Del 2 – Baathpartiets grundande och väg till makten.

Del 2 – Baathpartiets grundande och väg till makten.

Efter att Frankrike ockupation upphörde stod Syrien utan karakteristiska politiska ledartyper som kunde ena alla fraktioner som fanns i landet. Ledarna som ledde upproren mot osmanerna och senare mot fransmännen hade antingen stupat eller blivit för gamla för att ta en ledande roll för nationen. De som var kvar hade varken karisman eller erfarenheten att ena det syriska folket. Den regering som fick makten efter fransmännens tillbakadragande var livréklädda betjänter åt Frankrike. Dessa individer hade inte folkets stöd. Två år efter självständigheten utropades en judisk stat i palestinskt territorium som självständigt land. Israel hade grundats. Ett Syrien med inre konflikter förklarade krig tillsammans med andra arabiska länder mot den sionistiska staten. Hela världen stod bakom den israeliska staten och kriget kunde bara sluta på ett sätt. Syriens oorganiserade militär kombinerat med en inkompetent nationell ledning och uråldrade vapen hade ingenting att sätta emot. De syriska soldater som överlevde kom hem besvikna och förargade på den syriska ledningen och fick stöd av det syriska folket. Militärens högste general Husni Za’im utropade sig som högste befälhavare, men den syriska politiska ledningen satte sig emot och Syriens inrikespolitik blev helt handlingsförlamat. Efter många år av denna politiska handlingsförlamning vände sig militären mot Husni Za’im och han halshöggs kallblodigt av sin närmaste vän, Hinnawi som avsatte alla politiska ledare och den totala militärkuppen var ett faktum. Husni Za’im var en av kurdernas stora profiler och ett inbördeskrig var att vänta. Detta inbördeskrig var inte det enda, utan inbördeskrigen avlöste varandra, likaså de olika ledarna som periodvis tog över makten i Syrien.

Under dessa pågående inbördeskrig och miserabla förhållandena satt tre män från olika tre olika minoriteter och grundade ett parti som skulle bli det parti som bringade stabilitet i Syrien. Detta parti grundades redan 1940, men under en lång period reformerades det. De tre männen som grundade detta parti var:

–          Michel Aflaq representant för den kristna ortodoxa minoriteten i Syrien.

–          Salah Alladin Bitar representant för den sunnimuslimska majoriteten i Syrien.

–          Zaki Al-Arzuzi representant för den alawitiska minoriteten.

Dessa tre män hade studerat i Frankrike tillsammans och var väldigt inspirerade av socialismen. Med tre ledord ville de reformera Syrien. Dessa ledord var sammanhållning, frihet och socialism. Denna ideologi blev fundamentet i Baathpartiet. Kritiker hävdade att detta parti var kommunistiskt, men grundarna tillbakavisade detta bestämt. En annan viktig del och en grundsten i ideologin var att partiet skulle vila på en panarabisk tanke. Ledarna för partiet menade att uppdelningen av de arabiska länderna var ett påhitt av de imperialistiska staterna och förespråkade därför att alla dessa uppdelade länder slutligen skulle bli ett enda stort land. Partiet uttalade sig också som ett antisionistiskt parti som innebar att man motsade sig en israelisk stat.

Fler och fler syrier anslöt sig till Baathpartiet. I takt med att partiet växte sig starkare, så växte också meningsskiljaktigheterna inom partiet. En av meningsskiljaktigheterna var om Syrien skulle ingå i en union med Irak eller med Egypten och på så vis påbörja den panarabiska idén om en enad arabvärld. Irak och Egypten på den tiden var svurna fiender. Denna meningsskiljaktighet fick dock ett slut när den syriske hemvändaren och kurden Shukri Al-Quwatli återvände från Egypten och blev president för Syrien och ledare för Baathpartiet. 1958 hölls en folkomröstning i Syrien och en folkomröstning i Egypten om länderna skulle ingå i en union tillsammans. Både det syriska folket och det egyptiska folket sade ja till denna union och unionen fick namnet Förenade Arabrepubliken. Länderna instiftade en ny flagga och den flaggan är än idag den syriska flaggan, även fast unionen upplöstes några år senare. Upplösningen av unionen skedde på grund av de egyptiska ledarnas motvilja att dela med sig av makten. Unionen styrdes från Egyptens huvudstad Kairo och Syriens ekonomi drabbades hårt av den centraliserade egyptiska politiken. Syrierna revolterade och utropade sig som självständig stat igen. Detta accepterades omedelbart av omvärlden och Syrien blev medlem i FN samma år. De panarabiska tankarna Baathpartiet drömde om tog inte slut med unionen, utan nu vände man sig åt Irak och försökte få till stånd en ny union. Detta misslyckades dock då Baathpartiet som hade grundats i Irak störtades innan beslut kunde tas.

När det kommer till inrikespolitiken var Baathpartiet desto mer lyckosamma och åren 1963 och 1964 förstatligas bankerna och den viktiga textilindustrin. Baathpartiet lyckades också ena arbetareklassen oavsett folktillhörighet genom att underlätta arbetet för bland annat bönder. Dessa förstatliganden fortsatte ända in till 70-talet.

Baathpartiet skakades dock av interna konflikter i slutet av 60-talet då en av grundarna, Michel Aflaq övergav de socialistiska tankarna och blev alltmer konservativ. Det bildades en vänster- och högerfalang inom partiet. Efter hårda interna diskussioner och konflikter vann vänsterfalangen. Vänsterfalangen sökte snabbt stöd hos Sovjetunionen och ett väldigt nära samarbete upprättades. Sovjetunionen finansierade bland annat bygget av den berömda dammen Tabqa som skulle inom en tjugoårsperiod dubblera den konstbevattnade ytan i landet. Detta steg mottogs väl av det syriska folket. Michel Aflaq var inte nöjd med samarbetet med Sovjet och försökte kuppa till sig makten. Detta försök misslyckades och Michel Aflaq tvingades fly till Irak, där han blev en av förgrundsgestalterna för Irakiska Baathpartiet som senare banade väg för Saddam Husseins maktvälde.

Samarbetet med Sovjetunionen var en vital del i uppbyggnaden av infrastrukturen i landet. Många hävdade dock att Sovjet hade fått för stort inflytande i Syrien och var oroliga över utvecklingen. En av personerna som var orolig var Hafez Al-Assad. Denne Hafez Al-Assad föddes i hamnstaden Latakia och kom från en enkel alawitisk bondefamilj. Han blev medlem i Baathpartiet när han var sexton år och vid tjugoett års ålder blev han ordförande för partiets studentorganisation. Året efter utnämningen tog han värvning i armén och blev stridspilot. Han var vältalig, pragmatisk och kom från enkla förhållanden som andra syriska medborgare kunde relatera till. Hafez Al-Assads popularitet inom partiet ökade stadigt och han övertog sedan makten i Syrien 1970.

En av Hafez Al-Assads första uppgifter som ny president för Syrien var att skapa en folkförsamling som skulle representera olika etniciteter i samhället. Oavsett etnisk grupp så skulle man ha en talan i denna folkförsamling. Folkförsamlingens uppgift var bland annat att utfärda lagar, diskutera regeringens framlagda politik, godkänna statsbudgeten och godkänna utvecklingsplaner. På så vis försökte Hafez Al-Assad ena det syriska folket efter flera år av oroligheter. Folkförsamlingen kunde dessutom kräva regeringens avsked om man ansåg att regeringen misskött sitt arbete. Denna folkförsamling hade en mandatperiod på två år.

Hafez Al-Assad fortsatte reformeringen av Syrien och tillsammans med sin nygrundade folkförsamling beslöts det att Syrien skulle delas upp i olika län och skapa lokala administrationer för att folket lättare skulle kunna delta i det politiska rummet. Presidenten och folkförsamlingen röstade dessutom igenom att Syrien skulle vara en sekulär stat. Idén med en sekulär stat gav Hafez Al-Assad enorm respekt hos de olika minoriteterna, speciellt hos den syriska kristna minoriteten som hela tiden varit oroliga för att islamistisk revolt.

Om vi hoppar till nutiden, så är Hafez Al-Assads son Bashar Al-Assad president. Hans presidentperiod började år 2000 och han har alltså nu suttit 12 år vid makten. I Syrien är det presidentomröstning var sjunde år och Bashar Al-Assad är alltså inne på sin andra mandatperiod. Under sina år vid makten har Bashar Al-Assad bland annat sökt ett djupare samarbete med Ryssland och Iran. Hållit en fortsatt hård ton mot Israel och uppmanat att internetevolutionen ska få ha sin gång i Syrien. Det sistnämnda mötte visst motstånd inom partiet till en början. Han har också tillåtit att privata aktörer etablerar sig i Syrien, med vissa restriktioner som exempelvis att amerikanska och israeliska företag inte är välkomna.

Efter denna korta beskrivning av partiet så kan man fråga sig hur detta parti lyckats hålla sig kvar vid makten så länge och varför två miljoner vanliga människor har sökt medlemskap i partiet? Det finns många aspekter att väga in när man besvarar dessa två frågor. Personligen tror jag att partiets panarabiska och antisionistiska ställning är en av de stora orsakerna till det folkliga stöd som finns. Det finns många som hävdar att Baathpartiet i allmänhet och Bashar Al-Assad i synnerhet inte har något folkligt stöd. Detta är givetvis en missvisande bild. Skulle presidenten och partiet inte ha det stöd de har så skulle vi ha sett ett folkligt uppror likt Egypten. Vi skulle också sett en militärapparat passiva likt Egypten. Men det går inte att jämföra Egypten och Syrien på grund av många skäl. Det viktigaste skälet är att Egyptens befolkning består av över 90 % sunnimuslimer, medan i Syrien existerar ett flertal olika minoriteter. Utrikespolitiska institutet gav ut en bok 2011 som heter Världspolitikens dagsfrågor där de sammanställer en del av de minoriteter som existerar i Syrien. De skriver att flera syriska minoriteter som alawiter, kristna, druser och kurder är rädda att ett sunnimuslimskt regeringsstyre skulle kunna innebära ett islamistiskt maktövertagande som skulle omkullkasta hela det sekulära systemet Syrien vilar på. Utrikespolitiska institutet betonar också att det finns en majoritet sekulära sunnimuslimer som också är rädd för en sådan utveckling. Jag tror att befolkningen i Syrien fortfarande minns och är ärrade av 1980-talets stora kris med det Muslimska brödraskapet som försökte genom våld ta över landet och extremislamisera det. Jag ska hinna med att skriva ett inlägg om det Muslimska brödraskapet och varför det är ett hot mot sekularism, ett hot mot frihet och en illegitim demokratirörelse i synnerhet i Syrien innan jag åker till landet.

Något som också ger Baathpartiet legitimitet och förtroende hos folket i Syrien är att det alltid varit byggt på ett enande av minoriteter. Vissa tidningar i västvärlden, bland annat i Sverige har lyft fram att den alawitiska minoriteten styr Baathpartiet i ett envåldsstyre. Detta stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Baathpartiet grundades av representanter från olika etniska grupper och har en sådan ledning än idag. En av de viktigaste posterna i Syrien, försvarsministerposten tillhandahålls av den kristna ortodoxa politikern och generalen, Dawoud Rajiha. En annan mycket tung post innehar sunnimuslimske Riyad Farid Hijab som är premiärminister. Presidenten Bashar Al-Assad är alawit, men First Ladyn i Syrien, tillika presidentens fru är sunnimuslim. Genom denna mångfaldsrepresentation finns ett stort stöd för ledningen i Syrien än idag. Det går inte heller att säga att det inte existerar fler partier i Syrien då det finns cirka 10 andra partier som är aktiva i landet. Dessa partier har inte lika stort stöd och det ska sägas att partierna borde få betydligt mer utrymme att verka fritt än hur det tidigare har varit. Anledningen till att man tycks tro att det inte existerar andra partier i Syrien är för att alla dessa tio partier är vänster- eller extremvänster partier, som till viss del stöder Baathpartiet i ideologin.

Det finns mycket mer att skriva om detta som ni säkert förstår.

Nästa del: Den antiamerikanska ställningen

Källor

Utrikespolitiska institutets bok Världspolitikens Dagsfrågor

Philippe Rondots bok Vad jag vet om Syrien

David Downings bok Mellanöstern igår och idag