Lösgodis och lösnäsor

Min sextonårige son sitter just nu och ser filmen Gökboet och mina tankar går såsom genom ett trollslag tillbaka till år 1976 och den regniga höstkväll då jag klev in på biografen Cinema, vid Stureplan i Stockholm, för att se Jack Nicholson i sitt livs roll. Detta efter att i den lilla godisbutiken intill ha inhandlat en smula godis som låg och väntade på att plockas upp ur min ficka, då suget slog till. Vilket det ofta brukade göra redan då reklamrullen drog igång.
Men jag återkommer till snasket.

Jag var lika gammal som nämnde son då jag år 1971 flyttade från Östervåla i norra Uppland ner till storstaden för att studera musik.
Jag bodde mitt i stan, vid Tegnérlunden och jag vågar påstå att jag under de åtta år som jag bodde mitt i den underbara biografsmeten, såg de flesta filmer som var värda att se.
Musiken var mitt arbete.
Filmen var min hobby.

Redan på det så ljuva sjuttiotalet införskaffade biobesökare något att stoppa i munnen för att hålla sig vakna och alerta och i viss mån sysselsatta under filmvisningen. Den enda skillnaden mot idag var att man köpte antingen en rulle choklad eller en tablettask eller kanske en påse kinapuffar. Inte mer än att det fick plats i en helt vanlig sjuttiotalsficka.

Nu är en ny tid.
En biobesökare av år 2013 kliver in i salongen bärande på en gigantisk skrällröd pappkartong smockfylld av litervis med popcorn vars överflöd efter filmens slut trampas till småsmulor av biografbesökarnas fötter. Därtill har man fyllt famnen med ett par liter coca-cola samt flera kilo lösgodis.
Det är bara lösnäsan som fattas.

Jag vill inte förhäva mig och påstå att det var bättre förr. Men vi hade definitivt en mer hälsosam inställning till sötsaker förr. Och det var bra mycket stilfullare och fräschare på biograferna. Själv köper jag inte längre något att äta eller dricka då jag går på bio, för all form av längtan efter något ätbart lägger sig omedelbart då jag ser det smaklösa frosseriet runt omkring mig.

För att återgå till filmen Gökboet och samtidigt knyta ihop detta mitt korta utbrott över snask- och coca-cola-kulturens dekadens med densamma, vill jag berätta följande:
Den lilla tablettask som jag inhandlade strax innan jag steg in på biografen Cinema för att se filmen Gökboet, rörde jag aldrig.
Den sena kväll då jag i höstregnet år 1976 lämnade biografen, efter att ha sett en av världshistoriens bästa filmer, låg tablettasken kvar i min ficka.
Jag upptäckte den nästa dag.

Ett bättre betyg kan en film inte få.
Och det var egentligen dit jag ville komma.