Det är luciamorgon år 2011 och jag sitter i Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar Lucia-tåget. Adolf Fredriks Musikklasser ska traditionsenligt sprida sig i kyrkogångarna, vitklädda, med strutar och ljus i hår.
Det spöregnar ute. Jag är trött. Det är tidigt på morgonen och kolmörkret ger sig inte. Denna dag kommer ljuset aldrig att infinna sig, men det beror inte på vädret och jag kommer aldrig att glömma varför.
Jag sitter mitt i folkhavet. Det är som vanligt trångt, rörigt, trevligt, slutsålt. Kyrkan är proppfull av barnfamiljer, mor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Gamla och unga i en kärleksfull mix. Människor i färgglada mössor, tjocka halsdukar, regnjackor, stövlar … De är glada, avspända, förväntansfulla och glatt konverserande, i väntan på vad som komma skall. Många känner varandra och det är familjärt och det är varmt. Det är ett underbart myller och kryllande och det finns endast ett fåtal lediga platser kvar och det är på den bänk där jag och min man sitter.
En knapp minut innan konserten ska börja, händer det.
Det blir plötsligt svart.
Det är som att dra ner en mental rullgardin.
Fyra män, onödigt välkammade, onödigt oklanderligt klädda, med onödigt blanka och välputsade svarta skor, med likartade svarta rockar, onödigt exklusiva svarta skinnhandskar och mörka halsdukar kommer fram till vår bänkrad, öppnar den lilla sidodörren av trä och makar sig mycket artigt förbi oss och sätter sig intill mig på bänken. En av dem ser mig vänligt i ögonen och nickar till tack då jag viker undan mina ben så att han kan komma fram.
Först tänker jag inte så mycket på det, fokus ligger på upplevelsen som ligger framför mig, men en ruggig känsla börjar krypa inom mig och jag upplever ett stigande obehag. Några minuter efter det att skönsången börjat ljuda känner jag mig plötsligt illa till mods och jag kan inte koppla av och njuta. Den stämning som alltid är så självklar varje gång min son sjunger med sina skolkamrater, den infinner sig inte.
Allt känns fel. Och jag förstår inte vad det är. Männen sitter intill mig och jag slås plötsligt av att de är så märkligt malplacerade. Det är något som inte stämmer.
Och jag blir orolig.
De alltför svarta männen sitter blick stilla, med stela raka ryggar. Ingen av dem viskar något till den andre. De utbyter inte ens blickar med varandra, de bara stirrar, rakt fram.
De ser alla ut att vara i tjugofem- trettioårsåldern.
Jag får inte in dem i sammanhanget.
De kan inte vara föräldrar, inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte grannar, inte vänner … För de insuper inte atmosfären. De är inte känslomässigt närvarande. De är alltför polerade. De sitter alltför stilla. De är alltför rakryggade och jag kan nästan ta på deras spända nerver.
Allt är konstigt. Och kallt. Konserten blir inte en sådan underbar upplevelse som den borde varit. För jag fryser.
Jag kommer snart att bli varse varför jag känner en sådan oro.
Efter det att sången tystnat och barnens ljus blåsts ut, alltmedan kyrkan åter fylls av samtal och omfamningar vänner emellan, då reser vi oss upp och lämnar vår bänkrad. Vi ställer oss intill bänken och släpper ut de svartklädda männen och vi får en chock. Det vi åser kommer att bli ett minne som för all framtid sitter fast-etsat i våra kroppar.
Männen rör sig likt robotar, de kommunicerar med ett militant kroppsspråk då de reser sig. De viner stelt förbi oss, med blixtens hastighet och de lämnar beslutsamt och raskt bänkraden, med klackarna ekande i stengolvet, med fotsteg som överröstar all glädje, alla skratt, alla uppsluppna samtal. De marscherar med hotfulla, dånande, hänsynslösa steg ut ur kyrkan på ett led, likt en armé. Och det går omgående upp för mig, varför jag reagerat som jag gjort …
Den sista av de svartklädda män som lämnade kyrkbänken innan hans dyrbara och välputsade skor hårt, okänsligt och militäriskt vek av mot ytterdörren, den man som under en mikrosekund såg mig rakt in i ögonen, var Jimmie Åkesson.
