Oppositionen representerar inte det syriska folket

Oppositionen representerar inte det syriska folket.

Titta gärna på TV4-nyheterna imorgon på de regionala nyheterna där jag kommer tala om Syrien i ett kort reportage.

En sak som står klart efter 17 månader av oroligheter i Syrien är att den anti-Assad opposition som existerar inte är enig och de representerar verkligen inte det syriska folket. I Turkiet sitter representanter från SNR, syriska nationella rådet och i Syrien krigar den så kallade fria syriska armén mot Baathpartiets och Assads regimtrupper. Jag tänkte börja med att förklara vilka som står bakom SNR.

SNR bildades officiellt under början av oroligheterna i Syrien under 2011. SNR har dock inofficiellt existerat längre än så. SNR består av exil-syrier som antingen flytt Syrien eller blivit utvisade. De som blivit utvisade har en minst sagt ambivalent bakgrund. Ett antal av de utvisade exil-syrierna som är medlemmar i SNR har suttit i den syriska regimen och blivit utvisade på grund av diverse olika saker som exempelvis korruption och andra tvivelaktigheter. Enligt en av mina källor, som har god insyn i SNR, så har rådet flera olika mäktiga exil-syrier som styr bakom kulisserna, men som officiellt inte är medlemmar. En av dem är Rifaat Al-Assad. Denne Rifaat har jag skrivit om i tidigare inlägg, men för att fräscha upp ert minne så kan jag förklara ännu en gång att han efter två kuppförsök mot hans bror Hafez Al-Assad, dåvarande presidenten i Syrien, blev utvisad och har sedan 90-talet levt i exil i Frankrike.

Rifaat Al-Assads vision var att utropa en självständig alawitisk stat.
Efter den brittiska tidningen, The Guardians avslöjande om att ett flertal av SNR:s permanenta medlemmar arbetar som lobbyister åt bland annat USA har bilden bara blivit tydligare. Om vi börjar med den syriska kvinnan Bassma Kodmanis roll. Hon är en av de SNR-talespersonerna som synts mest under dessa 17 månader. Kodmani har under det senaste året varit exklusivt inbjuden till Bilderberggruppens möten om Syrien. Kodmani är dessutom en permanent medlem i Ford Foundation och amerikanska utrikespolitiska tankesmedjan CFR, Council on Foregin Relations. Dessutom har hon varit en av de starkaste rösterna för en militär intervention i Syrien, samt hyllat Israel och dess ockupationspolitik.

Vi fortsätter sedan med Radwan Ziadeh. Denne Ziadeh är starkt ansluten till Washington finansierade USIP, US Institute of Peace. USIP låter som en bra organisation, men har en historia bakom sig som skrämmer. Till att börja med så är presidenten för USIP Richard Solomon som var rådgivare åt Henry Kissinger, som kritiserades hårt av exempelvis Olof Palme för dennes direkta order om Hanoi-bombningarna. Ziadeh och Solomon står väldigt nära varandra. Ziadeh var en av de första som krävde en militär intervention i Syrien. Han, tillsammans med bland annat förre CIA chefen James Woosley och chefen för Pentagons Syrien-Iran sektion, Elizabeth Cheney skrev ett brev direkt till Barack Obama att det nu var det dags att gå in militärt i Syrien.

Vi fortsätter med Najib Ghadbian som enligt Wall Street Journal var den första förhandlaren mellan den amerikanska regeringen och SNR. Den första kontakten skedde redan 2005, alltså innan SNR var en officiell grupp och långt innan oroligheterna i Syrien startade. När oroligheterna startade blev Ghadbian en av de mest inflytelserikaste personerna i SNR och inte nog med det, så utnämndes han till rådgivare för SCPSS, Syrian Center for Politicial and Strategic Studies. SCPSS är Washington-grundat och en av de officiella grundarna är Radwan Ziadeh.

Även om det finns ännu fler politiska spelare som är värd att nämna kommer jag ändock bara ta upp en sista person och det är den svenska medborgaren Abdulbaset Sieda. Sieda blev utnämnd som ordförande för SNR. Denna Sieda var ingen större maktperson innan han tog över ordförandeklubban och var således ett utmärkt val för SNR. Att Sieda dessutom tillhör den kurdiska minoriteten i Syrien gjorde att utnämningen var taktiskt planerad. I själva verket, enligt mina källor i SNR och med insyn i SNR, så har han väldigt lite makt och används mer som en marionett. Sieda uppges dock inte han några problem med detta, då han själv har ett särintresse av att den syriska regimen faller. Sieda har skrivit ett flertal böcker om kurderna i Mellanöstern med fokus på Syrien. Det är väl känt att han tidigare propagerat för ett självständigt Kurdistan. Faller den syriska regimen är risken stor att Syrien uppdelas i flera olika etniska territorier. Läs gärna bland de första inläggen jag skrivit så kommer ni se ett mönster med Frankrikes ockupation och vision om att dela upp Syrien i mindre stater och det nuvarande tankesättet som bland annat Abudlbaset Sieda och
Rifaat Al-Assad har. Lägg därtill att det finns sunnimuslimska salafister i den fria syriska armén som också har sådana visioner om Syrien. Baathpartiets fall i Syrien är hela Syriens fall.

Varken Sieda, Ghadbian, Ziadeh eller Kodmani har något folkligt stöd i Syrien och därför är det helt osannolikt, att även om den syriska regimen faller, så kommer inte dessa kunna hålla makten i landet. Majoriteten i Syrien vill inte ha någon minoritetsuppdelning. Majoriteten i Syrien vill heller inte ha ett fredsavtal med Israel om inte eftergifter ges i form av Golanhöjderna och Palestinas självständighet. Och framförallt; Majoriteten i Syrien vill inte ha USA-inblandning i landet, som konsekvensen skulle vara om dessa personer kom till makten. Syrierna är väl medvetna om vad som hänt med Afghanistan och Irak efter USA:s inblandning. Demokrati uppnåddes inte och dessa länder backade decennier i utveckling, samt att ländernas naturresurser exploaterades i USA:s vinning. Inget gott kan komma ur NSR, som inte ens har presenterat någon form av politiskt program för Syrien. Det enda detta påhitt till råd har kommit fram till är Bashar Al-Assads avgång. Baathpartiet står inte och faller med Bashar Al-Assad.

Nästa inlägg: Den fria syriska armén

Den syriska korruptionen

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5221669

—-
Den syriska korruptionen

Ett av de största problemen Syrien har haft de senaste decennierna är den utbredda korruptionen i landet. Korruptionen existerar i den innersta politiska toppen, till den civila arbetaren i den offentliga sektorn. Om vi börjar i den politiska toppen, så har i princip varenda politiker gjort sig förmögen på grund av korruption. Under förra presidenten Hafez Al-Assads tid var korruptionen nedtystad, men uppenbar. Al-Assad familjen gick från att vara fattiga bönder till att i maktställning bli extremt förmögna. Detta var inget unikt för just Al-Assad familjen, utan ett flertal andra familjer som stödde Hafez Al-Assads väg till makten gick samma väg.

När Bashar Al-Assad kom till makten försökte denne att minska korruptionen i landet. Detta tilltag uppskattades inte och den nye presidenten skapade sig snabbt mäktiga fiender som tidigare hade stött fadern Hafez Al-Assad. Bashar Al-Assad tillsatte en anti-korruptionsgrupp som bland annat skulle bevaka den politiska eliten. Problemet var att denna anti-korruptionsgrupp var lika korrumperade som hela den politiska eliten. Pengarna som den politiska eliten tidigare hade snott åt sig tog nu statsmännen i anti-korruptionsgruppen. När detta blev alltmer tydligt upplöstes denna grupp och reaktionen var att Bashar Al-Assad ännu en gång skapat sig mäktiga fiender. Presidenten hade alltså på kort tid fått många emot sig. Dessa nyskapade fiender vågade inte höja rösten mot Bashar Al-Assad, utan de började på andra sätt att försöka försvaga hans maktställning. I hemlighet inleddes kollaborationer med oppositionella exil-syrier och bland annat Syriens svurna fiende Saudiarabien. Reaktionen av dessa kollaborationer är vad vi nu ser hända i Syrien. Ett flertal av avhoppen från Al-Assads regering var pressade under tiden anti-korruptionsgruppen existerade.

Premiärministern Riyad Hijab är det tydligaste exemplet. Denne Riyad Hijab var tidigare jordbruksminister och skapade sin förmögenhet genom utpressning, hot mot bönder och korruption. Detta är väl känt i Syrien och när han tillsattes som ny premiärminister var det många i Syrien som reagerade starkt. Riyad Hijab är starkt ogillad speciellt av Syriens bönder och arbetareklass. Hans avhopp kom inte som någon överraskning för civilbefolkningen i Syrien. Det som dock överraskar civilbefolkningen är Bashar Al-Assads blindhet och sinneslöshet att utnämna någon som Riyad Hijab som premiärminister. Vad som står klart är att Riyad Hijab blev sparkad innan han flydde till Jordanien. Vad som dock inte går att förstå är varför regimen lät honom att fly när de hade fått uppgifter om hans hemliga samarbete med Saudiarabien och de oppositionella rebellerna.

Media har förklarat Riyad Hijabs avhopp som ett bevis på en krackelerande regim. Detta vill jag bestrida. Det man måste komma ihåg är att Baathpartiet hade två miljoner inträdesansökningar till partiet precis innan oroligheterna startade. Utöver dessa två miljoner, så finns mycket troligt lika många medlemmar. Anledningen till detta är många. En av anledningarna är att det finns många i Syrien som är politiskt intresserade och vill förändra det syriska samhället och det enda sättet att göra det är att ansluta sig till det styrande partiet. En annan anledning är att man som politiker har förmåner som exempelvis att rättsväsendet blundar för korruption. En tredje anledning och kanske den centralaste är att många syrier delar Baathpartiets grundläggande ideologi. Varför tar jag upp detta i samband med Riyad Hijabs avhopp? Jo, för att även om denne korrupte Riyad Hijab har flytt landet och anslutit sig till oppositionen, så finns det många som varken kommer sakna honom och dessutom nu ser sin chans att komma närmare makten.

I början av detta inlägg förklarade jag att även den civila arbetareklassen ägnar sig åt korruption och maktspel. En av de första sakerna jag fick höra när jag anlände till Syrien var: ”I Syrien går allt att köpa för pengar”. Det var en säkerhetsansvarig på flygplatsen som förklarade detta för mig. Han ville att jag skulle muta honom för den hjälp han erbjöd. Det han inte visste var att jag kände säkerhetschefen. När jag tog upp detta med säkerhetschefen, så förklarade han bara att jag skulle glömma att jag hörde detta. Alltså från partitoppen till säkerhetschefen på flygplatsen till en enkel offentlig anställd säkerhetspolis.

Det finns ett flertal andra exempel. Under min vistelse träffade jag en av mina kusiner som hade ett sommarvikariat på en tobaksfabrik. I denna tobaksfabrik fanns det massivs med olika självutnämnda chefer som bossade över varandra. Dessa självutnämnda chefer hade kontakter och därför kunde de bete sig precis som de ville. Vissa av dessa självutnämnda chefer kom på morgonen och stämplade in för att sedan åka hem igen. De som inte hade dessa kontakter, som exempelvis min kusin, fick alltså göra dubbelt arbete. Min kusins månadslön var 9000 syriska pund, cirka 1000 kronor. Dessa personer som ”arbetade” med honom och nyttjade sina kontakter hade en månadslön på 15000 syriska pund, det vill säga dubbelt så mycket. Dessutom arbetade de inte ens.

Korruption i Syrien existerar alltså inte bara i den politiska toppen, utan i hela samhället och är ett enormt stort problem. Detta är alltså allmänt accepterat beteende och tär på samhället i stora mått. När jag talade med syrier om detta så förklarade de att ”oasta”, dvs. det syriska namnet på vad vi skulle kalla korruption är ”bra”, i den bemärkelsen att om man känner någon som känner någon så får man alltid hjälp. Det är alltså ett otroligt blint sätt att nyttja kontakter, med fullständig oförståelse för samhällskonsekvenserna. När sjukhus, skolor och andra offentliga byggnader ska byggas tar exempelvis tjänstemännen oftast 35-40 % av skattepengarna i egen ficka och ingen reagerar. Detta bevisar än en gång att syrierna inte är demokratiskt medvetna för att skapa en rättvis demokrati i landet. Medvetenheten kan inte tvingas fram, utan måste ta sin tid att utvecklas. Denna utveckling kommer inte att ske under dessa svåra omständigheter som råder. Snarare är det så att korruptionen tilltagit alltmer i dessa svåra tider. Hur har Saudiarabien och Qatar kunnat smuggla in så mycket vapen in i Syrien till rebellerna? Med största sannolikhet är det genom korruption dessa enorma mängder vapen har kunnat smugglas in. Tullen mutas och får mer pengar än vad de har i månadslön. Lättförtjänta pengar, men det är nu konsekvenserna av detta beteende alltså har uppenbarat sig.

Tillbaka i Sverige

Efter en turbulent, spännande, oviss och oförglömlig vistelse och hemresa i Syrien är det nu dags att sammanfatta min bild av landet. Detta kommer att ske i olika inlägg under denna vecka och nästa vecka, samt ett reportage i Sveriges Radio imorgon 08.00 på P4 (mest sannolikt). Ni som följt tidningarna har sett att både Expressen och Aftonbladet skrivit om mig också och det kan möjligtvis hända att det kommer fler artiklar i framtiden. Idag tänker jag bara presentera de artiklar publicerade om mig och den korta intervjun Sveriges Radio gjorde med mig för att sedan imorgon kicka i gång på allvar med både reportage och inlägg.

Imorgon: Den syriska korruptionen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15188225.ab

http://www.expressen.se/nyheter/svenskar-fast-i-syrien-efter-eu-sanktioner/

http://www.expressen.se/nyheter/en-lattnad-att-landa-pa-arlanda/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5219273

Människor med hjärta och överheter utan.

Människor med hjärta och överheter utan.

Jag vill börja med att tacka den syriska personalen på flygplatsen, den syriska lokalbefolkningen och den syriska militären för den hjälp de gav oss, även om denna djupa tacksamhet de förtjänar inte lär uppmärksammas eller nås fram som den borde göra. Jag vill också tacka mina två medresenärer för den fantastiska hjälpen de givit mig.

Jag började min resa till Damaskus tidig morgon den 30 juli från Latakia. En släkting till mig körde mig från Latakia till Damaskus. Innan bilresan till Damaskus hade vi försökt få en klar bild över hur bilvägen till huvudstaden var. För att ta sig till Damaskus från Latakia måste man köra förbi städerna Homs och Hama och dessutom några av Damaskus oroliga förorter. Den bild vi fick var att vägen inte längre stördes av oroligheter och att trafiklinjerna återgått till det normala. Många förklarade dock för oss att vi skulle undvika att köra under nattetid. Mellan Latakia och Tartus visste vi att vägen inte skulle vara några problem och om problem skulle uppstå, så skulle det vara vägen mellan Homs och Damaskus. Den syriska militären hade upprättat flera checkpoints för att vapensmuggling till olika städer skulle stoppas. Vid varje checkpoint, så var militären otroligt vänliga och ursäktade sig att de uppehållit oss. Efter cirka 5 timmars bilresande var vi äntligen framme och förvånad som jag var hade jag inte hört en enda skottlossning eller explosion under vägen. Den syriska militären har verkligen tagit kontroll över många tidigare riskområden.

Väl på flygplatsen möttes vi upp av samma säkerhetsvakt som hjälpte mig vid ankomsten till Syrien. Han förklarade att flygresan till Stockholm inte var inställd och att den skulle gå som vanligt. Efter säkerhetskontrollerna satte vi oss och drack kaffe i väntan på flygresan. När vi satt och drack kaffe märkte jag att jag kände igen två personer som flög till Syrien tillsammans med mig. Det var en mor och hennes son. Vi hade suttit på flyget tillsammans och sonen hade förklarat glatt att han skulle till Syrien för att gifta sig. Vi hälsade nu på varandra och sonen var nu lyckligt gift och förklarade att han hoppades att hans fru skulle få flyga till Sverige inom en snar framtid, så fort papperna i Sverige var klara. Efter en stund checkade vi in tillsammans och satt nu i väntrummet för att flyga till Sverige. Sonen berättade om bröllopet och vi skämtade, ironiskt nog, om att planet skulle bli inställt.
Fem minuter innan planerad avgång hade alla i väntrummet ställt sig redo för att borda planet när en säkerhetspolis helt plötsligt ber alla resenärer till Stockholm att följa med honom. Fortfarande visste vi inte att EU sanktionerna trätt i kraft. Väl utanför väntrummet spekulerade vissa i att vi skulle få åka ett eget plan direkt till Sverige, istället för att mellanlanda i Kamishli. När beskedet dock kom att EU valt att stoppa alla resor till och från Syrien blev det först en iskall tystnad bland resenärerna, som sedan följdes av ett kaos. Vissa grät för att de tyckte Sverige visade än en gång bevis på att invandrare som är svenska medborgare är andra klassens medborgare. Andra bombarderade den syriska flygpersonalen med frågor om hur alla skulle ta sig hem. Stämningen var kaotisk. Den syriska flygpersonalen lyckades dock lugna ned alla och tog otroligt väl hand om oss.

Själv var jag chockad och upprörd över det svar jag hade fått av UD tidigare under vistelsen i Syrien. Jag var medveten om att EU hade diskuterat dessa sanktioner, men fått förklaringen att ingenting hade trätt i kraft. Att få veta detta fem minuter innan avgång är en skam. UD vägrade dessutom att stå till förfogande och svaret var i princip att vi fick skylla oss själva eftersom de avrått resor till Syrien. Det UD kunde ha gjort var att hjälpa alla de strandsatta resenärer att hitta flyg tillbaka till Sverige, utan för den delen betala för resorna.

Till att börja med, så har UD rätt i att de tidigare avrått resor till Syrien på grund av oroligheterna, vilket i sig är förståeligt. Vad UD däremot inte har gjort är att underrätta oss i Syrien om att sanktionerna skulle träda i kraft. 5 minuter innan avgång är en käftsmäll som heter duga. Dessutom hade ingen av oss resenärer drabbats i oroligheterna i landet, utan detta som skedde var en yttre påverkan som inte har med själva oroligheterna och konflikten i Syrien att göra. När UD säger att de avrått resor på grund av oroligheterna och när vi sedan får flygavgången inställd på grund av yttre påverkan bör ett väl fungerande Utrikesdepartement, istället för att lägga skulden på resenärerna, ta sitt ansvar och hjälpa sina medborgare. Det hade varit en helt annan sak om vi hade varit föremål för ett bombattentat och UD hade sagt att de faktiskt avrått resor till landet.

Problemen stannade inte där. Jag har tidigare förklarat att mitt Visa kreditkort inte fungerar på grund av andra EU sanktioner som gjorts tidigare. Detta innebar kort att jag stod utan pengar, utan möjlighet att ta mig till Latakia och i princip helt handlingsförlamad. Säkerhetspolisen som hjälpt mig tidigare var snabbt på plats och assisterade mig med papper som skulle skrivas under. Jag bad honom att hjälpa de två medresenärerna jag tidigare talat om. För den hjälp jag gav dem, gav de mig hela deras hjärtan. De förklarade att de skulle betala allt jag behövde, det vill säga hotellrum, mat och förhoppningsvis hemresa också och att jag sedan kunde betala tillbaka dem i Stockholm.
Medmänsklighet som i ord inte går att beskriva. Min vän, säkerhetsvakten hjälpte oss sedan att få en taxi och vi begav oss till ett hotell i centrala Damaskus. Innan vi skulle svänga av från flygplatsen stannade vi vid en checkpoint, där militären vrålade att vi skulle ta en annan väg för att de fått uppgifter om att vi resenärer hade hotats av rebeller. När vi äntligen anlände till hotellet blev vi ombedda att inte gå ut och endast stanna på hotellet på grund av den existerande hotbilden.

Efter hela denna röra satt vi sedan på taket till hotellet och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Vi kände oss lurade och svikna och så känner vi fortfarande. Den 31 juli, dagen efter kaoset, fick vi sedan hjälp av den tidigare flygplatschefen att ordna hemresa. Vi bokade flyg till Dubai och sedan därifrån till London. Lokalbefolkningen har försökt hjälpa till så mycket de kan på olika sätt och militären har alltså varit vårt beskydd. Vi har blivit otroligt väl omhändertagna och medan svenska UD ignorerat oss, så öppnade Syrien sina armar för oss. Klockan 17.00 den 1 augusti sitter vi förhoppningsvis på ett plan till Dubai.

Jag vill ta denna stund och kritisera dessa EU sanktioner. Det är fullständigt obegripligt att införa sådana sanktioner när EU mycket väl vet att det finns Europeiska medborgare i Syrien. Om nu EU med iver tycker att sådana sanktioner på något sätt skulle sätta press på regimen, så kunde de väl till att börja sanktionera att inga flygavgångar med resenärer till Syrien skulle införas. När man sedan tagit hem sina medborgare, sanktionerna att inga flygavgångar från Syrien får avgå. Enligt min mening är detta ännu ett desperat försök att sänka regimen, då det är uppenbart att inga sanktioner fått den syriska regimen att vika sig, och regimen kommer inte vika sig heller. Varför göra det när majoriteten av befolkningen stöder dem? Jag har tidigare skrivit om syriernas djupa medvetenhet kring vad som fått priserna att öka exempelvis och rebellernas attackera på elnäten runtom i landet.

Aftonbladet och Expressen var väldigt snabba att skriva om denna händelse och det ska de ha beröm för. Detta bör uppmärkammas och kritiseras. Detta är en skamfläck som UD, samt EU kommer att få bära med sig under lång tid. Och detta är precis vad jag menade under mitt inlägg ”Sista veckan (?)”. Att det sedan finns svenskar som tycker att vi, svensk-syrier som är här, inte alls är svenskar späder bara på den uppenbara främlingsfientlighet som råder i Sverige. Än en gång bevisas det att hur mycket man än försöker göra rätt för sig i Sverige, så kommer det alltid finnas personer som avskyr oss invandrare. 21 år i Sverige och fortfarande en främling. Studier, politisk aktivitet, arbete och engagemang i ideell verksamhet betyder ingenting för vissa. Likaså min medresenärs framgångsrika företagande i Sverige. Sedan att vissa tycker att vi inte är kloka att resa till Syrien på grund av rådande omständigheter är också ute och trampar trehjuling. Vi har inte blivit drabbade av konflikten i Syrien och vi är inte drabbade av konflikten i Syrien. Vi är drabbade av yttre påverkan och en oförståelig ignorans och arrogans från bland annat det svenska utrikesdepartementet.

Situationen i Syrien är inte lika orolig som den mediabild som ges.