Jag kallar min blogg för ”En kvinnas betraktelser”. Det känns lämpligt, för jag kan skriva om lite vad som helst. Jag kan skriva om just det som för stunden pågår i mitt huvud och det är ganska skiftande ting. Ibland är det irriterande mycket som rör sig därinne. Jag betraktar och jag betraktar – så pass att jag ibland har svårt att sova. Följande betraktelse hade jag gärna sett att jag hade sluppit skriva;
Här i Sverige lever sedan fyra år tillbaka ett syskonpar som länge varit utan allt det som vi svenskar finner för självklart. De har befunnit sig utanför den omfamnande cirkel där vi svenska medborgare lever i hyfsad trygghet och relativ harmoni med varandra. Under dessa fyra år har de flyttat elva (!) gånger. Men – de har nu äntligen funnit en trygghet.
De har många vänner, de sköter sig galant och är mycket populära bland både grannar, lärare och elever i skolan. Ja, de har skött sig exemplariskt, till och med gentemot Migrationsverket.
Cristian gillar att plugga och han tränar fyra gånger i veckan och spelar i juniorallsvenskan. Masarra har bra betyg och hon syr och tecknar på sin lediga tid.
Barnen har äntligen byggt upp ett liv, fått ett hem och en plattform att stå på, en trygghet och därmed en framtidstro.
Så händer något. Syskonen blev plötsligt en dag i somras, uppkallade till Migrationsverket. Där blev de brutalt upplysta om att de endast tre veckor senare skulle flygas ner till Irak utan att veta var de skulle bo, hur de skulle försörja sig eller hur deras liv skulle komma att te sig. De lämnades sedan chockade och helt förstörda, under flera veckor, och utan återkoppling eftersom personalen på Migrationsverket gick på semester …
När personalen sedan återkom, utvilade och energiska, insåg de efter att ha drabbats av starka reaktioner från engagerade människor i syskonens vänkrets, att de i fallet Masarra bröt mot barnkonventionen. Hon är ju bara 15 år.
Det tänkte inte Migrationsverket på. Och de tänker som bekant sällan med hjärtat som kompletterande instrument.
Och jag går nästan sönder inuti.
Pappan var journalist i Bagdad och tvingades gå under jorden då hans bror mördades. Var mamman är, vet ingen. De har inte haft kontakt sedan de lämnade Irak, för nu fyra år sedan. De smugglades hit, genom mammans försorg, då de var 11 och 14 år. Hon vågade inte ha dem kvar …
Passa er för att bli myndiga. Här i Sverige betyder det inte enbart att man får ett större ansvar, fler skyldigheter och i vissa fall, rättigheter. Om man har otur kan det gå värre än så. Att bli myndig kan för somliga betyda att hela livet rasar samman, att det man under många år byggt upp och kämpat för, på nolltid raseras. Det kan betyda fattigdom, ensamhet, vilsenhet, otrygghet, utanförskap och i värsta fall död.
Sverige skickar rutinmässigt hem flyktingar då de fyller 18 år. Det spelar ingen roll att de rotat sig här. man kastar ut dem i stora vida världen och låter dem klara sig bäst de kan. De kunde lika gärna släppa ut dem i djungeln …
Det är sådana här händelser som gör att jag ibland tappar tron på människan. Det är den här typen av agerande som gör att jag ibland skäms över att vara svensk medborgare. Och jag kan inte låta bli att citera en student och klasskamrat till Cristian, som kort och koncist, om än inte särskilt salongsmässigt, sätter ord på det hela; ”Jag borde inte uttrycka mig så här, men det finns för helvete en gräns för hur jävla korkad man får vara!”
Jag har ett förslag; Ge de anställda på Migrationsverket fyra veckors ledighet. Sprid ut dem över världen. Sätt dem, en och en, på en flygplats långt bort, utan pengar och utan rättigheten att kontakta sin ambassad.
Kanske kommer de att få insikt i hur det är att vara människa. På riktigt.
Kanske kommer de tillbaka hem och revolterar. Mot sig själva.
Det skulle vara ett intressant experiment. Ett kreativt försök att få människor att mogna.
Om man nu tycker att man ska splittra en familj som består av endast två personer och kasta ut somliga människor ur vårt land, så har jag bättre idéer om lämpliga kandidater …
Senare i höst ska jag berätta om den Luciamorgon då Jimmie Åkesson och hans, vid tillfället, fyra man starka armé satt intill mig i kyrkbänken och fick mig och stora delar av lyssnarskarorna, att rysa …
Undrar varför jag plötsligt slogs av det minnet?
En stödgrupp för Cristian och Masarra, finns på Facebook
Ett tillägg;
Dagen efter det att jag publicerat texten ovan, kommer nästa kalldusch;
Tvååriga Haddile ska ENSAM utvisas till Frankrike. Ett land där hon inte har någon som helst känning.
Jag säger; Utvisa migrationsverket.
Det är fruktansvärt att migrationsverket tänker utvisa ett litet barn som inte ens kan språket! Vi i Sverige måste protestera. Finns det någon som har tips? Så här får det bara inte gå till. Haddiles bästa är att få vara kvar i Sverige, inte att sättas ensam på ett barnhem bland främmande människor utan att kunna språket.