vara enorm ännu en gång. När det kommer till gränsen till Irak, så är det dock en sanning att rebeller tagit kontroll över en by. De flesta som bor där, eller rättare sagt bodde där, var irakier som flytt från Irak-invasionen. Dessa har nu flytt tillbaka till sitt eget hemland. Den nya syriske försvarsministern Freijj har sagt att målet är nu att säkra Damaskus, även om militären också attackerar rebellerna i denna by nära irakiska gränsen. Den syriska militären förfogar över cirka 600 000 soldater och dessa gör allt vad de kan för att säkra olika delar av Syrien. Damaskus är dock som jag tidigare berättat den sista stora striden. Den som vinner i Damaskus vinner kriget, även om oroligheterna lär finnas kvar oavsett segrare i huvudstaden.
—
Efter att Hizbollahs ledaren, Hassan Nasrallah gått ut och förklarat att milisens vapen är Syrien-tillverkade vapen har Israel nu gått ut och hotat Syrien med krig om de fortsätter förse Hizbollah med vapen. Det är inte första gången Israel spelar detta kort. Det är dock osannolikt att Israel på allvar skulle attackera Syrien. Anledningen till detta är enkel och det är för att Israel skulle skapa en motreaktion som skulle kunna tillintetgöra ockupationsmakten. Iran har väntat länge på sin chans att attackera Israel och det uppges att Iran har kapacitet att skjuta 11 000 missiler i minuten. Israel, som har en landsyta mindre än Västerbotten skulle inte kunna stoppa detta, även om de har ett av världens främsta försvarssystem. Hizbollah och palestinska militantgrupper skulle dessutom attackera Israel, samt att Syrien inte skulle sitta tysta. Det skulle vara ett krig från alla håll likt sexdagarskriget 1973. Skillnaden nu från då är Syriens, Irans och Hizbollahs militära kapacitet i robotvapen.
—-

Från media-fabricerade regeringsavhopp till Svenska Ambassadens agerande under oroligheterna och påstådda stadsövertaganden av den fria syriska armén, samt Saudiarabiens och Israels nya hot, dessutom andra punkter. Det finns en hel del frågor att uttala sig, vilket kommer att ske två dagar i rad.
—
Vi börjar med den svenska ambassadens agerande under oroligheterna och fortsätter med de andra punkterna imorgon, tisdag. På grund av det eskalerande våldet i Damaskus beslutade den svenska ambassaden att kraftigt skära ned på personal eftersom personalens säkerhet inte kunde garanteras. Den svenska personalen som befann sig på plats i Damaskus förflyttades nu istället till Amman, Jordanien. Alla syriska ärenden som rör asyl-, visum- eller äktenskapsfrågor sköts alltså nu från Amman i Jordanien. Den svenska ambassaden väljer dessutom att ta emot dessa ärenden från Teheran, Iran och Ankara, Turkiet. Problemen med dessa beslut är flera. Till att börja med är gränsen mellan Jordanien och Syrien nu stängd och enligt personer jag talat med i landet, så existerar en minst fyra månaders väntetid för att få en besökstid, om man nu på något sätt skulle ha tagit sig till Jordanien. Det rapporteras också om att de syriska flyktingar som säger att de flytt sitt hemland på grund av rebeller behandlas väldigt dåligt.

Fortsätter vi att diskutera vägen till Ankara, Turkiet så är den livsfarlig och det rapporteras att ett hundratal som försökt fly till Turkiet har blivit bortrövade av rebeller, som i vissa fall begärt en lösensumma för ett frisläppande. Skulle du dock vara alawit eller kristen är risken stor att du dödas. Andra rapporter demonstrerar att om du ändå skulle, mot alla odds, ta dig till gränsen till Turkiet, så blir du i många fall inte insläppt i landet om du råkar vara just, alawit. Orsaken till detta tycks vara rädslan för syriska agenter som skulle infiltrera landet. Frågan är bara om en familj på sex personer är syriska agenter, bara för att de är alawiter. Frågan om de skulle utsätta hela sin familj för direkt fara när de flyr, bara för att ”infiltrera” Turkiet.

Det tredje landet är alltså Iran och huvudstaden Teheran. Här riskerar ingen att misstänkliggöras, om du inte råkar vara sunnimuslim som ser ut som en fundamentalist. Ett tips är att raka bort det eventuella skägget du har. Jag har i upprepade inlägg talat om den fria syriska armén och dess salafistiska sunnimuslimska ideologi. Jag vill tyddliggöra att de inte är representativa för den 60 % majoritet sunnimuslimer som lever i Syrien. Majoriteten av de syriska sunnimuslimer har tagit starkt avstånd till denna ideologiska kraft som vill ta makten över Syrien. Shiamuslimerna är i kraftig majoritet i Iran och de följer situationen i Syrien väldigt noga. I Damaskus återfinns en av shiamuslimernas viktigaste heliga platser, Zeidna Zeinab. Miljontals shiamuslimer vallfärdar varje år till denna plats. Vad som nu har hänt är att det ropas ut från sunnimuslimska moskéer; ”Gud är stor. Gud är stor. Shiamuslimerna nu är det er tur”. Detta har fått Iran att gå i taket. Detta har fått Irak att skicka privatplan för att hämta hem de shiamuslimska irakier som flydde till Syrien under Irak invasionen. Detta är anledningen till misstänkliggörandet av de syriska sunnimuslimerna som försöker ta sig till Teheran. Shiamuslimerna är inte bara hotade, det berättas om ett flertal personer som blivit mördade på grund av sin religion i Damaskus.

Det är fullt förståeligt att om svensk personal inte kan garanteras säkerhet så bör de förflyttas. Var de bör förflyttas är dock något som bör diskuteras. Man borde ha klassificerat olika områden i Syrien i en riskbedömningsskala där 1 är kan ej garanteras säkerhet, 2 säkerheten kan plötsligt försämras och 3 säkerheten kan garanteras. En sådan klassificering skulle enkelt lokalisera områden i Syrien där en svensk ambassad skulle kunna fortsätta sitt arbete.

Gör jag en enkel schematisk bild över områden i Syrien så blir den så här:

1 – Kan ej garanteras säkerhet

Damaskus, Homs, Hama, Idleb

2 – Säkerheten kan plötsligt försämras

Aleppo och mindre städer vid den turkiska gränsen.

3 – Säkerheten kan garanteras

Latakia, Jableh, Kamishli, Tartus, Sweida. De två sistnämnda städerna har till och med varit befriade från demonstrationer mot regimen ända sedan oroligheterna startade.

När man vistats i landet den tid jag varit här märker man väldigt fort att hela Syrien inte är någon plats för krigszon som flera medier försöker få det till. Det är för mig helt obegripligt att den svenska ambassaden inte flyttat sin personal och sitt arbete till städer som är befriade från oroligheter. Tar man städerna Latakia eller Tartus som exempel, så är det bara två timmars bilresa till Libanon om mot alla odds oroligheter skulle utbryta. Det finns dessutom flyglinjer, samt färjelinjer om en evakuering skulle vara nödvändig. Detta beslut är ett svek mot det syriska folket, speciellt eftersom rebeller som dödats har påträffats med det svensktillverkade vapnet automatkarbin 5. Den svenska moderatledda regeringens försäljning av vapen till Saudiarabien börjar ge resultat och resultatet är döda syrier i ett sekteristiskt våld som, om det inte stoppas, riskerar att infektera hela Mellanöstern i ett kallblodigt mördarkrig. Shiamuslimska minoriteten i Saudiarabien som demonstrerar mot kungaväldet slås ned med våld. Shiamuslimerna i Bahrain likaså, med hjälp av saudiarabisk militär. Iraks shiamuslimer är mål för sunnimuslimska självmordsbombare i städer som Mosul och Karbala. Shiamuslimerna i Libanon har också blivit hotade och till och med mördade. Frågan är när dessa shiamuslimer börjar ta till vapen och börjar hota med vedergällning. Internationella samfundet måste börja ta sitt ansvar. Al-Qaida skulle stoppas efter 9/11 tragedin, men var är vi nu?. Irak- och Afghanistan invasionerna har gjort att fundamentalisterna vuxit sig starkare och påtryckningarna på Iran har givit kraft åt dessa fundamentalistiska salafister, som menar att västvärlden är med dem.

Blunda inte för det syriska folket längre. Blunda inte för det sekteristiska våldet längre. Ta ert ansvar.

Idag besökte jag byn Al-Qurdaha som är presidentens by. Dåvarande presidenten Hafez Al-Assad och hans två söner Basel och Majd ligger begravda i denna by. Basel Al-Assad var den påtänkta tronföljaren, men dog i Damaskus under 90-talet. Den officiella hållningen är att Basel Al-Assad dog i en bilolycka, men i folkmun talar man om ett planerat mord. Detta planerade mordet sägs Rafaat Al-Assad, Hafez Al-Assads bror ligga bakom. Tidigare har jag skrivit om Rafaat Al-Assads kuppförsök till makten under 80-talet som misslyckades. Majd Al-Assad är det få som har koll på. Enligt människor jag talat med så var han psykiskt sjuk och vårdades till sin död för bara några år sedan.

Innan jag besökte Al-Qurdaha tänkte jag mig att byn skulle vara fylld av hus byggda av miljoner, men till min stora förvåning ser denna by ut som vilken annan by som helst. Hafez Al-Assad och nuvarande presidenten Bashar Al-Assad har uppenbarligen inte spenderat miljarder på sina hemtrakter likt Saddam Hussein i Irak eller Khaddaffi i Libyen.
Mellan Latakia och Al-Qurdaha har militären upprättat checkpoints där alla bilar genomsöks och alla personer måste uppvisa legitimation. Detta skapade lite bekymmer när jag gav en soldat min svenska körkortslegitimation. Som tur var gick allting bra och militären lät mig passera. Efter alla terrordåd i landet är det inte mer än rätt att militären är misstänktsamma mot utländska pass m.m.

Jag hade också trott att presidentens gravplats skulle vara en stor maffig byggnad som han hade upprättat. Tvärtom, det var som vilken gravplats som helt. Skillnaden var den säkerhet som fanns kring gravplatsen. Två checkpoints till innan vi var framme. En anledning till detta säkerhetspådrag i byn Al-Qurdaha är bland annat på grund av att den sunniextremistiska salafisten Adnan Al-Arour, som jag tidigare berättat om är den fria syriska arméns religiösa ledare, har sagt att hans krigare ska förinta staden och döda alla alawiter som bor där.
—
Tidigare har jag skrivit om att militären har gått in hårt i Damaskus förorter för att förinta den fria syriska armén. Den 18 juli drabbades den syriska regimen av ett hårt bakslag när en självmordsbombare dödade Syriens försvarsminister Daoud Rahija, presidentens svåger Asef Shawkat och presidentens militära rådgivare Hassan Turkmani. I detta terroristdåd dog även fler människor, men dessa tre är den syriske presidentens närmaste män. Jag har följt hur svensk media rapporterat om regimen och dess påstådda alawitiska toppstyrning. Faktum är dock att detta är långt från sanningen och dessa tre martyrer är beviset. Daoud Rahija tillhörde den kristna minoriteten. Asef Shawkat tillhörde den alawitiska minoriteten. Hassan Turkmani tillhörde den sunnimuslimska majoriteten. Bara timmar efter terrordådet gick människor ut i protester i städerna Kamishli och Latakia mot våldet och stöd för regimen. Folket vrålade om att militären måste gå hårdare åt dessa militanta rebeller för landets bästa. Bara timmar efter terrordådet utsågs Fahed Yasem Freijj som tillhör den sunnimuslimska majoriteten. Han förklarade bestämt att han kommer krossa dessa militanta rebeller. En militant grupp, som kallar sig Liwam Al-Islam med kopplingar till den fria syriska armén har tagit på sig ansvaret.
—
Jag har också fått rapporter från bekanta som bor i Damaskus att militären nu använder helikoptrar, flygplan och pansarvagnar för att krossa motståndet. Vad som händer nu är stundens allvar och detta kommer att avgöra Syriens öde. Mina bekanta i Damaskus förklarade också att hela staden inte är en krigszon, utan att det är Damaskus förorter i de södra delarna striderna förekommer. Al-Jazeera och andra medier har beskrivit hela staden som en krigszon, vilket alltså är fullständigt nonsens. I folkmun talar man om att militären kommer att avsluta det som händer i Damaskus inom tio dagar. Alla vägar till Damaskus är stängda och det går inte att ta sig till flygplatsen.
—
Det finns mycket osanningar som sprids genom medier, speciellt från nyhetskanalen Al-Jazeera. Denna mediekanal har sagt att presidentens residens har attackerats och att presidenten flytt till Latakia, den stad jag nu befinner mig i. Detta dementerades snabbt av syrisk media. Nyhetskanalen gick dessutom ut och sa att strider pågår i Latakia. Detta är också en komplett lögn. Anledningen till Al-Jazeeras minst sagt lögnaktiga rapportering grundar sig i att de finansieras av Saudiarabien. Ni som följt bloggen har kunnat läsa om den antisaudiska ställningen Syrien i flera års tid åtagit.
—
Under de pågående striderna i Damaskus har militären officiellt sagt att Homs nu är avklarat. I Homs återstår det nu en by som heter Al-Rastan som militären har omringat. Electriciteten till denna by är avstängd, maten de militanta rebellerna har till förfogande räcker inte länge till och vattenförsörjningen är också avstängd. Militärens taktik är att vänta ut rebellerna. Cirka 230 rebeller har redan hissat upp en vit flagga och överlämnat sig till militären. Den fria syriska armén tycks bli allt mer desperat och om de blir besegrade i Damaskus lär striderna också vara över, även om oroligheterna möjligtvis tar tid att besegra. Det har bevisats gång på gång att den fria syriska armén använder sig av självmordsbombare och förlorar man i Damaskus kommer självmordsuppdragen med all säkerhet att eskalera i en sista desperat kamp.
—
Under de pågående striderna i Syrien samlades cirka en miljon libaneser i Beirut för att lyssna på Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. Denne Nasrallah är otroligt respekterad i Syrien och överallt i Latakia finns bilder på honom. Han förklarade att det som just nu händer i Syrien är en politisk konspiration som är bevisligen finansierat av bland annat USA. Tidigare har jag skrivit om Wikileaks avslöjande om att USA har i flera års tid finansierat militanta rebeller och oppositionsgrupper i och utanför Syrien. Nasrallah erkände också för första gången för det libanesiska folket att de missiler som användes i kriget mot Israel 2006 inte var Iran-tillverkade, utan Syrien-tillverkade. Han sade att Syrien också finansierar palestinska militanta grupper som kämpar mot den israeliska ockupationsstaten. Detta var enligt Nasrallah anledningen till USA:s och Israels konspiratoriska imperialistiska politik mot den syriska regimen. Många väntade sig att Nasrallah skulle tala om de tjugo libaneser som tillfångatogs av den fria syriska armén och som nu hålls gisslan, men detta nämnde han inte överhuvudtaget. Ledare för den fria syriska armén har krävt att Nasrallah ställer sig på deras sida och talar mot den syriska presidenten för de tillfångatagna libaneserna inte ska dödas. Hassan Nasrallah förklarade också att om något land väljer att attackera Syrien, så kommer det landet ha startat ett krig utan dess like, där Iran, Hizbollah och militanta palestinska grupper kommer att involveras. Strax efter talet hördes hyllningskörer på Latakias gator. De tillfångatagna libanesernas öde är nu mycket oklart.
—
Slutligen rapporteras det om att tusentals syrier är tillfångatagna som gisslan av den fria syriska armén. Ytterligare tusentals syrier har hittats döda i massgravar i olika städer runtom i landet och många av kropparna kan inte identifieras på grund av olika anledningar. De flesta massgravarna man hittat har påträffats i staden Homs efter att militären säkrat området. Det franska försvarsministeriet har nu bekräftat att den franske journalisten Jack Jauqline som dog i Homs inte dödades av den syriska militären, utan av militanta rebeller.
—
Det sista jag vill berätta är att Addounia, som är en syrisk tv-kanal, hade stängts av från Saudiarabien och Qatar som är delägare i Nilesat. Syriens svar var att stänga av Al-Jazeera. Addounia är nu tillbaka och sänder som vanligt, men ligger på en annan sattelit nu. Troligtvis den iranska.
—
Ni börjar bli väldigt många som läser bloggen. Jätte roligt att se! Om det finns några frågor ni har om Syrien får ni gärna ställa dom så kommer jag besvara dessa i nästkommande inlägg.

På andra sidan striderna
Nya rapporter från Syrien visar att totalt 600 unga flickor blivit bortrövade i städerna Homs och Hama av islamistgruppen F.S.A, Fria Syriska Armén sedan oroligheterna startade. Denna islamistgrupp som endast består av sunnimuslimska fundamentalister har efter bortrövandet av dessa flickor begärt en lösensumma för varje flicka. Vissa familjer har betalat den begärda lösensumman för att få tillbaka deras dotter, men ingen familj har fått tillbaka en levande dotter.

Under min tid i Syrien har tre bilbomber demolerat regeringsbyggnader i Damaskus, strider pågår i städerna Homs, Hama och i Damaskus förorter Douma och Daraa. F.S.A:s religiöse ledare som lever i Saudiarabien, Al-Arour har utfärdat en fatwa mot den kristna och den alawitiska minoriteten. Direkt efter den utfärdade fatwan massakrerades delar av en alawitisk by strax utanför Hama, innan militären kom och räddade det lilla som fanns kvar att rädda. Familjerna i byn hade själv ringt säkerhetsstyrkorna.

När detta meningslösa krig pågår så är städerna Latakia, Tartus, och Jableh i princip helt förskonade från striderna. Jag förundras varje gång jag sitter på balkongen och skriver dessa ord hur livet kan vara så annorlunda på ett ställe till ett annat. I dessa kuststäder ser du tjejer promenera klockan tolv på natten med kort-kort och djupa urringningar på väg till restauranger, klubbar och café. Det är bilar överallt och folkströmningen är fascinerande att se. När min kusin frågade en dag om jag ville åka med honom till stranden svarade jag naturligtvis ja, men undrade för mig själv om vi skulle vara helt ensamma på troligtvis Mellanösterns finaste strand i Latakia. En fem minuters bilresa senare går vi ned på stranden och den är proppfull av människor. Jag frågade min kusin hur folk vågar gå ut och bada när den religiöse extremistledaren Al-Arour har sagt att alawiternas och de kristnas blod ska rinna på Latakias gator. Han skrattade till och svarade att det syriska folket inte slutar att leva på grund av någon tokig ledare som lever i Saudiarabien.

På stranden leker barn, tjejer går runt i bikini och några killar kastar boll till varandra i vattnet. Andra sitter med vattenpipor, öl och drinkar och njuter av solen. Efter en stund säger min kusin: – ”Jag önskar att västvärlden förstod att vi är människor precis som dem, att det du ser framför dig nu är vår frihet. Jag önskar att de någon gång skulle förstå att Syrien inte liknar något annat land i Mellanöstern. Det du ser är vår frihet”.

Efter en stunds samtal säger min kusin till mig att det syriska folket självklart vill ha den demokratiska möjligheten att rösta fram sina politiska ledare, även om han var helt säker på att den sittande presidenten Bashar Al-Assad ändå skulle vinna, med motiveringen att han är omåttligt populär på grund av de reformer han genomfört. Dock skulle politisk pluralism skapa en politisk diskurs som skulle hjälpa landet att utvecklas, fortsatte min kusin.

Det är otroligt intressant att varje syrier jag träffat har en politisk åsikt och har en djup politisk medvetenhet. Dessa individer, det vanliga folket borde få komma till tals. Det borde vara folkets idéer, tankar och ståndpunkter som borde stå till grund för den framtida politiken i Syrien. När alla dessa syrier är så pass politiskt eftersinnande, så bör de sätta den politiska dagsordningen. Dock säger de flesta jag talat med att tyvärr har striderna och dödandet som F.S.A skapat fått folket att ta flera steg tillbaka.
Vem vet, när striderna äntligen är över och dödandet äntligen tar slut, så kanske Syrien och det syriska folket äntligen får komma till tals. Då kanske västvärlden slutligen lyssnar istället för att bara tycka.
—-
Den syriska militären har nu gått in i varje förort till Damaskus i hopp om att krossa Den Fria Syriska Armén. Detta är den största offensiva militära operationen sedan oroligheterna startade. Vad som händer härnäst kommer med all säkerhet avgöra vem som slutligen står som segrare i detta onödiga krig.

Från kriget till stranden. Tack för denna gång.

Oroligheternas offer
Den 12 juli 2012 är en dag jag aldrig kommer att glömma. Detta var en dag av sorg och är en dag som fått mig att tänka på alla döda i ett nytt perspektiv. Vissa kallar dem för frihetens änglar. Andra kallar dem för despotens martyrer. Jag väljer att kalla dem för oroligheternas offer. Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet.

Du som läser detta ska nu få ta del av en historia om en mor och hennes son. Sonen, fyllda 21 år var stationerad i Homs under sin värnplikt. En värnplikt han helst hade sluppit för att hjälpa sin mor efter att pappan hade gått bort. Sonen hade till uppgift att skydda ett sjukhus som tidigare hade blivit attackerat av rebeller. Tillsammans med tre andra värnpliktiga stod de och skämtade, talade om tjejer och om livet efter värnplikten. Dessa unga män hade bara en månad kvar av sin värnplikt. De längtade efter den frihet som västvärldens länder avfärdar som förtryck. För dessa unga män var frihet att kunna gå till ett arbete utan att vara rädd för att dö, att träffa sina nära och kära utan att oroa sig om det skulle vara sista gången de skulle träffas, att de en dag skulle kunna gifta sig och skaffa barn i ett land som var i harmoni precis som det en gång hade varit.

En dag som alla andra. En dag där de skämtade i allvarets ögonblick. En dag av drömmar. Detta skulle beklagligtvis också vara en dag av smärta. En dag av mardrömmar. Sonen och hans vänner stod i mörkret, vägarna var tomma och det enda ljudet som ekade var syrsorna som sjöng sin kvällssång. Några timmar kvar till vi får sova muttrade sonen. De tre andra värnpliktiga nickade instämmandes. Minuter senare lystes mörkret upp av ett starkt ljus som kom närmare och närmare. Sonen och hans vänner förstod allvaret på en gång. Genom varningsskott och senare, avlossningar mot det okända ljuset hoppades de att stoppa hotet. Kulorna som avlossades träffade inte. Vad som dock träffades var säkerhetsporten där sonen och hans vänner stod. Explosionen var ett faktum. En månad kvar av värnplikten och döden var ett faktum. En av de unga männen klarade sig.

Den unge mannens drömmar om sin beskrivna frihet var ett minne blott. Sjukhuset som de skulle vakta blev nu den unge mannens nya hem. Ett amputerat ben och en amputerad arm blev resultatet, men det som gör ondast för honom är minnet av hans stupade vänner. Vad som gör ondast för hans mor är att hennes sons drömmar krossades. Två själar som sedan denna dag levt i sorg stod nu bredvid mig och tittade på gravarna till oroligheternas offer. Två liv som raserades. För vad? För frihet? För demokrati? Var det denna soldat som förtyckte sina landsmän som de förklarade på tv? Vem talar om oroligheternas offer? Det sägs att sonens vänner dog för rättvisan. Säg mig: Vilken rättvisa?

Denna berättelse ni fått ta del av är bara en av flera. Barn dör. Kvinnor dör. Män dör. Oskyldiga dör. Vad gör världens politiker åt detta? Vissa länders politiker talar om en militär intervention. Är skapandet av fler sådana skildringar lösningen? Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 15 000 döda syrier om mer våld är lösningen. Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 150 000 omkomna libyer detsamma. Jag önskar att ni skulle fått se det jag sett.

Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet. Att bestämma att någon annan ska döda är enkelt. Att leva med hotet om döden är det som är svårt. Det är inte västvärldens politikers fruar, män, döttrar och söner som dör. Hur understår ni er att uppvigla våld på det sätt ni gör? Att tala om demokrati och samtidigt beväpna fundamentalister är vad hyckleri innebär. Demokrati skapas genom dialog och inte genom dödande.

Den enda lösningen är att Kofi Annans plan får genuint äkta stöd från alla länder som önskar demokrati i Syrien. Planen är att det bildas en övergångsregering med oppositionella och politiker från regimen. Det innebär först och främst att sluta beväpna dessa fundamentalister. Detta innebär också att om det nu existerar en verklig opposition i Syrien som önskar demokrati så måste de presentera sina lösningar, visioner och idéer för landet. Konflikten handlar inte om president Bashar Al-Assads vara eller icke vara. Det är just nu en icke fråga. Vill oppositionen skapa demokrati i Syrien måste de också välja demokratins väg, dialog. Slutligen så vill jag berätta något min moster sade till mig när vi talade om oppositionens våldanvändning och påstådda kamp för demokrati. Om mitt kök är trasigt river jag väl inte ned hela huset för att sedan laga köket?

Detta är inte första gången jag reser till Syrien. Detta är dock första gången jag gått igenom så många säkerhetskontroller i detta land. Jag har inte insett hur illa skadat Syrien är på grund av oroligheterna förens nu. Efter ett flertal kontroller av både pass, visum och bagage var det nära att jag inte skulle få inträda landet. I en timme diskuterade olika säkerhetsansvariga på flygplatsen om jag skulle skickas tillbaka till Sverige eller inte. Anledningen var att jag inte kunde bevisa att jag föddes i Syrien. Enda bevis jag hade till mitt förfogande var det som stod på mitt pass, just att jag var född i landet. Under denna timme satt jag nervös, spänd och visste inte vad som skulle ske. Slutligen släppte dem mig in i landet av en anledning jag just nu inte kan förklara på grund av olika skäl.

När jag väl kom till väntsalen för att invänta inrikesresan som skulle ta mig till Latakia hände det olika saker som jag förundras över. Ett flertal personer som hade fått syn på min tröja med syriska flaggan på lovordade mig. Av andra gavs det blickar utan ord. När jag sedan skulle gå ut och röka försökte flera prata med mig av olika skäl och jag försökte hela tiden ignorera vissa frågor som uppkom. Efter rökpausen gick jag på toaletten där en städerska tittade på mig och med tårögda ögon sa till mig: ”Jag ber dig ta av dig tröjan”. Jag frågade varför och hon svarade att militanta islamister dödade hennes son på grund av en likadan tröja som jag bar. Fel tröja i fel sammanhang kan alltså innebära döden.

Cirka en halvtimme senare när jag sitter och dricker kaffe i ett café i väntsalen kommer en av säkerhetsvakterna och ber om ursäkt för det inträffade. Han sa att han skulle hjälpa mig med allt jag behövde ha hjälp med. Personen ifråga lånade dessutom ut sin telefon för att jag skulle kunna ringa hem till mina föräldrar för att säga till dem att jag anlänt till Syrien. Anledningen till denna kovändning tycks vara på grund av att de hade dubbelkollat mig och såg att allt var i sin ordning. Dessutom verkade som om min syriska lokala Latakia dialekt hjälpte mig, samt att jag varit i Syrien flera gånger tidigare hade varit en fördel.

Denne säkerhetsvakt förklarar sedan att anledningen till den hårda kontrollen är på grund av att ett flertal personer som kommit från andra länder hjälpt extremisterna i landet i olika former. Han nämnde exempelvis att ett flertal personer från andra länder har smugglat in satellittelefoner och andra tekniska hjälpmedel som använts i krigsföringen mot regimen. Något som var intressant var dock att planet till Syrien var fullt och det anlände fler och fler resenärer under min väntan på caféet. Säkerhetsvakten förklarade att även om det existerar oroligheter i vissa områden i Syrien, så är det långt ifrån hela landet som är drabbat. De flesta av resenärerna från Sverige var Syrianer som var på väg till norra delen av Syrien fortsatte han. Innan säkerhetsvakten gick iväg lovade han att komma tillbaka innan mitt plan till Latakia skulle gå för att hjälpa mig genom säkerhetskontrollerna. Säkerhetsvakten gav mig dessutom hans nummer och sade att när jag skulle åka tillbaka till Sverige, så skulle jag slå en signal till honom om jag behövde assistans på något vis. Även om det var mycket säkerhetskontroller, så fanns det inte många militärer i flygplatsen. Det stod två militära vakter utanför flygplatsen, men inne i flygplatsen var det endast säkerhetspoliser klädda i vit skjorta, svarta byxor och inga synliga vapen.

I ett av många samtal med både säkerhetspolisen som hjälpte mig, servitörerna, städerskan och andra civila syrier på flygplatsen så var enigheten stor när det kom till de bakomliggande orsakerna till oroligheterna. De skyllde på Saudiarabien, Turkiet och väst som de menade hade regisserat kaoset i landet genom ekonomisk och militär finansiering till islamistiska grupper. En iakttagelse jag gjorde var att det fanns ett flertal turister från just Saudiarabien och andra Gulfländer. Dessa personer misstänkliggjordes, dock utan att konfronteras på något sätt. Tio stycken män från Jemen vägrades dock inträde till Syrien på grund av bland annat att vissa inte hade auktoriserade visum, hade en alarmerande klädstil och/eller inte kunde exakt verifiera var i Syrien de skulle befinna sig under vistelsen. Jemen klassificerades som ett riskområde enligt vakterna.

Inrikesresan, det vill säga flyget från huvudstaden Damaskus till hamnstaden Latakia var betydligt lugnare i säkerhetsväg. Visserligen var man tvungen att gå igenom två säkerhetskontroller i inrikesflygplatsen och en när vi landade i Latakia, men vakterna var trevligare och mindre misstänktsamma. När jag slutligen satte mig i bilen på väg hem från Latakia flygplats, så blev jag väldigt förvånad över den rörelse som fanns på vägarna. Det var otroligt mycket bilar, vilket det inte var under förra årets vistelse. Människor vågar gå ut igen. Strax innan Latakia finns en väldigt stor rondell och mitt i denna rondell vaktade militärer vägen. Vi blev stoppade och en av militärerna frågade var vi var på väg. De insåg dock snabbt att vi inte var ett hot och bad om ursäkt att de hade uppehållit oss. Min skjuts sade att det var helt rätt att militären genomsökte bilar eftersom folket i Latakia har börjat känna sig betydligt tryggare med kontrollerna.

Vad som kan sägas om Latakia är att det är troligen den mest mångkulturella staden i Syrien. Alawiterna utgör här en majoritet, tätt följt av en stor sammanslutning av kristna syrier, samt en minoritet av sunnimuslimer, druser och andra etniciteter. Alawiterna och de kristna syrierna samarbetar här väldigt tätt för att skapa en trygghet i staden genom att upprätthålla starka förbindelser i olika former mellan varandra.

Media rapporterade idag att en bilbomb hade exploderat i Damaskus idag. Dock hade ingen civil omkommit. I Latakia är läget väldigt lugnt, även om strider mellan extremisterna och militären hade fårekom under en kort period i ett område 4 mil fran Latakia som heter Haffe.Enligt lokalbefolkningen har Haffe varit ett riskområde, men blivit betydligt tryggare och lugnare efter att den syriska militären bekämpat rebellerna. Jag vill dessutom betona att de fabricerade nyheterna om att Facebook är nedstängd av den syriska regimen ar fullständigt felaktig.