Jag knäpper på TV:n. Jag är trött efter en galet glad men intensiv gårdagslördag och har inte ork till så mycket annat.
Det som bjuds mig på televisionsapparaten, förutom ett som vanligt intressant litteratur-Babbel, är förhandsreklam om nya tävlingar. Och det är inte ens TV4.
Det är SVT.
Det ska tävlas igen. Som alltid. Deltagare ska slås ut, en i taget, en i varje avsnitt.
Och vinnaren vinner.
Jag önskar att det vore tvärtom. Att förlorarens egenskaper uppmärksammas, att den som vågar luta sig tillbaka, betrakta och analysera blir den som fascinerar, den som tillför det som är viktigt.
Och jag skulle önska att vinnaren slapp vinna så mycket.
Vad säger detta evinnerliga tävlande om oss människor och vår samtid?
Jag är faktiskt orolig för våra barn och ungdomar. Vi ska vara snabbast i löpning, snabbast i karriären (gärna kometvarianten), vi ska vara bäst i fotboll, bäst på att dansa, bäst som fru till bönder, bäst i musik, bäst på matlagning, bäst på renovering, bäst som artister, bäst på jobbet, bäst på att leva i kollektiv, bäst på att sjunga i kör, bäst på att komponera, bäst på inredning, bäst i sängen, bäst på sitt instrument, bäst på att fotografera, bäst i test …
Snart räcker det väl inte med att vara bäst i världen. Vi ska vara bäst i hela förbannade universum.
Någon som vill haka på min idé och bryta?
Våga vägra tävla. Tagga ner och koppla av och försök istället att lyckas med konstycket att vara en rättfärdig människa.
Det är tillräckligt utmanande.
Åtminstone för mig.
