Om det finns en Gud där uppe

Ser han till att kvällens SM-final i ishockey blir den sista. Inte för att Björklöven är laget i mitt hjärta och att jag omöjligt kan glädjas åt att Schtaaaan får fira ett guld. Nä, utan för att firma Jihde/Wikegård är så vedervärdigt katastrofala som programledare att jag numer får en allergisk reaktion så fort jag hör deras röster. Obehaget som väller fram i mig när jag ser deras fejjor i rutan börjar anta sådana proportioner att jag snart väljer att lyssna på Takida istället.

KOM IGEN NU TIGERS!

Ett annorlunda samtal

Det ringde på min telefon igår när jag var på jobbet. Jag svarade och resultatet blev kanske inte riktigt vad jag eller den som ringde hade tänkt sig:

Jag: – Hej, det är Tobias!
Okänd:- Hejsan, det är Carlsson! replikerade mannen i den andra luren och jag, som förvisso känner en och annan Carlsson, kunde inte placera rösten.
Jag:- Ja, hej… svarade jag med viss förvåning.
Okänd Carlsson: – Jag ville bara meddela en tråkig sak. ”Slangen” har lämnat oss.
Jag: – Jaha… Det var tråkigt att höra. Men, alltså. Vem är ”Slangen”?
Okänd Carlsson: – Vet du inte vem ”Slangen” är?
Jag: – Näe, det gör jag nog inte. (och gudarna ska veta att jag desperat bläddrade igenom minnet efter en person som går under smeknamnet ”Slangen”)
Okänd Carlsson: – *tystnad* Men… *fortsatt tystnad*
Jag: – *tystnad* (tänker att det här börjar bli jävligt jobbigt)
Okänd Carlsson: *klick*

Jag står som ett fullständigt frågetecken och fortsätter fundera på om jag känner någon ”Slangen”. Några minuter senare ringer det igen:

Okänd Carlsson: – Ja, hej igen…
Jag: – Hej…
Okänd Carlsson: – Du är inte från Tärna?
Jag: – Näe…
Okänd Carlsson: – Då ber jag så mycket om ursäkt. Hej då.
Jag: – Hej då…

På något konstigt sätt blev det där samtalet ungefär som i en film där huvudpersonens alla vänner har gömt sig för att hoppa fram och skrika: – Surprise! men tystnar snabbt när de ser att det är fel person som klivit in genom dörren. Sedan gör huvudpersonen entré sekunderna senare och då står alla redan synliga och det enda som händer är att någon muttrar lite och försvinner sedan iväg till bålskålen. Jag säger inte att besked om dödsfall är att likna vid en överraskningsfest, jag säger bara att jag önskade att den rätte Tobias fick beskedet från första början.

Kreativt tänkande

”I heard a great story recently, I love telling it, of a little girl who was in a drawing lesson, she was 6 and she was at the back, drawing, and the teacher said this little girl hardly paid attention, and in this drawing lesson she did. The teacher was fascinated and she went over to her and she said, ”What are you drawing?” and the girl said, ”I’m drawing a picture of God.” And the teacher said, ”But nobody knows what God looks like.” And the girl said, ”They will in a minute.””

– Sir Ken Robinson

Fredagsfunderingen

Kony 2012. Filmen om en tyrann som spreds likt en löpeld över sociala medier för någon månad sen. Jag såg själv de 29 minuterna om hur en man i Uganda utnyttjar barn till att bli soldater och tvingar dem att döda sina egna föräldrar, blodigt och brutalt. Syftet med filmen är att göra denne Kony, som ytterst få människor känner till, så pass känd att världen inte längre kan blunda för hans ondska och därför tvingas att agera. Denna ”rise to fame” skulle ske genom att sprida filmen via Facebook, Twitter och bloggar, men också genom en synkroniserad aktion runt om i världen där varenda husfasad tapetseras med denne Konys ansikte. Det är svårt att inte gripas av filmen och dess budskap, för den handlar om tyranni, den handlar om oskyldiga människor som drivs på flykt och den handlar om barn som inte får vara barn. Unga människor som lever i en värld av våld, våld som de själva tvingas ta till för att undvika en säker död.

Vem blir inte tagen av en sådan berättelse? Det är i det närmaste omöjligt att värja sig mot något så starkt om du, liksom många andra av oss på jorden, är en människa.

Problemet med historien är att den andra sidan – the good guys – som vi alla uppmuntrades att stödja består bl a av Ugandas militär som efter vissa efterforskningar visade sig utnyttja människor och bete sig svinigt de också. Vidare framkom det uppgifter om att Kony inte befunnit sig i landet på väldigt länge och gänget bakom filmen kritiserades för att endast en dryg tredjedel av pengarna man fick in gick till det huvudsakliga ändamålet. Denna information presenterades dock inte i en påkostad film utan i form av artiklar och blogginlägg runt om på nätet. Huruvida Kony 2012-anhängarna läste detta eller inte är svårt att svara på, däremot upplevde jag att hysterin kring filmen la sig ganska omgående. Helt plötsligt var man inte lika ivrig att göra den där hemska mannen känd och många började förmodligen fundera på vad det egentligen var man hade tagit ställning till när man delade med sig av filmen i olika sociala medier.

Jag menar inte att klanka ner på människor som vill väl, än mindre vill jag försvara Joseph Kony eller förminska hans roll i sammanhanget. Däremot förundras jag över hur vi i många situationer vill ta reda på mer och förhålla oss kritiska, det ska jämföras elavtal, förskolor och hur noga är vi inte då det ska till att köpas en ny platt-tv? Upplösning, in/utgångar, märke och pris ska kollas för man vill ju ha valuta för pengarna. Vem vill ståta med en ny tv och senare få höra av en vän att samma modell var tusenlappen billigare på det andra varuhuset? Men i vårt liv på nätet är vi så vana att like:a, retweeta och dela utan att lägga någon större värdering i vad vi egentligen gör, det hela sker per automatik och vem orkar egentligen leta reda på fakta? – Allt jag behöver veta har flera av mina vänner redan länkat till och alla säger samma sak!

För många sa varken hans namn eller ansikte ett smack vilket gör att filmen är ett fantastiskt sätt att skapa medvetenhet bland människor. 30 miljoner visningar på bara något dygn eller två, det är svårt att uppnå en sådan genomslagskraft på annat sätt än genom sociala medier. Men helt ärligt, hur många var det som faktiskt tog hjälp av vår vän Google och kollade upp den här vedervärdiga mannen? Filmen om Joseph Kony kunde lika gärna ha varit bluff och båg, ett socialt experiment där personerna bakom endast ville se i vilken utsträckning man kan påverka andra människor. För det är lätt att påverka. Och att påverkas. Det händer varje dag, på jobbet, i hemmet, och framförallt i våra liv på nätet. Det svåra är att våga ifrågasätta. Men i en värld där vi matas med information 24-7 är det kanske vår viktigaste uppgift. Eller har vi blivit så gamla att vi har glömt bort vår vanligaste fråga som barn: – Varför?

Och den där gemensamma aktionen som presenterades i Kony 2012, där vi alla skulle hjälpas åt att tapetsera husväggar med hans ansikte. Vilket datum var det nu igen?

Precis.

Se gärna: Kony 2012. Läs gärna: Lite av kritiken mot filmen och bemötandet av denna kritik.

Magnum

Jag har fan sett de flesta sorters bilar bli tankade. Små som stora, lastbilar som polisbilar. Men glassbilen. Vad fan har dom för drivmedel i den eftersom varken jag eller någon jag känner har sett den bli tankad. Varför jag skriver ”…eller någon jag känner…” beror på att jag utgår från att det är sådant man berättar för varandra. Chansen måste vara större att se typ en förirrad skånsk fransvippa i Kiruna än en glassbil som tankas.

Nu vill jag inte höra något snack om att ”jag har sett det flera gånger…” Pic or it didn’t happen!

God morgon, kollega!

Ni vet scenen i Sällskapsresan 2 – Snowroller där killarna från researrangören har likadana jackor som sopåkarna i Kirchberg? Sopåkarna jävlas ju med Nalle & Co och säger:

– Guten morgen, kollegen!

Detta blir ju otroligt roligt med tanke på hur olika deras arbeten är. Och nu såg jag att Lennart Holmlund har skaffat en blogg. Här på Folkbladet.

Always look on the bright side of life

Nä, nu är det fan dags att vi reder ut en gång för alla vems förfader som fick den briljanta idén att övertyga resten av gänget att vandra från värmen upp till det här gudsförgätna vädret. Att bo i lägenhet med balkong är ingen lyx, det är en säkerhetsrisk med tanke hur minimal levnadsglädjen är i snålblåst och snöslask. Jag betalar hellre räkningar än att titta ut på den här skiten. Ungefär så här såg jag ut när fågelkvittret väckte mig i morse:

20120411-121450.jpg
(bild lånad/snodd från aftonbladet.se)

Helt allvarligt. Någon ska ställas till svars för den här väderångesten som förpestar mitt liv och leverne!