Nästa del: Den antisaudiska ställningen

Totalitär sekularism möter totalitär islamism. Syrien, en av de största profilerna i Mellanöstern med sin utrikespolitiska styrka möter Saudiarabien, troligen det starkaste landet ekonomiskt sett i Mellanöstern. Syriens relationer till dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland kontra Saudiarabiens nära relationer med USA och andra länder i västvärlden. Det sägs att dåvarande saudiske kungen Kung Abdul-Aziz Ibn Saud förklarade på sin dödsbädd till sina söner att se upp för Syrien i framtiden, då de är ett hot mot Saudiarabiens intressen. Syrien och Saudiarabien har under en mycket lång period haft en minst sagt turbulent relation.

Redan under 50- och 60-talet var meningsskiljaktigheterna stora mellan länderna. Medan Syrien kämpade för panarabism, ett enande av alla arabiska länder till en union med gemensam ledare, så var Saudiarabien föga intresserade av någon sådan framtidslösning. Saudiarabien motarbetade syriernas visionära kamp genom att understödja oppositionella krafter i Syrien. Under Kalla Kriget ställde sig de båda länderna på olika sidor. Syrien valde Sovjet. Saudiarabien valde USA. Tidigare har jag också skrivit om att USA försökte kuppa bort en syrisk president vid namn Adib Shishakli på 50-talet. Saudiarabien var högst delaktig i USA:s planer.

Därtill har den saudiska regeringen på olika sätt sett till att den shiitiska minoriteten i kungadömet inte haft någon politisk inflytande. Syrien, vars de två senaste presidenterna varit alawiter, en gren från Shiaislam har under tid etablerat goda kontakter med shiitiska Iran, Libanons shiitiska Hezbollah – och Saudiarabiens shiamuslimska minoritet. Detta har givetvis inte uppskattats av det saudiarabiska kungadömet som proklamerat sig som wahabister/salafister. Wahabismen/salafismen är en mycket strikt fundamentalistisk sunnimuslimsk religionsinriktning, vars idéer är att leva precis som profeten Muhammad levde. Denna inriktning förkastar all religiös utveckling och den förbjuder bland annat all sorts musik, spel eller nöjen och har mycket strikta klädesregler. Wahabismen/salafismen uttrycker tydligt att all annan religiös tolkning av Islam är fel och att shiitiska muslimer är kafirer, det vill säga individer som drar skam över Islam och förnekar den ”riktiga” tron. När Saudiarabien grundades, så kom Wahabisterna till makten och har behållit den sedan dess. Detta är förklaring nog till varför Iran och Saudiarabien är svurna fiender. Detta förklarar också Saudiarabiens fientlighet mot Syrien.

Under 80-talet gjorde Muslimska Brödraskapet i Syrien väpnat uppror mot regimen och detta höll på att utbryta till ett våldsamt inbördeskrig. Detta kuppförsök stoppades dock genom den syriska militärens kraftfulla våldsanvändning. Muslimska Brödraskapet, som erkänner den wahabistiska trosuppfattningen som sin egen fick militärt stöd av Saudiarabien. När det kommer till oroligheterna på 80-talet med Muslimska Brödraskapets kuppförsök så finns mycket likheter till nutidens oroligheter. Sunnimuslimska extremister i Syrien gör idag ännu ett väpnat uppror, men nu i demokratins förklädnad och vapenleveranserna står bland andra Saudiarabien för.

Dessa religiösa motsättningar är kanske svåra att förstå sig på, men det går inte att förneka existensen av dem. Det man kan säga om alawiternas trosuppfattning är att den är en nymodernistisk syn på Islam och detta uppskattas som sagt inte av den wahabistiska trosuppfattningen som är strikt konservativ.

Intressant med kungadömets wahabistiska tro är att den är minst sagt en utformad hycklericirkus. Kungafamiljen är extremt förmögna, kör lyxbilar, har privata flygplan, har ett snitt på fyra fruar per manlig skalle och har extremt goda kontakter med kapitalistiska USA. Hur går det ihop med en konservativ trosuppfattning som innebär att man ska leva som på profeten Muhammeds tid. Bland det enda kungafamiljen gör är att ha liknande kläder som på profeten Muhammeds tid. Den vanliga medborgaren är dock tvingad till att följa den wahabistiska tron, då Saudiarabien har ett rättsystem byggd på sharialagar. Det kanske mest underliga är kvinnoförtrycket som existerar i Saudiarabien. Kvinnor får exempelvis inte köra bil i landet och är tvingade till att ha burka. Det finns inga religiösa argument för en sådan hållning. Om kvinnor under profeten Muhammeds tid kunde rida dåtidens lyxåk, kameler så bör det väl inte heller vara några problem att kvinnor kör nutidens transportmedel? Dessa regler existerar inte i Syrien, utan hånas istället. Detta är förstås inte uppskattat hos det saudiska kungadömet.

Om Syriens sekulära system skulle falla och de militanta sunnimuslimska extremisterna skulle greppa tag i makten, så försvinner även Saudiarabernas antagonister i Mellanöstern och alltså ersatts av sina egna allierade. Risken med ett sådant övertagande är konsekvenserna för den kristna, shiitiska och alawitiska minoriteten. Hur ska man tvinga flera miljoner syriska kvinnor som inte delar samma religiösa uppfattning att ta på sig burka? Hur ska man tvinga flera miljoner syrier att sluta lyssna på musik och sluta dansa när det är så otroligt förankrat i kulturen? Här är den enskilt största anledningen till den syriska regimens support. Det är inte den syriska regimens inrikespolitik som har frodat stödet, snarare den utrikespolitiska hållningen gentemot Saudiarabien och Israel. Det man kan fråga sig varför ”demokratins försvarare”, det vill säga USA samarbetar med ett sådant land. Det kan omöjligtvis vara på grund av någon demokratisk tanke bakom samarbetet. Min gissning är att Saudiarabiens oljetillgångar och gemensamma fiender är det som håller samarbetet intakt. Det går bra att stötta vissa diktaturer, så länge de gör det man vill att de ska göra.

Nästa del: Muslimska Brödraskapet