Ett svek mot Kommunals medlemmar

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på gårdagens beslut i Umeå kommunfullmäktige att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Man blir ju mörkrädd!

kyrkogårdInför morgondagens kyrkoval har jag gått in och läst vad de olika nomineringsgrupperna har för valplattformar och politiska program och ärligt talat så blir jag mörkrädd. Svenska kyrkan är en stor arbetsgivare med totalt 20´000 anställda och då kan man tycka att personalpolitiken borde vara en viktig del i de olika nomineringsgruppernas politiska program. Men så naiv jag var!

Att socialdemokraterna ägnar en stor del av sitt program åt att beskriva på vilket sätt de vill förbättra arbetsvillkoren för kyrkans anställda är ju inte oväntat, eftersom socialdemokraterna alltid stått nära fackföreningsrörelsen. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle stå så lite i övriga nomineringsgruppers valplattformar/program om personalpolitik. De flesta är väldigt sparsamma eller nöjer sig med luddiga formuleringar om att de vill att kyrkan ska vara en bra arbetsgivare. Man tar sig för pannan! Vem fan vill gå till val på att göra kyrkan till en dålig arbetsgivare? Det är klart att alla nomineringsgrupper vill att kyrkan ska va en bra arbetsgivare, men det man vill veta är vad de olika nomineringsgrupperna anser vara en bra arbetsgivare. Man vill ju veta om nomineringsgruppen i fråga:

  • är för eller emot att använda resurser för att erbjuda sommarjobb och praktikplatser till ungar?
  • är för eller emot att ställa krav på kollektivavtal och andra sociala krav vid upphandlingar?
  • är för eller emot att erbjuda alla anställda kompetensutveckling?
  • är för eller emot att jobba för ett mer jämställt ledarskap i alla led?
  • är för eller emot att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet?

Var socialdemokraterna i Svenska kyrkan står är ju ganska självklart. Men att inte en enda av de övriga nomineringsgrupperna ens gör minsta ansträngning för att utveckla vad de har för personalpolitik är tragiskt. Är arbetsvillkoren så oviktiga för de övriga nomineringsgrupperna som ställer upp i kyrkovalet?

Håller Svenskt Näringsliv på att överge den svenska modellen?

gangsterjandroIdag läste jag att Vårdföretagarna inte är särskilt nöjda med det kollektivavtal de tecknat med Kommunal för personliga assistenter. Deras förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund går så långt som att hävda att Kommunal fick igenom sina krav genom ”maffiametoder”. Det hon åsyftar är att Kommunal drog tillbaka sitt varsel om konflikt, och istället meddelade att de tänkte förhandla med varje assistansföretag för sig istället.

Jag vet inte vad Vårdföretagarnas förbundsdirektör har för erfarenheter av maffian, men jag kan berätta lite grann om min uppväxt i Colombia på 80- och 90-talet. En del av er har säkert sett den populära netflixserien Narcos. Bortsett från vissa saker, så gestaltar serien stämningen på det sätt som jag faktiskt minns det från när jag växte upp. Såväl kidnappningar som bombexplosioner mitt i stan var vardagsmat. Politiker och journalister mördades som flugor. Jag minns särskilt mordet på Liberalernas presidentkandidat Luis Carlos Galán, som sköts ihjäl mitt i en folksamling. Jag var då 6 år gammal. César Gaviria, som kandiderade för Liberalerna efter Galáns död, blev också måltavla för Medellinkartellen men klarade sig då han i sista minut ställde in sin flygresa till Palmira. Samma tur hade inte de övriga 107 personer som befann sig i det flygplan som Gaviria skulle ha klivit på och som exploderade mitt under resan pga en bomb som hade följt med ombord.

Jag bodde i en relativt trygg stad vid kusten förskonad från de värsta excesser som var vardagsmat i t ex Medellín. Men våldet spred skräck över hela Colombia. Bombexplosioner, kidnappningar och massakrer dominerade tv-nyheterna dagligen och det var inte tryggt att röra sig fritt. Många som själva inte hade drabbats direkt hade ofta ngn i sin närhet som på ett eller annat sätt drabbats av våldet.

Så, när jag tänker på maffiametoder, tänker jag då inte i första hand på ett hot om att föra avtalsförhandlingar med berörda företag istället för att föra förhandlingar med den arbetsgivarorganisation de är medlemmar i. Och jag tror inte heller att man måste ha vuxit upp i Colombia på 80- och 90-talet för att förstå detta. Det känns skrattretande när politiska organisationer på högerkanten målar upp fackliga stridsåtgärder i form av strejker och blockade som maffiametoder. Ärligt talat är det lite gulligt. Men när en arbetsgivarorganisation kallar det för maffiametod att en fackförening överväger att förhandla direkt med berörda företag när deras organisation inte vill komma överens är det ett uttryck för ngt allvarligt. För mig är det magstarkt. Ett avtal utgör en överenskommelse. Det är ngt som båda parter förbundit sig att stå bakom. Att en arbetsgivarorganisation direkt efter att ha tecknat ett kollektivavtal går ut och kritiserar det saknar historisk motsvarighet.

Vårdföretagarna ingår i organisationen Almega, som under de senaste avtalsrörelserna har varit motpart i de flesta fall då avtalsförhandlingar strandat och lett till konfliktvarsel. Och inte sällan har det handlat om att Almega inte vill gå med på löneökningar som motsvarar vad alla andra arbetsgivareorganisationer redan gått med på. När Vårdföretagarna t ex kritiserar det nyss tecknade kollektivavtalet för personliga assistenter inom privat sektor genom att hänvisa till att regeringen inte höjt assistansersättningen i nivå med industrimärket, så är detta ett argument som faller platt. Varför kan då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) ha råd att teckna ett sånt avtal men inte Vårdföretagarna? Assistansersättningen är ju inte lägre för Vårdföretagarnas medlemsföretag än den är för kommuner och kooperativa företag. Och varför ska en personlig assistent ha sämre betalt inom privat sektor än inom kommunal och kooperativ sektor om det ändå rör sig om samma arbete?

Att Almegas medlemsförbund är inställda på konflikt från start oavsett vad facken ställer för krav är uppenbart. Denna linje har drivits konsekvent sedan ett tag tillbaka. Men att kritisera ett avtal man precis har tecknat är ju att gå ett steg längre, då det innebär en markering att man inte riktigt står för vad man förbundit sig att följa. Det utgör en tydlig viljeinriktning bort från den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. De första stegen tog Almega när det började erbjuda sk serviceavtal som innebär att ett företag kan dra nytta av Almegas medlemsförmåner utan att teckna kollektivavtal. Genom att erbjuda serviceavtal ger Almega därmed en service till företag som genom avsaknad av kollektivavtal skaffar sig en konkurrensfördel gentemot Almegas egna medlemsföretag. Det utgör alltså ett slag under bältet som Almega delar mot sina egna medlemmar. I det avseende står inte Almega ensam utan snarare följer i Svenskt Näringslivs fotspår, som t ex betalat för företaget Laval un Parnteris juridiska kostnader när vaxholmsfallet behandlades i Arbetsdomstolen. Laval var inte medlem i någon arbetsgivarorganisation ansluten till Svenskt Näringsliv och saknade kollektivavtal.

Förekomsten av sk serviceavtal blir alltmer utbredd och omfattar numera fler branscher än IT och fler arbetsgivarorganisationer än Almega. Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att stegvis jobba sig bort från den svenska modellen. Att Kommunal ens lyckas teckna ett kollektivavtal med Vårdföretagarna genom att hota med att förhandla med varje företag för sig visar på sitt sätt att man förmodligen finner ett starkare stöd för kollektivavtalsmodellen bland Vårdföretagarnas medlemsföretag än hos ledningen för Vårdföretagarna. Det säger en hel del om den senare.

Det ironiska i sammanhanget är att Kommunal lyckades komma överens med Vårdföretagarna om nytt kollektivavtal utan att ens behöva använda konfliktvapnet. När Vårdföretagarna då refererar till detta i termer av ”maffiametoder”, ter det sig inte bara absurt utan också osmakligt, då det utgör ett medvetet försök att skruva upp tonen i debatten genom ett högerpopulistiskt språkbruk. Utspel av den här typen kan vara vanliga inför eller under pågående konflikter, men det nya i sammanhanget är att det nu sker efter att en överenskommelse träffats. Fryklunds tonläge står för en vilja att provocera fram en stämning som banar vägen för ett debattklimat där grunderna i den svenska kollektivavtalsmodellen ifrågasätts.

Det jag undrar är om den trend vi ser med alltmer militanta arbetsgivarorganisationer, ökad tillämpning av sk serviceavtal, och en helt ny attityd där en arbetsgivarorganisation kritiserar ett kollektivavtal den själv nyss tecknat utgör tecken på att Svenskt Näringsliv förbereder sig för att överge den svenska kollektivavtalsmodellen. Kan det vara så? I så fall står vi inför en ny situation som arbetarrörelsen måste vara beredd att bemöta.

Språkförskolan? Aldrig!

cunaNär man väntar barn ser man saker ur ett helt annat perspektiv. Saker jag förut inte varit intresserad av, eller ens lagt märke till, blir helt plötsligt viktiga. Jag har exempelvis gått många ggr förbi språkförskolan på Marielund utan att ha brytt mig särskilt om vad de har för verksamhet. Men nu när jag körde förbi för ngn vecka sen blev jag helt plötsligt nyfiken. Varför heter den Språkförskolan? Lär man sig flera språk där? Vilka i så fall? Kan det finnas spanskspråkiga barn som går där? Är de en friskola? Och i så fall, drivs de ideellt eller är syftet att göra vinst?

Jag har länge undrat om mitt barn kommer kunna lära sig spanska flytande. Mitt modersmål är spanska och det vore tråkigt om barnet inte kunde lära sig det. Jag tror inte att barnet kommer ha några svårigheter att lära sig spanska om jag konsekvent pratar med honom på spanska. Men jag har träffat många spansktalande familjer i Umeå där barnen förstår spanska men inte pratar det själva. Så frågan är om det finns ngt sätt att få barnet att kunna behärska spanska lika mkt som svenska. Såna funderingar har jag haft ett tag, så när jag gick förbi språkförskolan blev jag nyfiken. Men jag behövde inte fundera särskilt länge, eftersom det visade sig att de inte ens har kollektivavtal.

Kollektivavtalet reglerar vilken minimilön de anställda ska ha, hur mycket de anställda ska få för övertidsarbete, ob-tillägg och andra ersättningar. Det reglerar även arbetstider, semester, ledigheter och innebär att de anställda är försäkrade, samt att pengar avsätts till tjänstepension mm. Kort och gott innebär kollektivavtalet att de anställda garanteras ett minimum av rättigheter, som arbetsgivaren aldrig kan gå under. Varje seriös arbetsgivare som bryr sig om sin personal tecknar kollektivavtal.

sprakskolanLämpligt nog så finns en annons ute på fb där Språkskolan (som språkförskolan är en del av) söker personal, så jag passade på att fråga dem om de hade kollektivavtal. Svaret blev att de har ett ”serviceavtal” med Almega, vilket är ngt helt annat. Ett serviceavtal är ju ett avtal med en arbetsgivarorganisation, som innebär att företaget får juridisk hjälp från arbetsgivarorganisationen utan att behöva omfattas av det kollektivavtal som organisationen har tecknat med facken. Det innebär att de anställda inte omfattas av de villkor som fackliga organisationer förhandlat till sig för branschen. Arbetstagarna står i princip nakna på jobbet.

Så ngn språkförskola blir det då inte för mitt barn. Personalen i skolor och förskolor jobbar för att våra barn ska vistas i en trygg miljö. Det minsta de förtjänar är schysta arbetsvillkor. Kan inte språkskolan ha ordning och reda på sin personalpolitik, så kan den inte vara en seriös arbetsgivare.

Transdev: när all publicitet är bra publicitet

IMG_0922Idag har jag jobbat halva dagen på hemtjänsten. Vädret var fantastiskt! Solen sken och vinden blåste mot mitt ansikte medan jag cyklade. Den här är faktiskt bästa tiden att jobba på hemtjänsten… förutom när det regnar förstås. Men annars är det varmt och skönt ute när man cyklar. Lika skönt är det dock inte för bussförarna vid den här tiden på året, som måste sitta instängda i varma bussar och får inte ens ha på sig shorts – det är långbyxor som gäller oavsett temperatur.

Det här med shortsförbud för bussförare känns förlegat. För Umeås del hörde det – fram till alldeles nyligt – till svunna tider. För 14 år sen fick en bussförare från Umeå vid namn Mats Lundgren nog av långbyxor och tog på sig en kjol när han for till jobbet. Kjolen var ju en lika legitim del av uniformen, precis som långbyxorna, så arbetsgivaren kunde inte säga någonting. Nyheten fick inte bara nationell utan även internationell spridning och det slutade med att shortsförbudet upphävdes. Idag, 14 år senare, är shortsförbudet tillbaka. Lokaltrafiken drivs numera av företaget Transdev, som verkar vara kvar i medeltiden och envisas med att tillämpa shortsförbud.

Göran Sandberg, som kör buss för Transdev här i Umeå, kom en varm sommardag till jobbet med kortbyxor, vilket resulterade i en anmälan. I en handvändning har Transdev därmed vridit klockan tillbaka 14 år. Företagets förklaring till deras klädpolicy är att shorts inte passar ihop med deras varumärke. Däremot verkar deras varumärke passa alldeles utmärkt ihop med dålig arbetsmiljö. Och i likhet med den berömde kjol-Mats (som han kallades), har Göran kommit till jobbet i kjol. Han fick låna den av en arbetskamrat, eftersom han som man inte fick beställa kjol (vilket inte ens är förenligt med diskrimineringsförbudet i arbetslivet, ska man tillägga). Historien upprepar sig!

Först på banan var Folkbladet som uppmärksammat detta. Sedan följde Aftonbladet, Metro, P4 Västerbotten, SVT Nyheter, DN, och Expressen. Men även norska ABC-nyheter har uppmärksammat händelsen, liksom ryska Sputniknews, och norska Dagbladet.

På bara några dygn har Transdevs varumärke alltså gjort sig känd såväl inrikes som utrikes för bussar med dåligt fungerande luftkonditionering, en icke-funktionell klädpolicy och en åsnas envishet – för till skillnad från Umeå Lokaltrafik för 14 år sen, vägrar Transdev att ändra sin klädpolicy. Deras förklaring är att shorts inte hör ihop med deras varumärke. De låter hellre sitt varumärke kopplas till dålig arbetsmiljö. Deras slogan verkar vara att all publicitet är bra publicitet.

Föräldraförsäkringen måste individualiseras

barsal

Vem kunde ana att det skulle vara så svårt att ta på sig en bärsjal? Det är ju ett flera meters långt tyg som inte är lätt att handskas med. Jag har tillbringat hela dagen med att slåss mot en bärsjal som jag precis har köpt, men jag tror att jag har fått kläm på det nu. Jag har även försökt att göra på olika sätt, men alla är väl inte lika funktionella. Om ca ett par månader föds min pojke, så jag har i alla fall 2 månader på mig att öva och behärska det hela. Till min hjälp har jag massa youtubeklipp som visar hur man gör, men det är nog övning som saknas.

Det här med att bli förälder kräver en hel del förberedelse. Skaffa barnvagn, spjälsäng, gå på föräldrakurs, planera ledigheten mm. När det gäller föräldraledigheten, blir det att dela lika, och det är precis det jag tänkt blogga om idag. Såväl på LO-kongressen som på socialdemokraternas kongress, drev vi igenom linjen att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Det ska inte gå att överlåta de egna föräldradagarna till den andra föräldern. Det här vet jag är en linje som många inte uppskattar, men den är nödvändig för att lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den omfattning som behövs.

inkomstskillnaderscbEnligt Medlingsinstitutet tjänar kvinnor i genomsnitt 88% av vad män tjänar i snitt och nästan hälften av den mellanskillnaden kan inte ens förklaras av skillnader i utbildning, arbetstid, ålder, sektor eller yrke. Det är även känt att lönegapet mellan könen är minimalt vid 20års åldern, men ökar helt plötsligt lavinartat i den ålder då folk skaffar barn, för att sedan stagnera vid en hög nivå resten av livet. Vad som sker är att arbetsgivare tillämpar statistisk diskriminering:

Kvinnor tar ut ca 71,8% av alla dagar med föräldrapenning och vård av sjukt barn, vilket gör att arbetsgivare har en tendens att satsa mer på männen i form av kompetensutv., löneutv. mm, då de räknar kallt med att kvinnor rent statiskt kommer att vara längre tid borta från jobbet. Ska vi lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den takt som behövs, så kan inte föräldraförsäkringen nyttjas så ojämställt som det sker idag. Männen tar ju i snitt endast ut 28,2% av dagarna!

Jag kan förstå att en del familjer anser sig förlora mindre om den som tjänar minst tar ut störst andel föräldradagar, men i längden är just detta en av de faktorer som håller tillbaka löneutvecklingen i kvinnodominerade yrken. Vill vi ha ett jämställt arbetsliv, där folk blir lönesatt utifrån sina meriter och inte utifrån vad de råkar ha mellan benen, så måste vi ha en individualiserad föräldraförsäkring där dagarna inte går att överlåta… precis som det är med alla andra försäkringar.

Magdalena har fått en LO-häst

IMG_0909Igår har finansministern Magdalena Andersson fått det som de flesta av oss ngn gång under barndomen önskat oss av jultomten: en häst. Som tack för att hon gästade oss på LO-repskapet fick hon det som Kålle kallade för LO-häst, dvs en dalahäst som LO beställt av ett företag med kollektivavtal. Hon såg väldigt nöjd ut och jag kan förstå det. Det var nämligen en fin häst. Men ngt jag är ännu mer nöjd över är hennes besked om regeringens avsikt att satsa mer pengar på välfärden.

Från regeringshåll har det redan satsats 30 miljarder på välfärden, men det är för lite. Den gamla borgerliga regeringen sänkte skatterna med 140 miljarder – pengar som behövs till skola, vård ochomsorg. På de 8 åren som alliansen styrde landet, minskade antalet anställda inom offentlig sektor med 48’800 pers! Konselvensen blev stora arbetsmiljöproblem för Kommunals medlemmar och en kass välfärd för medborgarna: längre vårdköer, för stora barngrupper i förskolan, hemtjänstpersonal som kör rally mm. Dessa försämringar återställs inte med bara 30 miljarder. Att mer resurser ska satsas på välfärd är därför ett välkommet besked från Magdalena.

IMG_0853Kålle nämnde vikten av att stsa på kobbskapande, då fler jobb ger större skatteintäkter som sen kan investeras i välfärd. På den fronten går det framåt. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen är den högsta sedan 1992. Regeringen investerar i infrasruktur och bostadsbyggande samt skapar fler åtgärder för att rusta dem som står längst från arbetsmarknaden för att de ska kunna få jobb. Men det är inte ba’ viktigt med jobb. Det ska också va’ bra jobb, och på den fronten går det en skarp skiljelinje mellan arbetarrörelsen och de borgerliga partierna. Medan borgarna vill sänka arbetslösheten genom lönesänkningar för invandrare, har socialdemokraterna ställt sig bakom LO:s förslag på ökad anställningstrygghet:

Det ska krävas objektiva skäl om arbetsgivaren ska anställa på visstid istället för fastanställning (ava avskaffas) och lagen om anställningsskydd ska inte bara skydda arbetstagarens anställning utan även arbetstagarens sysselsättningsgrad. En arbetsgivaren ska inte kunna sänka en arbetstagarens sysselsättningsgrad utan hänsyn till vare sig uppsägningstider eller turordning vid arbetsbrist. För att få igenom detta krävs dock att socialdemokraterna vinner valet 2018 eftersom borgarna tillsammans med SD har majoritet i riksdagen för att blockera dessa förslag. Däremot har regeringen lyckats få igenom att facket ska kunna vidta stridsåtgärder för att kräva svenska kollektivavtal. Ingen i Sverige ska behöva jobba under arbetsvillkor från låglöneländer oavsett var företaget kommer ifrån. Regeringen har också förbättrat a-kassan och deltidsarbetslösa kan numera stämpla i 60 veckor precis som alla andra utan att tvingas tacka nej till deltidsjobb.

Överlag går det alltså i rätt riktning. Finansministern ska ha cred. Hon har gjort sig förtjänt av sin LO-häst. Däremot så finns det mkt kvar att göra. Hon har lyckats vända det underskott borgarna hade lämnat till ett överskott. Det går bra för statsfinanserna! Men nu är det dags att skörda. Glesbygden avfolkas, vårdköerna är långa, landstingen skär ner och kommunerna har svår att bedriva en fungerande barn- och äldreomsorg, liksom en fungernande funktionshinderomsorg. Verksamheterna är fortfarande underbemannade. Mer resurser har satsats och ännu mer ska satsas. Riktningen är därför den rätta, men takten måste öka. Nu när Magdalena fått en häst, hoppas jag att regeringen ser till att öka satsningarna på välfärdssektorn i galopperande fart, för snart är det val igen.

Kommunens personalavdelning har för stort inflytande. Lägg ner personalutskottet!

IMG_0906Igår träffade jag kommunens båda socialdemokratiska kommunalråd Hans Lindberg och Margareta Rönngren för att diskutera kommunens organisation och hur den påverkar Kommunal Umeås medlemmar. Förra gången vi träffade Hans Lindberg pratade vi budget och från Kommunals sida var vi tydliga med att välfärdsnämnderna behöver utökade resurser. Igår hade vi också ett tydligt budskap till kommunledningen och det är att personalavdelningen inte alls fungerar.

I samband med att personalutskottet bildades, hamnade allt för mycket makt hos personalavdelningen och personaldirektören.. en makt som har missbrukats och som i ett flertal fall lett till att personalavdelningen tagit sig friheten att själva välja vilka politiska beslut de ska och inte ska följa. Politiska beslut som Kommunal Umeå lobbat för och fått med sig den politiska majoriteten för, har personalavdelningen många gånger tagit sig rätten att ompröva. Redan i fjol påpekade vi detta:

– Beslutet att kommunen skulle teckna ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna om regler för föräldraledighet som gör att även kommunanställda ska få söka föräldraledigt 2 månader innan ledighetens början – precis som anställda hos alla andra arbetsgivare – fick tas flera gånger av personalutskottet innan personalavdelningen gick med på att verkställa det. Istället för att följa beslutet på en gång, kom pesonalavdelningen med förslag om att riva det tidigare tagna beslutet.

– Beslutet att teckna ett avtal med de fackliga organisationerna som ger visstidsanställda rätt till fastanställning efter att de varit anställda i 2 år sammanlagt, motarbetades också av personalavdelningen. Vi fick sitta i förhandlingar med personalavdelningen i 6 månader innan avtalet blev färdigt, eftersom personalavdelningen inte ville gå med på att skriva avtal på det som personalutskottet hade tagit beslut på.

– Det krävdes att Kommunal Umeå gick ut i media för att personalfunktionen skulle börja verkställa personalutskottets beslut om att det ska krävas motivering för att arbetsgivaren ska anställa folk på tidsbegränsade anställningar (istället för fastanställningar). Fyra månader gick innan det verkställdes.

Det mest extrema exemplet var dock när personaldirektören trots kritik från de fackliga organisationerna och uppmaningar från personalutskottets ordförande att inte anlita konferensanläggningar som saknade kollektivavtal, gjorde precis detta. Personaltutskottet har visat en oförmåga att kunna styra personalavdelningen och se till att den agerar i enlighet med den politik som kommunen styrs av, och det blir ofta politiska beslut som Kommunal Umeås medlemmar gynnas av som personalavdelningen motarbetar. Frågan är dock om personalutskottet överhuvudtaget ska vara kvar.

Det finns också fler problem med nuvarande kommunorganisation. En bra personalpolitik kräver att resurser satsas på personal. Bra personalpolitiska beslut kräver bra verksamhetsbeslut. Personalutskottet kan fatta vilka bra beslut det än vill, men personalens arbetsvillkor påverkas i mångt och mycket av vilka beslut som nämnden i fråga tar gällande verksamheten. Idag är det så att den instansen som fattar de personalpolitiska besluten (personalutskottet) har inga pengar, medan de instanser som har pengarna (nämnderna) inte har mandat att fatta personalpolitiska beslut. Denna ordning fungerar inte alls. När nämndspolitiker tar upp personalfrågor vid sammanträden, är en del tjänstemän snabba med att påpeka att dessa frågor inte hör hemma där. Nuvarande ordning främjar ett tjänstemannastyre som inte är bra för demokratin och inte heller främjar goda relationer mellan fackliga organisationer och politiker. Det innebär minskat inflytande för de anställda.

Med personalutskottet ligger personalfrågorna centraliserade. Beslut tas i mångt och mycket långt från verksamheterna och kunskapen om hur förslagen kommer påverka de anställdas arbetsvillkor är därmed väldigt begränsade hos personalavdelningen. Det har lett till försämringar av våra medlemmars arbetsvillkor och i en del fall till beslut som kommunen fått dra tillbaka. Ett exempel är införandet av 4-veckors schema inom hela vård- och omsorg (utom personlig assistans). Från Kommunals sida sa vi att det här inte kommer att funka, men personalavdelningen lyssnade inte på oss. I efterhand visade det sig att denna modell inte alls funkade på väldigt många arbetsplatser och då fick arbetsgivaren dra tillbaka det. Så är det också med införandet av centralt schemastöd. Det funkar inte alls, men avsaknad av insyn i verksamheterna omöjliggör för arbetsgivaren att se det.

Sist men inte minst är personalutskottet problematiskt utifrån ett personaldemokratiskt perspektiv. Personalen har rätt till inflytande i politiska frågor via sina fackliga företrädare, som enligt kommunallagen har rätt att delta i nämndsöverläggningnarna. Även om de inte har rösträtt, så tjänar deras deltagande till att nämndspolitiker får chansen att lyssna på pesonalens åsikter. Personalutskottet är däremot ingen nämnd och personalen har därmed ingen rätt att via fackliga företrädare delta i överläggningarna. Det innebär att personalavdelningens tjänstemän kan lyfta sina synpunkter i personalfrågor framför politikerna i personalutskottet utan att stå oemotsagda. Vid flera tillfällen har det funnits felaktigheter i de underlag som pesonalavdelningen presenterat för politikerna i personalutskottet utan att det har funnits fackliga företrädare som kunnat påpeka det. Fackliga företrädare besitter ofta arbetsrättsliga kunskaper som matchar personalavdelningen, men som politikerna i personalutskottet går miste om då fackliga företrädare inte har rätt att delta. Denna möjlihet finns i nämnderna, men där fattas inte några personalpolitiska beslut längre. Tjänstemännens politiska inflytande har ökat med inrättandet av personalutskottet på bekostnad av personalens inflytande.

Från Kommunal Umeås sida var vi därför tydliga  med båda socialdemokratiska kommunalråden att personalutskottet spelat ut sin roll och att pesonalansvaret borde descentraliseras. Personalavdelningen har alltför stort inflytande och det är inte bra för främjandet av bra arbetsförhållanden. Lägg ner personalutskottet och ge nämnderna större inflytande i personalfrågor!