TV-kameran går. I köket. Mikrofonmyggan sitter fastsatt på blusen, på höger sida om halssprundet och jag sitter vid ett gammalt slagbord från 1700-talets mitt och högläser ur min bloggtext ”Sannsagan om en stulen trumpet”.
Köket är mitt eget, bordet likaså, men kameran och den lilla mikromikrofonen tillhör fotografen och ljud- och ljuskillen i ett; Björn Henriksson.
Anvisningarna som når mitt öra, uttalas med en lugn men bestämd stämma. Strupen, med vars hjälp orden fortplantar sig genom kökoset från de på konditoriet ”Princess” inköpta räkmackorna och vidare in i mitt för dagen lite slitna och slöa intellekt, tillhör Tom Alandh.
Det är också hans utskrift av texten som jag ska läsa. Utan att ha förberett mig ett spår, utan att ha läst den sedan jag skrev den, för nu tre – fyra månader sedan.
Det värsta är att det inte bara är en utskrift. Min lilla sannsaga är smockfull med anvisningar och idéer och komihåg-anteckningar och understrykningar.
I svart.
Med tjock tuschpenna. Och där sitter jag och ska försöka läsa och tyda vad jag själv en gång för länge sedan skrivit, på skrynkliga A4-papper, fulla med Tom Alandh-kludder och som minst tjugo gånger vikits ihop till ett format som med både lite tur och ett visst mått av beslutsamhet, går ner i en sliten jeansficka.
Papperslapparna viskar till mig och de säger mig att detta måste vara hans enda anteckningar gällande filmen om trumpetsagan.
Han gör det inte lätt för mig, herr Alandh. Men jag förlåter honom, för han är bland de trevligaste människor jag mött.
Innan denna oförberedda högläsning tar vid har det hänt en hel del i huset med dess omnejd. Scener ur ett äktenskap med en viss trumpet, där min man Jan är en av de två inblandade, har formats med hjälp av dessa så vansinnigt belevade och sympatiska herrar.
Och nu ska sannsagan bli film. Om det nu går som herr Alandh har tänkt sig.
Nu tänker han rätt så bra, den mannen. Eller egentligen alldeles lysande knivskarpt. Men om han lyckas med filmkonststycket att få TV-bestämmarna att visa rullen om hur Jan bestals på sin ena halva och tolv år senare blev erbjuden att dyrt köpa tillbaka den där andra halvan, av en skitstövel till hälare, det står skrivet i TV-stjärnorna.
Det lär åtminstone inte bli av förrän både han och vi andra inblandade är ganska så mycket äldre. Och var den så omtalade trumpeten befinner sig vid tidpunkten för den eventuella filmvisningen – det står än mer skrivet i ovan nämnda stjärnor.
Läs ”Sannsagan om en stulen trumpet”, i ett av mina tidigare blogginlägg. Gå sedan till arkivet i min blogg på min hemsida www.annallan.se och sök upp texten ”En vecka efter trumpetberättelsen” samt ”Följetongen rullar vidare”.
En thriller, som fortfarande väntar på sin upplösning …
