Jag rymde hemifrån häromdagen. Under tre hela dygn befinner jag mig nu på fri fot, i främmande land. Det är inte ofta det händer och det känns ovant, konstigt, skönt och kul.
Ovant – eftersom jag stormtrivs och stormlever och dessutom jobbar hemma och därför nästan alltid är just hemma.
Konstigt – för att jag är van vid att alltid ha varierande konstellationer av familjen runt omkring mig.
Skönt – för att jag får äta och sova precis när lusten till detsamma anfaller mig och för att jag slipper de vardagliga plikterna som att tvätta och laga mat eller leta efter den högt älskade makens glasögon eller mobiltelefon eller fylla kylskåpet med mjölk som yngste sonen bälgar i sig innan jag knappt hunnit att stänga vare sig köks- eller kylskåpsdörr.
Kul – för att jag får träffa spännande människor och uppleva för mig nya miljöer.
Jag rymde i torsdags, tillsammans med lite spänning i kroppen, ett uppammat mod, min mobila, ohyrda monter, en massa reklamblad, min sippbok och min själabok, från Lidingö till Helsingfors, via Arlanda, för att sprida mitt författarskap.
Det har varit kul och det har gått bra. Långt över förväntan. Tack vare inflytelserika vänner som gillar mina böcker och som presenterade mig för de namn som jag dittills bara kände på papperet, fick jag, så fort jag angjorde mässgolvet, de ”rätta kontakterna”.
Märkligt nog flödade just de där ”rätta kontakterna” förbi mig, i en strid ström, på den mörkröda mattan, just då jag anlänt. Som om de varit regisserade av James Bond himself. Och det hade nästan räckt att stanna på bokmässan i Helsingfors i två timmar.
Jag blev dock här i två hela dagar. Och nu är jag trött på bokmässor. Man blir lätt det. Det är lite för mycket folk, lite för mycket ljud, lite för många böcker.
Men – bokmässan i Helsingfors är trevligt planerad! Böckerna blandas upp med annat än tidskrifter. Tröttnar man på bokmalar och ordvrängare kan man bara trava över den smala, avlånga hallen kantad av caféer och restauranger och dyka in i nästa hall!
Sympatiskt.
Jag konverterade från skrivna ord till smakupplevelser när böckerna till slut stod mig upp i halsen. Jag köpte mig en miniflaska mousserande vin, satte mig vid ett högt bord med barstol och skålade i min ensamhet för mina framgångar. Utsåg sedan ett lämpligt offer till vilket jag avsåg att skänka en av mina böcker, den som handlar om döden ;). Valet gick till en äldre man som, vid samtalet som följde, visade sig vara både journalist och författare. Bingo.
Jag vinkade så adjö till intellektuella bokslukare och eldiga litteraturjournalister och gled istället in på matmässan. Det kändes skönt, för där kunde jag koppla bort och slappna av. Där var jag inte längre författare med kravet att marknadsföra mina böcker. Där var jag bara – nästan ingen alls …
Och där vandrade jag avspänt omkring, bland engelsk ”hemgjord” fudge, italienska ostar, påsar i mammutformat fyllda med torkad basilika, hel-knäppa och synnerligen sjukt designade vinkaraffer, ett oändligt sortiment av mandlar och nötter, fullkomligt onödiga manicker ämnade att skära ut galet sjuka former av morot och potatis, äckligt feta korvar och livfulla vinprovningar, utan att smaka en endaste droppe …
Nu åker hon som känner sig som ”nästan ingen alls” och som njuter av att vara ” nästan ingen alls”, snart hem. Hon har just ätit en onödigt dyr men nödvändig och underbart god middag i hotellets restaurang. Ett hotell som praktiskt nog ligger i samma byggnad som nämnda mässa.
Hon har inte behövt klä på sig sina ytterkläder och inte heller behövt utsätta sig för vare sig det finska vinterkriget eller den finska nysnön eller den nyanlända finska vinterkylan.
I morgon tar hon flyget hem till Sverige och vardagen. Nöjd och glad, eftersom de största tidningarna i Finland, som läses av hundratusentals svensk-talande, kommer att recensera hennes böcker och flera av dem som redan har läst böckerna, säger sig älska dem.
Någon sa igår till ovan nämnda kvinna, hon som är jag;
”Mer publicitet än så här kan man, som svensk, inte få i Finland.”
Jackpot.
Nu är det bara hemlandet Sverige kvar.
