På andra sidan striderna

På andra sidan striderna
Nya rapporter från Syrien visar att totalt 600 unga flickor blivit bortrövade i städerna Homs och Hama av islamistgruppen F.S.A, Fria Syriska Armén sedan oroligheterna startade. Denna islamistgrupp som endast består av sunnimuslimska fundamentalister har efter bortrövandet av dessa flickor begärt en lösensumma för varje flicka. Vissa familjer har betalat den begärda lösensumman för att få tillbaka deras dotter, men ingen familj har fått tillbaka en levande dotter.

Under min tid i Syrien har tre bilbomber demolerat regeringsbyggnader i Damaskus, strider pågår i städerna Homs, Hama och i Damaskus förorter Douma och Daraa. F.S.A:s religiöse ledare som lever i Saudiarabien, Al-Arour har utfärdat en fatwa mot den kristna och den alawitiska minoriteten. Direkt efter den utfärdade fatwan massakrerades delar av en alawitisk by strax utanför Hama, innan militären kom och räddade det lilla som fanns kvar att rädda. Familjerna i byn hade själv ringt säkerhetsstyrkorna.

När detta meningslösa krig pågår så är städerna Latakia, Tartus, och Jableh i princip helt förskonade från striderna. Jag förundras varje gång jag sitter på balkongen och skriver dessa ord hur livet kan vara så annorlunda på ett ställe till ett annat. I dessa kuststäder ser du tjejer promenera klockan tolv på natten med kort-kort och djupa urringningar på väg till restauranger, klubbar och café. Det är bilar överallt och folkströmningen är fascinerande att se. När min kusin frågade en dag om jag ville åka med honom till stranden svarade jag naturligtvis ja, men undrade för mig själv om vi skulle vara helt ensamma på troligtvis Mellanösterns finaste strand i Latakia. En fem minuters bilresa senare går vi ned på stranden och den är proppfull av människor. Jag frågade min kusin hur folk vågar gå ut och bada när den religiöse extremistledaren Al-Arour har sagt att alawiternas och de kristnas blod ska rinna på Latakias gator. Han skrattade till och svarade att det syriska folket inte slutar att leva på grund av någon tokig ledare som lever i Saudiarabien.

På stranden leker barn, tjejer går runt i bikini och några killar kastar boll till varandra i vattnet. Andra sitter med vattenpipor, öl och drinkar och njuter av solen. Efter en stund säger min kusin: – ”Jag önskar att västvärlden förstod att vi är människor precis som dem, att det du ser framför dig nu är vår frihet. Jag önskar att de någon gång skulle förstå att Syrien inte liknar något annat land i Mellanöstern. Det du ser är vår frihet”.

Efter en stunds samtal säger min kusin till mig att det syriska folket självklart vill ha den demokratiska möjligheten att rösta fram sina politiska ledare, även om han var helt säker på att den sittande presidenten Bashar Al-Assad ändå skulle vinna, med motiveringen att han är omåttligt populär på grund av de reformer han genomfört. Dock skulle politisk pluralism skapa en politisk diskurs som skulle hjälpa landet att utvecklas, fortsatte min kusin.

Det är otroligt intressant att varje syrier jag träffat har en politisk åsikt och har en djup politisk medvetenhet. Dessa individer, det vanliga folket borde få komma till tals. Det borde vara folkets idéer, tankar och ståndpunkter som borde stå till grund för den framtida politiken i Syrien. När alla dessa syrier är så pass politiskt eftersinnande, så bör de sätta den politiska dagsordningen. Dock säger de flesta jag talat med att tyvärr har striderna och dödandet som F.S.A skapat fått folket att ta flera steg tillbaka.
Vem vet, när striderna äntligen är över och dödandet äntligen tar slut, så kanske Syrien och det syriska folket äntligen får komma till tals. Då kanske västvärlden slutligen lyssnar istället för att bara tycka.
—-
Den syriska militären har nu gått in i varje förort till Damaskus i hopp om att krossa Den Fria Syriska Armén. Detta är den största offensiva militära operationen sedan oroligheterna startade. Vad som händer härnäst kommer med all säkerhet avgöra vem som slutligen står som segrare i detta onödiga krig.

Från kriget till stranden. Tack för denna gång.

Oroligheternas offer

Oroligheternas offer
Den 12 juli 2012 är en dag jag aldrig kommer att glömma. Detta var en dag av sorg och är en dag som fått mig att tänka på alla döda i ett nytt perspektiv. Vissa kallar dem för frihetens änglar. Andra kallar dem för despotens martyrer. Jag väljer att kalla dem för oroligheternas offer. Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet.

Du som läser detta ska nu få ta del av en historia om en mor och hennes son. Sonen, fyllda 21 år var stationerad i Homs under sin värnplikt. En värnplikt han helst hade sluppit för att hjälpa sin mor efter att pappan hade gått bort. Sonen hade till uppgift att skydda ett sjukhus som tidigare hade blivit attackerat av rebeller. Tillsammans med tre andra värnpliktiga stod de och skämtade, talade om tjejer och om livet efter värnplikten. Dessa unga män hade bara en månad kvar av sin värnplikt. De längtade efter den frihet som västvärldens länder avfärdar som förtryck. För dessa unga män var frihet att kunna gå till ett arbete utan att vara rädd för att dö, att träffa sina nära och kära utan att oroa sig om det skulle vara sista gången de skulle träffas, att de en dag skulle kunna gifta sig och skaffa barn i ett land som var i harmoni precis som det en gång hade varit.

En dag som alla andra. En dag där de skämtade i allvarets ögonblick. En dag av drömmar. Detta skulle beklagligtvis också vara en dag av smärta. En dag av mardrömmar. Sonen och hans vänner stod i mörkret, vägarna var tomma och det enda ljudet som ekade var syrsorna som sjöng sin kvällssång. Några timmar kvar till vi får sova muttrade sonen. De tre andra värnpliktiga nickade instämmandes. Minuter senare lystes mörkret upp av ett starkt ljus som kom närmare och närmare. Sonen och hans vänner förstod allvaret på en gång. Genom varningsskott och senare, avlossningar mot det okända ljuset hoppades de att stoppa hotet. Kulorna som avlossades träffade inte. Vad som dock träffades var säkerhetsporten där sonen och hans vänner stod. Explosionen var ett faktum. En månad kvar av värnplikten och döden var ett faktum. En av de unga männen klarade sig.

Den unge mannens drömmar om sin beskrivna frihet var ett minne blott. Sjukhuset som de skulle vakta blev nu den unge mannens nya hem. Ett amputerat ben och en amputerad arm blev resultatet, men det som gör ondast för honom är minnet av hans stupade vänner. Vad som gör ondast för hans mor är att hennes sons drömmar krossades. Två själar som sedan denna dag levt i sorg stod nu bredvid mig och tittade på gravarna till oroligheternas offer. Två liv som raserades. För vad? För frihet? För demokrati? Var det denna soldat som förtyckte sina landsmän som de förklarade på tv? Vem talar om oroligheternas offer? Det sägs att sonens vänner dog för rättvisan. Säg mig: Vilken rättvisa?

Denna berättelse ni fått ta del av är bara en av flera. Barn dör. Kvinnor dör. Män dör. Oskyldiga dör. Vad gör världens politiker åt detta? Vissa länders politiker talar om en militär intervention. Är skapandet av fler sådana skildringar lösningen? Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 15 000 döda syrier om mer våld är lösningen. Jag önskar att vi kunde fråga familjerna till de drygt 150 000 omkomna libyer detsamma. Jag önskar att ni skulle fått se det jag sett.

Offer av politikens och religionens makt över människan. Offer för fåtalets intressen över flertalet. Att bestämma att någon annan ska döda är enkelt. Att leva med hotet om döden är det som är svårt. Det är inte västvärldens politikers fruar, män, döttrar och söner som dör. Hur understår ni er att uppvigla våld på det sätt ni gör? Att tala om demokrati och samtidigt beväpna fundamentalister är vad hyckleri innebär. Demokrati skapas genom dialog och inte genom dödande.

Den enda lösningen är att Kofi Annans plan får genuint äkta stöd från alla länder som önskar demokrati i Syrien. Planen är att det bildas en övergångsregering med oppositionella och politiker från regimen. Det innebär först och främst att sluta beväpna dessa fundamentalister. Detta innebär också att om det nu existerar en verklig opposition i Syrien som önskar demokrati så måste de presentera sina lösningar, visioner och idéer för landet. Konflikten handlar inte om president Bashar Al-Assads vara eller icke vara. Det är just nu en icke fråga. Vill oppositionen skapa demokrati i Syrien måste de också välja demokratins väg, dialog. Slutligen så vill jag berätta något min moster sade till mig när vi talade om oppositionens våldanvändning och påstådda kamp för demokrati. Om mitt kök är trasigt river jag väl inte ned hela huset för att sedan laga köket?

Det första intrycket av landet

Detta är inte första gången jag reser till Syrien. Detta är dock första gången jag gått igenom så många säkerhetskontroller i detta land. Jag har inte insett hur illa skadat Syrien är på grund av oroligheterna förens nu. Efter ett flertal kontroller av både pass, visum och bagage var det nära att jag inte skulle få inträda landet. I en timme diskuterade olika säkerhetsansvariga på flygplatsen om jag skulle skickas tillbaka till Sverige eller inte. Anledningen var att jag inte kunde bevisa att jag föddes i Syrien. Enda bevis jag hade till mitt förfogande var det som stod på mitt pass, just att jag var född i landet. Under denna timme satt jag nervös, spänd och visste inte vad som skulle ske. Slutligen släppte dem mig in i landet av en anledning jag just nu inte kan förklara på grund av olika skäl.

 

När jag väl kom till väntsalen för att invänta inrikesresan som skulle ta mig till Latakia hände det olika saker som jag förundras över. Ett flertal personer som hade fått syn på min tröja med syriska flaggan på lovordade mig. Av andra gavs det blickar utan ord. När jag sedan skulle gå ut och röka försökte flera prata med mig av olika skäl och jag försökte hela tiden ignorera vissa frågor som uppkom. Efter rökpausen gick jag på toaletten där en städerska tittade på mig och med tårögda ögon sa till mig: ”Jag ber dig ta av dig tröjan”. Jag frågade varför och hon svarade att militanta islamister dödade hennes son på grund av en likadan tröja som jag bar. Fel tröja i fel sammanhang kan alltså innebära döden.

 

Cirka en halvtimme senare när jag sitter och dricker kaffe i ett café i väntsalen kommer en av säkerhetsvakterna och ber om ursäkt för det inträffade. Han sa att han skulle hjälpa mig med allt jag behövde ha hjälp med. Personen ifråga lånade dessutom ut sin telefon för att jag skulle kunna ringa hem till mina föräldrar för att säga till dem att jag anlänt till Syrien. Anledningen till denna kovändning tycks vara på grund av att de hade dubbelkollat mig och såg att allt var i sin ordning. Dessutom verkade som om min syriska lokala Latakia dialekt hjälpte mig, samt att jag varit i Syrien flera gånger tidigare hade varit en fördel.

 

Denne säkerhetsvakt förklarar sedan att anledningen till den hårda kontrollen är på grund av att ett flertal personer som kommit från andra länder hjälpt extremisterna i landet i olika former. Han nämnde exempelvis att ett flertal personer från andra länder har smugglat in satellittelefoner och andra tekniska hjälpmedel som använts i krigsföringen mot regimen. Något som var intressant var dock att planet till Syrien var fullt och det anlände fler och fler resenärer under min väntan på caféet. Säkerhetsvakten förklarade att även om det existerar oroligheter i vissa områden i Syrien, så är det långt ifrån hela landet som är drabbat. De flesta av resenärerna från Sverige var Syrianer som var på väg till norra delen av Syrien fortsatte han. Innan säkerhetsvakten gick iväg lovade han att komma tillbaka innan mitt plan till Latakia skulle gå för att hjälpa mig genom säkerhetskontrollerna. Säkerhetsvakten gav mig dessutom hans nummer och sade att när jag skulle åka tillbaka till Sverige, så skulle jag slå en signal till honom om jag behövde assistans på något vis. Även om det var mycket säkerhetskontroller, så fanns det inte många militärer i flygplatsen. Det stod två militära vakter utanför flygplatsen, men inne i flygplatsen var det endast säkerhetspoliser klädda i vit skjorta, svarta byxor och inga synliga vapen.

 

I ett av många samtal med både säkerhetspolisen som hjälpte mig, servitörerna, städerskan och andra civila syrier på flygplatsen så var enigheten stor när det kom till de bakomliggande orsakerna till oroligheterna. De skyllde på Saudiarabien, Turkiet och väst som de menade hade regisserat kaoset i landet genom ekonomisk och militär finansiering till islamistiska grupper. En iakttagelse jag gjorde var att det fanns ett flertal turister från just Saudiarabien och andra Gulfländer. Dessa personer misstänkliggjordes, dock utan att konfronteras på något sätt. Tio stycken män från Jemen vägrades dock inträde till Syrien på grund av bland annat att vissa inte hade auktoriserade visum, hade en alarmerande klädstil och/eller inte kunde exakt verifiera var i Syrien de skulle befinna sig under vistelsen. Jemen klassificerades som ett riskområde enligt vakterna.

 

Inrikesresan, det vill säga flyget från huvudstaden Damaskus till hamnstaden Latakia var betydligt lugnare i säkerhetsväg. Visserligen var man tvungen att gå igenom två säkerhetskontroller i inrikesflygplatsen och en när vi landade i Latakia, men vakterna var trevligare och mindre misstänktsamma. När jag slutligen satte mig i bilen på väg hem från Latakia flygplats, så blev jag väldigt förvånad över den rörelse som fanns på vägarna. Det var otroligt mycket bilar, vilket det inte var under förra årets vistelse. Människor vågar gå ut igen. Strax innan Latakia finns en väldigt stor rondell och mitt i denna rondell vaktade militärer vägen. Vi blev stoppade och en av militärerna frågade var vi var på väg. De insåg dock snabbt att vi inte var ett hot och bad om ursäkt att de hade uppehållit oss. Min skjuts sade att det var helt rätt att militären genomsökte bilar eftersom folket i Latakia har börjat känna sig betydligt tryggare med kontrollerna.

 

Vad som kan sägas om Latakia är att det är troligen den mest mångkulturella staden i Syrien. Alawiterna utgör här en majoritet, tätt följt av en stor sammanslutning av kristna syrier, samt en minoritet av sunnimuslimer, druser och andra etniciteter. Alawiterna och de kristna syrierna samarbetar här väldigt tätt för att skapa en trygghet i staden genom att upprätthålla starka förbindelser i olika former mellan varandra.

 

Media rapporterade idag att en bilbomb hade exploderat i Damaskus idag. Dock hade ingen civil omkommit. I Latakia är läget väldigt lugnt, även om strider mellan extremisterna och militären hade fårekom under en kort period i ett område 4 mil fran Latakia som heter Haffe.Enligt lokalbefolkningen har Haffe varit ett riskområde, men blivit betydligt tryggare och lugnare efter att den syriska militären bekämpat rebellerna. Jag vill dessutom betona att de fabricerade nyheterna om att Facebook är nedstängd av den syriska regimen ar fullständigt felaktig.